Project Gutenberg's delt vildt, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: delt vildt
       En familjehistoria

Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

Release Date: April 24, 2019 [EBook #59341]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DELT VILDT ***




Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net






                              DELT VILDT
                                   AF
                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER




                              DELT VILDT


                           EN FAMILJEHISTORIA
                                   AF
                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER


                               STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FRLAG


                               STOCKHOLM
                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907




                            FRSTA KAPITLET.
                           Det gamla slottet.


-- Farmor, jag r nd litet rdd!

-- Fr hvad, mitt barn?

-- Fr det gamla slottet och ... och fr ...

-- N?

-- Fr den gamle, sjuke grefven. Tnk, om han dr, medan vi ro dr!

-- Tyst. , tyst, min flicka.

-- Hans sonson r ju ocks hos honom?

-- Ja.

-- Hvarfr vill farmor fretaga en s lng och besvrlig resa nu p
hsten, och hvarfr skall jag flja med? Vi hade ju inrttat det s
trefligt i staden, och s efter jul fr jag fara till Italien, det kan
jag frst meningen med, fr det r hrligt, men det hr r ingen mening
alls.

-- Ett aderton rs barn skall inte frst, endast lyda. Och nr jag vid
mina fyllda sjuttio reser ut p landsbygden i oktoberfukten, r det
mening med det. Grefve Haqvin Brage r min ungdomsvn, det vet du. Han
har nskat se mig -- och _dig_ fre sin troligen snart frestende dd.

-- Hvarfr mig?

-- Ja, det har jag tvekat, om jag borde sga dig, men du r uppfostrad
med aktning fr ldres vilja, och ditt hjrta r godt och varmt och
rent, drfr skall du frst mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du
skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din
mnniskokrlek, kunde gra mnga lyckliga, och Bragevall skulle nyo
uppblomstra genom sin unga hrskarinna. Nu vet du, att det ligger i
frfall och att dslig tomhet lnge rdt i de stora salarna. Det kan bli
ett af vrt lands sttligaste fideikommiss, om det kommer i dina hnder.
Tycker du inte det r en stolt tanke?

-- Jo -- men farmor, jag knner inte unge grefven, och han inte mig.

-- Ni ska' lra knna hvarandra.

-- Och hlla af hvarandra, farmor?

-- Ja, p aktning och tillgifvenhet byggas de bsta ktenskap, barn.
Krleken, den stora krleken, tla s f vid att erfara. Det r som att
sitta fr nra en flammande brasa: man fr svedd hud och rr fr hela
lifvet.

Gunvor slt gonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor.
Farmors strnga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla nsvingarna,
och den djupa, gldande blicken, skrmde henne nu som s ofta frr. Och
dock trodde hon blindt p denna sin barndoms vrdarinna och std; allt
hvad den sedan sitt tredje r frldralsa flickan lrt se upp till,
vrda och lska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat
fver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. fver hufvud taget
hade hon nnu ej begrt annat af tillvaron n gldje, och trots sin
imponerande strnghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru
Eiden aldrig nekat sin sondotter njen och frstrelser, ehuru de mste
frsigg under kontroll.

Eiden & C:o var den hallndska kuststadens ldsta handelsfirma. Den
frsta Eiden hade invandrat frn Savoyen fr etthundrafemtio r sedan,
d med ett brde, hngande i ett snre p brstet, och p denna disk sm
tarfliga gipsfigurer. Men fre sin dd var han en ansedd kpman, en af
stadens ldste, och hans son, Gunvors farfar, blef utan svrighet satt
p tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom.
Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktr efter sin
svenska mor, kallades allmnt guldkonungen, bde p grund af sitt
utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung
engelska, hvilkens mrka gon aldrig lrde sig se p det frmmande
landet som p ett hem, och hvilkens sklfvande veka mun endast mdosamt
uttalade det malmklingande sprket. Hon dog vid Gunvors fdelse, och
det var farmor, som lt barnet f ett kta nordiskt namn. Nr
guldkonungen srjt sin unga maka som en frtviflad i tre r, hnde det
hgst ovanliga, men som lkarna den gngen faktiskt konstaterade, att
hans hjrta brast af sorg.

Gunvor stod ensam i vrlden med sina millioner och sitt glada, sorglsa
barnasinne, ty intet af moderns tunga hg och trtta melankoli hade den
lilla rft. Hon lskade gldjen nstan som den tagit gestalt och blifvit
hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger,
hvilken hon ej sjlf frstod, men som, sedan hon vxt upp, blifvit allt
starkare och hftigare, en lngtan utan namn och utan bo, som lngtans
vildfgel med de breda vingarna ofta r det.

Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina gon. Skickliga
lrarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska
nummerhstar, alla gende i regementets takt efter den musik, som
konservativa institut angifvit fr dem.

Jmnrigt sllskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick
bjuda sm flickor ur de bsta familjerna till sig, och de sm
flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.

D gaf hon dem grna det deras blick lyste ifrigast emot, bara fr att
f se dem riktigt glada.

Gossar hade hon endast trffat undantagsvis och frstod sig ej p dem.
Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen fras ut i societeten, och det
farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef fr henne, dr hon satt i
kuphrnet, vaggad af tgets ilande fart, till en vacker drm. Han
skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vn. Han skulle ha
en dlings hfviska later, drmde hon, och en dlings stolta, friborna
sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lt s lugnt och
tryggt. Stormande krlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo
ovckta inom henne; hon var ett barn i lng klnning och med rosor i
hnderna. Men hon skulle ej akta p, om hon lt sina rosor falla p
allfarvg, ty hon trodde vrlden full af dejliga blomster.

-- Ropa p Karna, Gunvor; hon far brja plocka ned reseffekterna, vi ro
strax framme, sade farmor med sin lga, distinkta rst, hvilken dock
under hela resan haft en underlig, nervs darrning, som om hon vore
orolig fr ngot. Farmors gon sgo ocks ut som de grtit utan trar.
Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig frr hrt talas om denne grefve
Haqvin, hvilken dock frefll att vara farmor s kr. Att han varit
nkling i mnga r och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det
visste hon, och att dessa sista ttlingar af den urgamla slkten voro
mycket fattiga, trots sitt mktiga Bragehall.

Hon reste sig och ropade p Karna, hvilken, trogen och plitlig som en
grdvar, hll sig till reds.

-- Vi ro framme strax, Karna.

-- Jas, ndtligen.

Den station, dr de stego ur, hade nnu ej ftt ngot eget stationshus;
en degrd gjorde tjnst s lnge. Den lilla byggningen lg dr som en
mrk punkt midt ute p den vida sltten, och nr hststormarna tjutande
vrkte fram likt rasande vgor, hotade de att kullstrta detta
brckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anflls, hade det
hllit stnd i ett par decennier och skulle nog st dr i ytterligare
tv. Det, som r fallfrdigt, har ofta en segare motstndskraft n det
starka och unga; det r som sjlfva frstrelsen skydde det.

Inspektoren stod dr gr och luggsliten i den duskiga hstskymningen.
Den rda signalflaggan hll han ngsligt mot armen som rdd fr att den
skulle rebelliskt fladdra ut, men dremot lt han en bl snusnsduk vaja
ur fickan p kavajen som en symbol fr lifvet p landet.

En ung man skyndade fram emot damerna.

-- Fru och frken Eiden, frmodade han och vinkade t betjnten att
komma nrmare.

-- Ja, sade farmor, det r grefve Brage, antar jag?

Grefven bugade sig.

Vacker kunde han nstan kallas. Dragen voro regelbundna, frdlade och
utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, ngot
vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag fr fetma och en
viss flegma, som en tillvaro utan arbete och ml grna alstra.

Gunvor sg likvl ej annat, n att den unge grefven mycket vl kunnat
rida emot henne som en bld riddare med vajande fjderbuske och ppet
visir. Hon fann honom vrd ljusa drmmar och krp in i tckvagnen
bredvid farmor med en knsla af, att nu for hon till lyckoslottet, dr
dansen skulle g alla hennes lefnadsdagar.

Grefve Haqvin satte sig p bakstet. Han hll sina knn s frsiktigt
som mjligt fr att ej stta ihop med sina moitier och han talade lgt
och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men ocks ngra ord om de
dliga vgarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn bltt upp alldeles
oerhrdt. Det var s vattenhaltigt innehll som mjligt i hans fraser,
men hans organ var vrdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hllning
sympatisk.

Vagnen rullade tmligen raskt framt, och hvar gng Gunvor sg ut, mtte
henne samma utsikt: vgen fver sltten -- som ett okynnigt slingrande
sotstreck fver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna,
stenvallar och hr och hvar en gr koja, alltid med ngra par trtofflor
utanfr p drrstenen.

En och annan frodig bondgrd sg hon ocks sticka upp som en fet
champinjon i en myr, men tilltalande frefll henne ej detta landskap,
sdant det nu tedde sig i dis och halfmrker. Hon var glad, nr Haqvin
sade:

-- Ja, nu ha vi inte lngt igen.

Farmor sg ocks ut, som om hon grna hrt de orden, ja, nstan som om
de varit de enda, hvilka ej gtt frbi henne. Visserligen hade hon bde
svarat och talat frut, men tankarna tycktes dock gtt sina egna vgar,
hvart visste ej Gunvor. Hon bara tnkte, att hon aldrig frrn i afton
sett det dr lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne s ung,
och det mrktes bttre n ngonsin, hur vacker hon mtte ha varit.

Vagnen saktade, och steg fr steg trampade hstarna sig fram fver
trbron, den forna vindbryggan, hvilken nu lg fver frtorkade
vallgrafvar.

-- Frn motsatta sidan ser man hafvet, det r bara tio minuters vg dit,
sade Haqvin.

Hafvet s nra. ! Gunvor andades ut, som njt hon redan af vgornas
friska slta, och hon hoppade ltt ur vagnen, som nu stannade framfr
den lga, hvlfda porten.

Medan grefven hjlpte farmor ned, stod Gunvor stilla och sg vid skenet
af en vldig hornlykta upp mot Bragettens vapen, hvilket var inhugget i
slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen,
hvilken bgformigt omgaf vapnet, och nr farmor redan var inne i
frstugan, stod hon nnu kvar och stirrade p dessa stelt huggna
bokstfver.

Haqvin hade stannat bredvid henne.

-- Frken ser p vrt tnkesprk, frgade han artigt.

-- Ja. _Fac et nihil spera_, hvad betyder det?

-- Fac et nihil spera: _Handla och hoppas intet_, betyder det.

-- Hu! Hon ryste till.

-- Ja, det r inte lefnadslustigt precis, svarade han i ltt ton och
skrattade litet.

Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom s omotiveradt som en pingla i
en allvarlig klockklang. Hon gick uppfr den lga, breda stentrappan,
skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo
vgen lngs det gamla slottets vindlande gngar upp till gstvningen.

Bragehalls corps-de-logis lg dr som en ofantlig askgr stentrning
midt i en sekelgammal park, nu frvildad och sofvande, en enda oredig
massa af frvridna grenar, knotiga stammar och tta buskage.

P stentaflan i nedre frstugan kunde den intresserade forskaren lsa
slottets historia, den, som ej de tjocka murarna frtego eller i
hviskande legenders eko buro frn tid till tid, som vinden fr det torra
bladet utan rast eller hvila.

Det var svrtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots
att rhundraden frflutit, sedan den huggits dit, kunde nnu orden ses.
Dr stod:

Hjlp Gud alt som mchtigste. Anno 1544 r denne Gaard, som nu heder
Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage
till Gill, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Sltt
med sin Kjre Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som
mchtigste gode Gud skie lof og re for en lyksalig begyndelse og
framgng att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till
lof og re, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode hr timelig
og vore krre forldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid
1648 Amen.

S vidt berttade det gamla slottet sjlft med historiska, tunga ord,
men i hvarje vr af de stora, alltfr mnga salarna smgo hfdens
skuggor som bleka vlnader. Och de talade till den, som frstod sagans
tysta bikt. n var det festklang och lskogslek i stmman, n hn och
bitterhet. De gamla, mrkt och stereotypt mlade familjeportrtten af
hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och
tvungos att trda sirlig dans med dla damer i styfva fiskbenskorsetter
och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hr.

Man kan ej g i ett sdant gammalt slott utan att hra det tissla och
tassla af det frgngnas rster, utan att om och om igen lyssna till
lnge sedan frtonade steg. En dylik familjeborg r som ett instrument,
hvilket gmmer alla de melodier man en gng spelat p det.

En gammal jungfru med grtt, benadt hr under en hvit linongsmssa
serverade damerna te p deras rum. Fru Eiden hade nskat det s, ty
sjlf ville hon, s fort hon gjort toalett, g till den sjuke grefven
och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty
farmor trodde, att hennes lilla sondotter knde sig rdd hr i de hga
rummen med de mnga mystiskt stngda drrarna, de stora skpen, de djupa
stolarna och de dunkla speglarna.

Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken p allt
detta nya. Hon tyckte nstan, att hon kommit in i ett ofantligt
dockskp, dr det skulle bli lustigt att flytta om och leka.

Hon sg sig omkring i salongen och fann den alltfr glest mblerad, men
detta var ju endast gstvningen, och den begagnades troligen sllan.
Pendylen p den ppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden
stanna hr. Det fanns ingen anledning, att den skulle g, nr allt annat
liksom dtt, frstenats.

-- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det r ett ohyggligt
valsprk Brageslkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet.
Jag lste det fver porten och jag kan inte glmma det.

-- Det skall du inte heller. Det lter hrdt, men r nyttigt -- en gng
i lifvet. Du r bara fr ung att frst det n, svarade farmor lugnt.

Hon stod nu frdig att g till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon
sin sondotter p pannan. S nickade hon lngsamt.

-- Farmor, jag ville s grna ...

-- Hvad, barn?

-- Sga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men nd lycklig.
Hur kan man se ut s: lycka utan gldje?

-- Frga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin vntar;
han har vntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket lngre, och
nu frst gr jag till honom. Det kom ett sllsamt drmmande och vekt
tonfall i farmors rst, men hon ndrade det hastigt, nr hon tillade:
Karna, jag vill inte veta af, att hr berttas ngra dumma spkhistorier
for min sondotter.

Karna ppnade nigande drren fr sin hrskarinna och sade fogligt:

-- Nej, gud bevare mig fr det, frun.

Gunvor krp upp i soffan och lg dr lydigt och stilla, med hufvudet
halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en
tanke p spken. Efter en stund sof hon godt, trtt af resan, men smnen
blef ej lng, kanske hgst en timme, s satte hon sig upp.

Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade
brunnit ned, och endast den orrliga, hvitgra askhgen syntes dr inne
i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro ngra ljus tnda,
men de sknjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, nr deras sken
fll fver de tre hvita stngda drrarna, fver det ljusa parkettgolfvet
eller fver mbelns siden.

Bordet med de vldiga lejonftterna stod i mrker, och lejonhufvudet,
hvilket bar bordsskifvan p sin hjssa, grinade hemskt med
elfenbenstnder, som gulnat och sprckts.

Hvad hr var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhgt, men ljudet af
hennes klara, unga stmma skrmde henne; den frefll henne otillten.
Hon reste sig. En af de dr drrarna mste hon ppna, eljest skulle hon
knna sig ngsligt instngd. Hon gick mot den till hger, dr var
farmoderns och hennes sngkammare, och dr stod Karna och packade upp.

-- Hvart gr den hr drren midt emot, Karna?

-- Det vet jag inte, lilla mamsell.

-- Jag trs vl frska ppna den?

-- Ja, det kan vl inte vara farligt.

-- Usch, den r stngd!

I detsamma kom den lilla trotjnarinnan i den hvita linongsmssan in.
Hon bar varma lakan och rngott p armen.

-- Hvart leder den hr drren? frgade Gunvor ifrigt.

-- Till riddarsalen. Det vill sga, det r en lnngng frst, som
skiljer praktrummen frn de hr, och i den gngen r det en trappa upp
till det frseglade rummet.

-- Hysch, sade Karna. Inga sdana dr historier!

Men Gunvor kunde ej slppa det intressanta mnet.

-- Finnes hr ett frsegladt rum?

-- Ja det gr det, men det skulle jag kanske inte talat om.

-- Jo. , lt mig se det.

-- Nej, kra hjrtandes, d kunde den gre mannen ...

Hon tystnade tvrt, ty Karna np henne eftertryckligt i armen.

-- Den gre mannen, hvem r det?

Gunvors stora, klara gon lyste af begr att f veta mera.

-- , det r bara en sgen.

-- Att han finnes druppe -- ett spke! Gunvors rst blef halft
fraktlig.

-- Ja -- det -- r ju bara skrock.

-- Visst.

Gunvor frgade ingenting mera. Karna sg ju alldeles hjrtskrmd ut, men
hon sg alltjmt mot den hvita drren, hvilkens blanka mssingsls
liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt
spelrum. Inte trodde hon p spken, snarare d p en liten vnlig tomte
eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade dr uppe i sin lugna vr
fver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det
fanns ett frsegladt rum; det lt s ondigt hemlighetsfullt och
vemodigt. Dr gldjen dansade fram, ppnades alla drrar p vid gafvel,
och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad
hon ville sjlf, frgade hon sig knappt -- ja, d skulle hon slppa in
frjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log t tanken p,
hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hrn, damm, som lgrat sig p
blanka ytor och trngt in i ornamentens snirklar under rtionden.




                            ANDRA KAPITLET.
                     Konung Dd och drottning Lif.


I gamle grefvens salong mttes fru Eiden och lkaren. Doktor Bengtsson
bugade sig s djupt, hans lilla trinda mage tillt, fr den sttliga
damen.

-- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur str det till?

-- Illa, det vill sga, grefven har nog inte lngt igen. Det r ingen
sjukdom direkt, endast aftyning. Han r som ett utbrndt ljus.

-- Utbrndt -- med veken nere i pipan, menar ni?

Hm, hm, ja, s ungefr.

-- Har doktorn sett, att, just som man tnker: nu blir det mrkt, kan
helt pltsligt en liten klar, bl lga visa sig?

-- Ja -- ja.

-- Det r _lifvet_, min bste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?

-- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjlp d r obehflig.

Doktorn sg p den underliga, gamla damen med det vackra, strnga
ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning t sjlfva dden
att vnda om? D skulle hon kommit frr. Han bockade sig n en gng s
vrdnadsfullt som fr ett krnt hufvud.

-- r grefven ensam nu?

-- Ja, fr gonblicket, han ville det. Han vntade ert besk och var s
rdd, att han ej skulle kunna se klart.

-- ro -- hans gon brustna?

Frgan ljd s ngestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma lngt
bortifrn i en klagan fver ngot frspilldt. Doktorn var glad att kunna
svara:

-- Nej, fru Eiden, inte n, men grefvens syn r ytterligt frsvagad.

-- Det finnes ingenting man kan gra fr honom?

-- Nej -- ingenting. Han har visserligen strkande droppar, men inga
medikamenter i vrlden hjlpa fr det, som r slut.

-- Har han plgor?

-- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...

-- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Vlkommen igen i morgon.

-- Jag tackar.

Doktorn drog en lttnadens suck, nr han vl satt i kdonet; sdana dr
gamla gods som Bragehall hade alltid ngot obehagligt mystiskt fver
sig. Fr dem betydde det fga, att tiden gick framt, och att man nu i
adertonhundratalets senare hlft tnkte vsentligt olika n man gjort
vid seklets brjan. De behllo sina traditioner och sina dunkla den.
Man kunde aldrig tnka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela
vira och dricka toddy i en af de dr stora salarna; det var alltid, som
tassade ett frgnget omkring och tog bort munterheten. Det hrde unga
och gamla drar till att bo dr; och gamle grefven var vl en art dre;
i alla fall sedan mnga r tillbaka en enstring. Pengar att lefva efter
sitt stnd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant
slut p godsets inkomster.

Hvarfr hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, pstod
folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans fregngare mst
dagtinga litet med sitt samvete, nr han skref ndig grefvinnans
ddsattest, ty hade han varit fullt rlig, hade han berttat, skulle han
som ddsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.

Herre, du min skapare, tnkte doktorn, hvad det r rasande mycket bttre
att ha en hederlig bonde till far; d blir man kanske en Bengtsson i
alla sina dagar, och det r mjligt, att ens pojke ocks blir en
grofhuggare, men det r timmer, som hller, ingenting ruttet vid roten,
som s ofta i de gamla, frnma slkterna. Nu skulle han, Pelle
Bengtsson, hem till mor och f en sup och en smrgs och en god portion
grt. Han slog upp rockkragen, och fick p det sttet en frsmak af
hemvrmen.

Efter en stund voro dock hans tankar nyo p Bragehall. Underliga den
de haft dr uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var
naturligtvis ocks en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle
heta s. Han var en vldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde
en katt fr nr, om han bara fick ligga i fred p sin turkiska divan,
rka Star of Cuba och lsa Paul de Kock, hvilken dock p honom aldrig
utfvat ngon annan retande inverkan, n att han bst det var somnade
och lt boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara lngt
efter. Han tog henne frn nrmaste granngods, dr hon och sex hgfrnma
systrar sutto och vntade p friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig
varit ngot att st efter att bli grefvinna Brage, men den unga frken
frstod att inrtta sitt lif p behagligaste stt. Sedan hon sknkt sin
man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera t _honom_, men eljest
talades det mycket om hennes gifmildhet mot de hga herrarna.

S en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, fll hans far
af hsten och brt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen
tog sig det egentligen s nra; det var mest, som om en mbel flyttats
ur slottet.

Grefvinnan hade ej ens tid att vnta sorgeret ut, frrn hon reste till
Ryssland, och drifrn spordes snart, att hon gift sig med en moskovit,
en guldtunna. I Sverige lt hon ej vidare hra af sig, och fr barnet
tycktes hon mist allt intresse. Nu var ocks hon dd, hade doktorn hrt
sgas. Hon hade med en tndsticka kommit fr nra tyllgardinerna fr
budoarfnstret, och, nr p hennes rop tjnarna strtade in, stod hennes
nyss ptagna maskeraddrkt, dagslnda, i ljus lga. Efter svra plgor
afled hon af brnnsren.

Doktor Bengtsson lt hakan borra sig djupt ned i plskragen. Hur var det
gamle grefven stnat i dag, nr han utmattad sjunkit tillbaka mot
kuddarna? Mitt namn, mitt stolta namn fr inte d ut! Det _mste_
lefva!

Puh, och det skulle den dr svampen Haqvin rda bot fr! Doktorn
klatschade frargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung
flicka in i det elndet. Inte att det felades Haqvin ngot, men han var
som en torr gren bde p hufvudets och hjrtats vgnar, och drtill svag
till karaktren, ssom bde farmor och mor. Det var visst ngot med det
namnet! Det enda det kunde gra var att med heder laga sig i grafven.

                   *       *       *       *       *

Farmor Eiden stannade en sekund p trskeln till sjukrummet. Det var som
om en mask pltsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama
uttrycket flydde fr ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation.
gonen strlade ej, men de blickade varma och djupa in i ngot osynligt,
och en fuktig imma lade sig fver dem. Trar? Nej, nej, men minnen,
lngesedan skrinlagda hgkomster. Hr stod hon p trskeln, hon och den
mktige konung Dd; hvem skulle frst hinna taga platsen hos den sjuke,
hvem skulle han tydligast knna?

Fru Eiden bjde sakta hufvudet som i bn. Sedan skt hon varsamt upp
drren och gick snedt fver det stora, dunkla rummet fram till sngen.

-- Haqvin!

-- Margareta -- ndtligen!

Tv kraftlsa hnder frskte strcka sig mot hennes; ett ddstrtt
hufvud hjdes nstan osknjbart frn kudden, dr det hvilade, fult och
ovrdadt, med tofvigt hr och skgg som ram kring ett gult, infallet
ansikte, hvari gonen flmtade oroligt och matt.

Sdan var hennes ungdoms lskade, nr hon efter femtio rs skilsmssa
tersg honom; detta var d den man, som Margareta Eiden sknkt sina
bsta drmmar, sitt ljusaste hopp.

ren ro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det ocks fr den, som
skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets hgtidsstunder, och fver en
kvinnas enda, stora krlek frmr ej ens ett halft sekel bygga en
varaktig frdmning.

Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjugurig,
nr hon snyftande sjnk p kn vid bdden och lt hans darrande hnder
stryka fver hennes kinder, hans skrofliga stmma hviska smekande namn.
Han hade aldrig lskat ngon annan n henne; hon visste det, men
fideikommissbrefvets lydelse skilde dem t. Ett gammalt, gulnadt
pergament var mera vrdt n tv unga, fullblodiga mnniskors lycka. Dr
p det styfva papperet hade hon sjlf lst, att garen till Bragehall
finge endast fra en hgttad brud till sina fders borg, eller, lydde
den hnfulla, nyktra slutsatsen: en flicka, som med tunnor guld kan
Bragehalls trappor belgga.

Margareta var fattig, och, om de ocks kunnat kringg detta underliga,
flerhundrariga dokument, kunde de ej kringg verkligheten; dess kraf
ro alltid obnhrliga, och de skildes t, gingo hvar sin vg, men
visste dock, att en gng skulle de komma ut ur dets labyrint och d
trofast som frr se hvarandra i gonen. Nu hade den stunden kommit, men
nu stod dden p vakt och skymde med det okndas skuggor.

De hade skrifvit till hvarandra under de sista ren, lnga sirliga bref
med gammaldags uttrycksstt, och i alla dessa epistlar hade det alltid
sttt ngot om barnen. De hade skrifvit fga eller intet om sin egen
frlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda t de unga.
De talade om dem som om tv minnesstenar p hvilka de ville rista in,
hvad deras hjrtan en gng nskat, och de hade ingendera tnkt sig annat
n att de tv stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument
fver dd lngtan.

Nr grefve Haqvin knde, att krafterna pltsligt allvarligt aftogo, hade
han sndt bud p Margareta; frut hade han ej velat, att hon skulle se
honom -- omstndigheterna hade gjort honom till en vrdslsad existens,
och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, vrjde han sig
fr att, slapp och utlefvad, stlla sig infr sin ungdoms sagobrud.

Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke
p honom. Han visste icke, att hon efter balen p Bragehall fr femtio
r sedan sttt ensam kvar ute i den mnljusa natten i stllet fr att
begifva sig till gstvningen, dr hennes grandtant redan sof tryggt,
och att hon d sett upp till vapensklden fver portalen, icke med en
vekt lskande kvinnas trnad utan med en valkyrias stolta, hnsynslsa
mod, och hennes brnnheta lppar, torra af krlekstrst, hade sklft
under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: Fac et nihil spera.

Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon
skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kmpa sig igenom det. Lyckan
fanns hos honom dr uppe i den gamla, frvittrade borgen; dr mste den
stanna som gisslan fr hennes lfte att lska utan att hoppas, men ocks
utan att vika.

Fr hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes
intresse fr man och barn var endast den strfva pliktens. Fr hans
skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det kraste hon gde i
vrlden, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom
henne att med det glada barnets millioner gra pergamentets ord till
sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld tckte de ntta
slottstrapporna, och Haqvin, hennes lskade, finge ro i dden. Hon, som
aldrig ftt den stolta lyckan att bli mor t hans barn, hon skulle nu
liksom pnyttfda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla
trdet.

Sdan var Margareta Eidens krlek, trots hennes sjuttio r; den var som
delt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit
starkare af den lnga lagringen.

Ocks han, den gamle, hrjade mannen, knde det trtta hjrtat sl
kraftigare, den tomma hjrnan fyllas af bleka hgkomster, som nr man i
skymningen lngsamt och drjande lockar fram en melodi efter annan. Dr
komma brustna toner och oklara ackord, ty i mrkret r man rlig och
slr ej an falskt bara fr att spela stycket, den sprda klangen blir
som en smekning, en drm -- kanske en snyftning.

-- Tack fr att du kom, Margareta! Fr jag kyssa din hand? -- Hon frde
upp den mot hans lppar. -- Den r lika hvit och fin som frr -- och
ringen -- min ring har du kvar! -- Den med mnstenen.

-- Den, som vi tyckte sg ut som en stelnad tr. Haqvin, det sgs, att
den frndrar frg, nr den kommer nra gift, vet du det?

-- Ja.

-- D ro inte trar gift, fast de frbrnna, ty det har fallit s
mnga, mnga gldande trar p den stenen. Men du r matt, jag skall
inte tala s mycket.

-- Jo, jo, jag blir inte trtt af att hra din rst -- den ger mig lif.

Hon mindes, att hon nnu p trskeln till sjukrummet undrat, hvem som
skulle hinna frst dit in, hon eller den mktige konung Dd. Nu visste
hon det; krleken fick dock rtt till sist att kalla sig drottning Lif.

-- Stannar du nu hos mig, Margareta?

-- Ja, Haqvin, s lnge du vill.

-- Ocks i natt?

-- Ja, du kre.

-- , hvad det r godt att veta.

Han log; det var ett svagt leende, men det drog nd segrande fram fver
de slappa dragen och tnde en glimt i gonen.

Hon tog en hgkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen
hll hon i hans bda, med den andra strk hon upp hans hr ur den
fuktiga pannan, och han fljde denna smekande rrelse med allt klarare
blick.

-- Du har vl hrt, att doktorn sagt, att nu r jag frdig med --
tillvaron, Margareta?

-- Ja, men han kan misstaga sig.

-- Jag tror han gr det -- du r s stark, min ungdoms lskade, att du
hller mig kvar hos dig.

-- Men anstrng dig blott inte, Haqvin, tala inte.

-- , du, jag har tegat s lnge, lnge. Hr du inte det p min rst?
Den har rostat.

-- Fr _mig_ r den vlljud.

Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rdt
fver det askfrgade, skrumpna ansiktet. S mste ju Margareta Eiden
lska, tnkte han, fr lifvet och af hela sin sjl. Han lg lnge tyst,
som fr att hmta mera styrka. Den utstrlade frn henne, som trofast
hll hans hand, och han knde den mta honom ur hennes nnu i lderdomen
underbara gon. Det gjorde ingenting, att han snkte gonlocken; glansen
frn hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i
hans medvetande. Den tunga ddstrttheten vek lngsamt, som nr en tt
dimma suges upp af solen.

Slutligen frgade han:

-- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?

-- Ja visst. I morgon fr du se henne.

-- I morgon -- du tror att, att jag finnes till d?

-- Jag _vet_ det.

-- Ja, kanske fr jag n en dag till sknks.

-- En och flera, hoppas jag.

-- Jag vill s grna veta mitt namn i goda hnder. r den lilla stark
och fast som du, Margareta?

-- Nej, men god och glad. En solstrle r hon.

-- Haqvin r s svag.

-- Jag sg det. Men n lefver jag. Och jag lmnar aldrig Gunvor. Bst,
att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vnta p.

-- Nej ... Bragehall har vntat -- s lnge. Skall lyckan nu bli bofast
hr?

-- Hvem vet?

-- Du vgar stta allt p ett kort?

-- P ett kort! Nej, Haqvin, p den krlek, jag kmpat, lidit och lefvat
p i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls
ra -- ditt namns bestnd -- allt, allt r endast lsenord fr bunden
lngtan, kufvad gld. Frstr du mig?

Han tryckte sakta hennes hand.

-- Min hrliga -- unga Margareta!

Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den grna skrmen
gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spklikt blekt.
Klockan p marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls,
och de klumpiga, svarta visarna innanfr det kupiga glaset flyttade sig
i ostrd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ngest, att
klockan pltsligt skulle stanna och att han, den sjuke, nd skulle ns
af ddens vktarrop. Hennes hand darrade af trtthet, men hon vgade ej
draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lgga den mellan dessa
matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i
lifvet fanns dock alltid hopp, tnkte hon, men ddens lie mejade det som
allt annat.

Ngonting afbrt den hemska stillheten -- det ljd frst oregelbundet
och flmtande, men sedan, s smningom, lika afmtt som klockans
tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade
somnat, tryggt som ett barn, med sin skterskas hand i sin. Han sof som
han ej gjort det p mnga dygn, en strkande, feberfri smn.

Farmor Eiden reste sig till hlften och kysste ltt hans panna; det var
som om hon med denna varsamma kyss tackat honom fr att han ville och
kunde lefva.

Hans gamle trotjnare ppnade frsiktigt drren. Nr han sg den
frmmande damen sitta dr orrlig vid hans herres hufvudgrd, tnkte han
draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom nrmare.

-- Grefven sofver, hviskade hon.

Johan tittade p sin husbonde, och hela hans hederliga, slta
betjentfysionomi sken upp.

-- S godt!

-- Ja -- godt! Nu gr jag, och ni stannar hr, men det r min bestmda
vilja, att jag fr bud, nr grefven vaknar. Kom ihg! Om det ocks r
midt i natten.

-- Ja, hennes nd.

-- Jag r _fru_ Eiden. God natt, Johan.

Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlst gick hon
mot drren. Ocks nu stannade hon utanfr den, som nr hon gtt in, men
nu frst kunde hon grta. Trarna fllo som ett ljumt bad fver hennes
ansikte, och hon glmde bort att torka af dem.

Fljande frmiddag kom doktor Bengtsson, och, nr han varit inne hos sin
patient och nyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden dr.
Kring hennes fint skurna lppar lekte ett nstan triumferande leende.

-- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?

-- Frvnande mycket bttre, fru Eiden. Om vi skola hlla oss till vr
liknelse frn i gr, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja sga,
att det ftt en ny veke, he, he, he.

Doktorns lilla, runda mage hoppade s sympatiskt beltet med, nr dess
gare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.

-- En ny veke! -- Ja, kanske det.

-- Ja, en hgst besynnerlig och intressant kris r detta i alla fall,
fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under
min tjuguriga praktik. Det skulle inte frvna mig srdeles, om jag
finge se herr grefven uppe igen om ngon vecka. Han r en helt annan n
i gr, ja, n p mycket lnge.

Fru Eiden nickade tankfullt.

Doktorn hade naturligtvis rtt, fast han ej anade, hur det frhll sig.
Han trodde antagligen mera p droger och mixturer n p hjrtas makt
fver hjrta. Hon frsjnk nyo i ljusa hgkomster.

Doktorn stod hfligt och vntade p, att den energiska gamla damen med
de strlande, unga gonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt
ha glmt bort hans nrvaro, och han harklade sig varskoende.

Hon sg upp och rckte honom handen.

-- Ja, vi kanske trffas i morgon igen, doktor Bengtsson?

-- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillt mig sga, att en sdan
underdoktor som ni r jag inte.

Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.

Farmor Eiden satte sig i den med ntt gult siden kldda empiresoffan och
knppte ihop hnderna i knet. Hon bad icke, men hon lt andakten draga
som en barndomens helgknsla genom sitt sinne, och hon knde en frid,
sdan hon sllan gt under de gngna ren. Hr, under hans tak, var
hennes plats; hr kunde hon nnu verka och drmma och -- handla, ty
handlingskraft hade blifvit hennes skldemrke, ddlshet ansg hon vara
rostflckar, och hon hade aldrig gifvit sig hn t andlig hvila --
alltid hade hon haft det fjrran mlet fr gonen att p ett eller annat
stt visa, att _s_ lskade hon; inte fr stundens rda rosor och
gyllene solsken, men fr lifvets hrda allvar. Nu var hon framme, nu lg
vgen bakom henne.

Gunvor kom in.

-- Hr r jag, farmor.

-- Bra, barn, d skall jag fra dig in till grefven.

-- Han blir vl ledsen fver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke
r guldlockig och blgd, som hon var.

--  nej, han vet, att du rft din mors utseende: mrkt hr och stora,
gra gon.

-- Och en stor mun och en liten, vacker nsa och en bred panna och en
haka -- ja, farmor, hur r det med hakan?

-- Den r mjuk och rund, kunde grna ha mer energi, men det fr vl
farmor ha fr oss bda. S, min flicka, kom nu!

Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot drren. Smrt och
elegant stod hon dr, lockande fager som lifvet sjlft, varm som dess
drm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vr.




                            TREDJE KAPITLET.
                             Lyckodrmmar.


Hstarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle
rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vdret, under den
vecka de frmmande uppehllit sig p Bragehall. I dag sken solen fr
frsta gngen p lnge, och bde utom och inom hus rdde en viss
feststmning, ty gamle grefven hade just ftt doktorns tilltelse att
ligga ofvanp en stund. Han pstod, att han knde sig alldeles frisk,
men doktorn var skeptisk och tillrdde frsiktighet. Fru Eiden hade
visserligen bevisat sig vara en mstarinna i knslans hypnotism, men
sdant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och
materia, och ingen visste, hur snart det brast.

Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sngkammarfnster och betraktade
intresserad de ungas affrd, under det hon ifrigt rapporterade sina
iakttagelser bort till hvilsoffan, dr Bragehalls gare lg.

-- Din sonson r en sttlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de
flesta ttlingarna af vra s. k. hugstora tter. Du vet vl, hur bra han
tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdrkt sedan? Den
hade han i gr p rdjursjakten. Han var den elegantaste att se till af
de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tnkte
ofrivilligt, nr jag sg honom, upphettad af lunchens starka rtter och
det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du
delt vildt!

-- Skadskjuter, Margareta?

-- Ja, min vn, ty han har ingen kraft att dda. Krleken ddar, dess
skenbild skadskjuter, och unge Haqvin r inte mktig en stor lidelse.
Det gr emellertid ej s mycket med Gunvor. Hon r ett sdant barn. Hon
skulle aldrig frst den vilda jakten. S, nu rida de ut frn grden.
Hon r som den ljusaste vrdrm, min lilla solstrle. Ja, nicka du t
farmor, min flicka, adj med dig! Lycka till p frden till de grna
skogarna! Till hst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske
snarare som en lfva. Henne passar lifvets lek bst; hon har heller
ingen aning om dess allvar.

-- Och du r inte rdd fr ett gifterml med Haqvin? Du frstr, han r
snll och god, inte ett spr ondt med pojken. Han har knappt lefvat
undan hlften s mycket som jag gjort vid hans lder, men det r tyvrr
s, att det nog ligger i slkten en stor ofrmga att handskas med --
delt vildt, som du kallade det.

Gamle grefven suckade tungt.

Farmor gick med sin stilla, vrdiga gng fram till honom och satte sig i
den djupa stol, hvilken blifvit enkom fr hennes rkning flyttad ttt
intill hvilsoffan.

-- Kre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rsten, de
bsta af er mn ha den ofrmgan. Ni handskas med kvinnor som med en
lyxartikel, hvilken hr salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert
sjlslif fr hon aldrig komma. Hon r fr skr och fr mtlig, tro ni.
Men att, nr ni trttnat p henne, kastas bort, det r hon inte fr
brcklig till. Haqvin, din sonson, hr emellertid skert inte till dem,
som kasta bort sin hustru fr andra intressen. Jag kan vara trygg fr
Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast
hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats
t henne. Hans arbetsrum r ju upptaget af piskor, hstsvansar, vapen,
sadlar och liknande. Och hans sjlslif! Ja, min vn, frlt mig, men det
sprnger nog aldrig sin puppa.

-- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga
impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp p armbgen. --
Egentligen ro du och jag mycket yngre n barnen. , fast jag r en
stackars bruten gubbe, kan jag ligga hr och minnas ungdomens
lgereldar, och bara minnet af flammorna vrmer mig. Jag kommer ihg
galna fester, d man ledsnade p europeisk rtvinklighet och gjorde sig
ett turkiskt harem genom att skra af bords- och stolsben p
restaurangens matsalsmbler. S breddes det orientaliska mattor och
kuddar fver frdelsen, kulrta lyktor slingrade sina arabesker i
taket, blommor strddes kring golfvet, och i liggande stllning intogo
vi en lukullisk middag.

-- Hvem betalade? frgade Margareta Eiden skarpt.

-- Det vet jag inte -- vra borgenrer.

-- , de lysande namnens lysande elnde! Det r vl, att dess tid r
ute.

-- Vl, sger du -- och s vill du sjlf ...

-- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rttare ett halft rhundrades krlek
vill inom mig. Frga aldrig en lskande kvinna om skl! Klok har jag
varit hela mitt lif -- nu vill jag drmma.

-- Om lycka? ...

-- Ja.

-- Fr barnen?

--  ja, fr dem och fr -- dig. Ser du, om du ej lefvat fr att se ditt
Bragehall vrnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit
frspilldt. Lyckodrmmar har jag aldrigt ftt ha, men som frostfjrilar
tvinga de sig nu ut i solskenet, bara drfr att jag fr hlla din hand
i min.

-- Tack, Margareta, ibland r lifvet smrtsamt kort!

-- Inte fr dem, som f g frst, Haqvin. Men att stanna efter, att resa
vrden eller glmma griften, allt som vrlden krfver, det r det
tyngsta af allt.

Han lade hennes hvita, vissnade hand fver sina gon, och hon frstod,
att han var trtt p allvaret. Det glada jollret hll han mera af, och
hon kunde ocks skmta.

Johan hade fverraskat de bda gamla midt i ett hjrtligt skratt fver
en gemensam hgkomst, och han, som ej hrt grefven skratta p mnga r,
stannade d hpen i drren, dr han sekunden efter, som en kta
trotjnare, log med.

                   *       *       *       *       *

Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt
en glimmande matta fver sltten och smg sina strlknippen in bland
bokarnas metallrda prakt. Det var ett spel af frger, en ljus
genomskinlighet i luften, sdan man endast ser det i ett slttlandskap.
fven utan att se det, anade man hafvets ondlighet bakom fltens mjuka
vglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af bljebruset in i
sin stmma.

-- Nu frst frstr jag, att Skne kan vara vackert, sade Gunvor och sg
sig hnfrd omkring p de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste
dagrar, och dr blicken kunde glida och glida som en seglare p spaning
utan att finna hamn frrn vid horisonten. Det var s mktigt, detta,
helt olika de sm, kuperade idyller, upplandet erbjd. Och Gunvor hade
sett s litet, att fr henne var all fgring ett mne till entusiasm.
Folket hr ser s stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror vl p,
att provinsen r s rik.

-- Ja, jag antar det.

Grefven klappade litet frlgen sin hsts smidiga hals. Han visste
ingenting rysligare n nr fruntimmer blefvo djupa, och det hade lilla
Eiden, sorgligt nog, anlag fr. Men det ginge nog bort, nr hon ftt
vara ngra r p Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var
han p det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den
gamla frun. En vackrare hustru n Gunvor, kunde han ej tnka sig, och s
var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle
hon varit af noll och intet vrde. Det mdosammaste var emellertid att
underhlla henne, ty berttade han jakthistorier, ryste hon, och talade
han om sm societetsfventyr, sg hon ut som ett ofrstende barn. Och
nd mrkte han, att han gjort ett visst intryck p henne. Hon sg
vnlig och glad ut, nr han nrmade sig henne, anmrkte flickaktigt
blygt, att hon tyckte s mycket om hans stt att stryka upp hret, och
att hans rst med den veka brytningen verkade p henne som ett
egendomligt instrument. Nu skulle han knt det s tryggt och godt, om
han under tystnad ftt rida hr bredvid henne, ty det var ju fr tidigt
att komma n med frieriet; det var eljest ngot han tnkt sig in i och
ville utmrka sig med. Men att tala om hvad som helst var inte ltt.
Hstar och hundar hll hon nog af men utan praktiskt grepp p deras
egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var kta
fullblod, en dyrbar gfva af gamle grefven, som fr att gra sin sonson
denna gldje slt flere af familjejuvelerna.

De redo nu in p en skogsvg. Detta var den underligaste, dystraste skog
Gunvor sett. Idel hga tallar, s jmnt frn hvarandra som om afstndet
varit uppmtt, och med besynnerligt nakna stammar nda upp mot den
tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en vldig
pelarsal med smala, gtiska fnster, och det lg en matt, trolsk dager
fver den bruna, barriga marken. En och annan skrmd hare eller krka
stllde till en brd, prasslande flykt, nr hofslagen doft ljdo mot den
mjuka myllan.

-- Det hr r som en spkskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett
ngot s egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte vga rra mig
af rdsla. Det r som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hrhll,
och som -- man mste ropa p hjlp.

-- Vi kunna vnda, om ni r rdd. Jag r s van att rida hr.

-- Ensam?

-- Ja, ofta nog.

-- Hvad tnker grefven d p?

--  ... p att just hr kunde man finna sitt de.

Han sg p sin vackra fljeslagerska med en innerlig blick ur sina bl
gon, nu skuggade af den kldsamma, bredbrttade hatten. Han visste ej
sjlf hvar han ftt orden frn, men var sjlf mycket belten med dem, d
han tyckte de passade utmrkt in i stmningen. Unge Haqvin hade tagit
det mycket samvetsgrant med att ska behaga den rika arftagerskan, och
han hade, fr att frtta sitt tunna blod, lst flere krleksromaner
under de sista mnaderna n frut under hela sitt lif. En och annan fras
hade ocks vlbehllen afsatt sig i hans hjrnvindlingar, och den kom
han med, lycklig som fver ett utskt fynd.

Gunvor rodnade starkt. S hade aldrig ngon talat till henne eller sett
p henne frr, och hon tnkte: detta r krlek!

-- Nu r jag inte rdd lngre, hviskade hon.

-- Jag skall ocks veta att beskydda er fr hvarje fara. Ni kan vara
trygg.

-- Fr troll och gastar kan vl ingen mnniska skydda en annan, men de
finnas bara i barnkammarsagor.

-- Ja, det tnker jag. Det hr r ett ypperligt jaktomrde, men det r
sant, ni jagar inte.

-- Nej, stackars djur; det r pinsamt att veta, hur de kmpa fr sina
lif. Att det kan vara ett nje att hetsa dem!

-- Ja, det frefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara
grym?

-- Grefven tycker ju om jakt?

-- Ja, men det r ngot helt annat. Sg, att ni inte tror ngot illa om
mig; det skulle gra mig s ondt.

-- Jag -- vi -- det r ju en s kort bekantskap.

-- Det r inte alltid det behfs mnga r fr att ... fr att man skall
hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det r tyst och ensligt p
Bragehall; s, har jag ocks knt det ibland.

Grefven tystnade och stirrade s envist in i en glnta, som om han haft
en sufflr dr inne, men pltsligt tillade han:

-- Nu r allt annorlunda, det har blifvit solglans fver de gra murarna
-- tack vare er.

Gunvor blef frlgen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vnda sig
till farmor frst; det var s ngsligt att tala om och svara p s
viktiga saker hr i villande skogen. Hennes hjrta slog som en bursatt
fgels vingar sl mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle sga.
Lycklig knde hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon
hrt talas om ej frnams p annat stt. Hon nskade i alla fall att f
rida och drmma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida
kappa om dem, om Haqvin, den dle riddaren, och om henne, stolts
jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hllning och den
vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svr passage fattade
hennes hst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drmvrld.

Detta var tur fr grefve Haqvin, ty fr tillfllet hade han absolut
ingenting mer att sga; han mste taga det i smportioner, eljest blef
det honom sjlf fr fvermktigt.

Nu hade de ocks hunnit ur skogen och ut p sltten igen, dr den friska
vinden och det blndande solskenet gjorde dem till tv, uppsluppet glada
barn. De sade inga kvickheter, jollrade nrmast om hgkomster frn
tidigare r, men ocks detta frenade dem, ty lika ensamma hade de vxt
upp, och nr han hrde henne bertta lifligt och med gldande frger om
sina fantasilekar, var det som lnade han eld och lyste upp sin egen
nyktert gra barndom med reflexen frn hennes flammande tankehrd.

                   *       *       *       *       *

Nr Gunvor den dagen skulle klda sig till middagen, fick hon en
oemotstndlig lust att stta p sig ngot riktigt vackert, ett eller
annat, som tydde p fest. Hon valde lnge i sin garderob, och tog
slutligen fram en blekskr sidenklnning, handbroderad med hvitt silke.
Den var obetydligt urringad, s att hufvudet fick en friare stllning.

Just som hon, med Karnas hjlp, blifvit frdig, kom farmor in.

-- S fin, min flicka?

-- Ja, farmor -- den passar mig, sg?

-- Det gr den visst, men hvarfr har du satt den p i dag? Vi ro ju
bara husets folk.

-- Ja -- men ...

Gunvor vred generad p guldarmbandets klingande ringar. Karna lmnade
diskret rummet, och den unga flickan slog pltsligt armarna om fru
Eidens hals. Hon sade ingenting, strk endast sina brnnande kinder mot
den gamlas svala hud.

-- Kra barn, har han sagt ngot -- redan?

-- Nej, farmor. Ack, om han ville drja med det. Jag r s lycklig just
nu. Det r som en saga.

-- Dr du r prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan fr namn
frst nr man upplefvat den. D heter den: Det var en gng. Men
Gunvor, du fr inte bygga ditt lif p sagor. Det r fr skrt virke.

-- Farmor lilla, lt mig drmma.

-- Och hvad drmmer du om?

-- Om den stora lyckan, som jag alltid lngtat efter. Minns du, farmor,
hur jag brukade gmma hufvudet i ditt kn, nr jag var liten och sga:
Nu lngtar jag _s_!? Du frgade: Efter hvad? Det visste jag aldrig.
De sista ren har jag ocks lngtat -- tror du, man kan fdas med
sdant? -- Men nu r det s stilla inom mig. Det r som -- som det var
julotta, och man vntade p att f stmma upp frsta psalmen.

-- Fantasier, min flicka. Se frstndigt p saken. Grefve Haqvin r en
mycket hygglig ung man, som nog kommer att hlla af dig, men du skall
akta dig fr att gra honom till en sagoprins eller taga detta som en
hgstmd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.

Det knackade p drren.

Den lilla trotjnarinnan med den hvita mssan neg och lmnade en bukett
gula rosor frn grefven till mamsell Eiden. Det var de sista fr i r,
hade han sagt.

Lnge sedan budet gtt stod Gunvor dr med sina blommor i handen, och
farmor nndes ej stra henne. Hon var s vacker och oskuldsfull. Det
skulle varit grymt att sga henne, det farmor Eiden sjlf genom
trdgrdsmstaren ltit grefve Haqvin frst, att han borde visa denna
uppmrksamhet. Fru Eiden hade vl hellre sett, att Gunvor ej varit ett
s lttfnget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till,
att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bst s.

Gongongen ljd.

Gunvor spratt till.

-- Ja, nu r det tid att g ned i matsalen, liten.

-- Lt mig bara sticka rosorna i skrpet s ...

Farmors svarta sidenklnning frasade stelt och solidt i trappan, dr
ingen matta dmpade ljudet. Efter henne kom Gunvor lngsamt och stilla.
Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och frde vrdnadsfullt
fru Eidens hand till sina lppar.

-- Tack fr blommorna, sade Gunvor blygt.

-- Ingenting att tacka mig fr, det ...

-- Jo, det var vnligt af grefven att tnka p det, afbrt farmor och
fste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora gon
p Haqvin.

-- Det var mig naturligtvis en gldje, stammade han. Ni mste ju hlla
af rosor, som sjlf r den fagraste ros.

Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med
glnsande gon och rda kinder. Hon log intvndt som t ngot ljust och
mktigt, hvilket fanns dr inne.




                            FJRDE KAPITLET.
                           Ocks en sibylla.


Gamle grefven Haqvin var nu s mycket bttre, att han, stdd p sin
sonsons arm, kunde g ned till middagen och sedan till och med orka
tillbringa en stund i salongen under samsprk med sina kra gster,
hvilka nstan brjade rknas till husets folk, d de varit p Bragehall
i nrmare tre veckor.

Unge grefven, som s lnge varit frdig med sitt frieri, hade dock nnu
ingenting sagt. Han var som en snll skolgosse, hvilken hfligt vntade
med att rcka upp handen och frkunna sitt vetande, till dess man
vdjade till honom.

Farmor Eiden var alldeles p det klara med de unga. _Han_ var inte kr
alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna;
_hon_ var kr i krleken, och tnkte med sin barnsliga oerfarenhet, att
den sg ut som Haqvin. Man kunde nr som helst skrida till verket, men
det vore mera passande att vnta till julen, och lmpligare att Gunvor
fore hem p en tid frst, och att Haqvin dr skriftligen meddelade henne
sitt hjrtas nskningar, s sluppe barnet ifrn den scen med knfall och
bedyranden, hvilken farmor hrdt kallade falskt alarm i frevarande
fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prstfrun, som just
skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i
julklappsmnstren alla sina drmmar och dessutom vara trygg fr att
farmor vakade fver hennes framtid.

Fru Eiden kunde inte sjlf lmna Bragehall, inte knappa af p den sena
lycka hon erntt efter femtio rs frsakelse. Hennes sjl, som nnu var
ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft
utslocknadt sinne, mste ndtligen taga ut sin rtt i minuter och
timmar, ssom hon trtt att f gra det i mnader och r. Fr frigt
var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lmnade ej ett arbete
halfgjordt, och frst nr sondottern blifvit hrskarinna p Bragehall,
kunde hon mjligen unna sig ngon ro.

Allts fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade grtit, som
det barn hon var, fver att ndgas lmna sitt drmslott med torn och
tinnar, men farmor trstade henne ltt med utsikten, att, nr hon vid
jultiden tervnde, var det som grefve Haqvins fstm.

-- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.

-- Han _skall_ tala, barn, men frst med _mig_. Arbeta nu flitigt p
dina vackra julgfvor och lt ingen af dem du mjligen kommer i berring
med ana ngot om den frestende frlofningen, inte ens mamsell
Beat-Sofi. Hr du det, Gunvor!

-- Jag skall frska, farmor.

-- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det r med vr vilja vi behrska bde
oss sjlfva och -- vrt de. n s lnge kan du lgga din vilja i mina
hnder och handla efter mina rd, ty du r ett litet godt barn, men nr
jag gr bort en dag, skall du minnas mina ord och hrda dig i dem. Gud
bevare dig fr att bli ett r, min flicka. En kvinna fr frefalla som
en vidja, men hon skall vara en stlfjder, spnstig och stark.

Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken nnu ej mrkts af ett
enda grubblets tecken, och hon sg med sin klara, fasta blick in i de
mrka flickgonen, hvilkas djup hon likvl ej kunde loda. Det hade hon
heller aldrig frmtt med svrdotterns; det dr lngtande, undrande
uttrycket i dem var som en saga p ett sprk hon ej knde.

Gunvor reste, fljd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked
ridderligt kysste hennes hand och hviskade:

-- Vlkommen ter!

Det sista hon sg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen p
sltten i sitt gra tcken, var hans mekaniskt viftande hvita nsduk. I
rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vnde
Gunvor sig bort, trtt att blicka mot denna monotona lilla signalflagga,
glad att tget ilade ut p spret mot trakter, dr luften var mindre
tung och tt.

Glad! Ja, det frefll henne sjlf otroligt, men hon var verkligen
riktigt trallande glad, nnu nr hon kom in i den hemtrefliga vningen i
staden, dr mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husfrestyre, tog emot henne
med en bullrande, hjrtlig vlkomsthlsning, med brasor i alla rum, ljus
tnda i kronor och lampor, en lukullisk sup och friska blommor p
bordet.

De frsta dagarna gick Gunvor omkring och njt af att vara den enda
bestmmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en
liten bjudning fr sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon
hade ingen frtrogen ibland de ytterst vluppfostrade unga damer farmor
Eiden valt till hennes umgnge, och rkade hon slppa ut ngot af sina
hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de p henne med
frfradt uppsprrade rundetornsgon, som om de pltsligt ftt en
frmmande fgel in i sitt lag, en, som de inte lst det minsta om i sin
zoologi.

Bst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte fr att hon var s
synnerligen frstende, men det kunde man ej begra; hon var lustig och
rlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och s hade hon
en alldeles srskild dragningskraft, som Gunvor frst nu, under farmors
bortovaro, kommit underfund med: hon kunde sp. Beat-Sofis mor hade
varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spr
af detta folks srtycke hos den gamla trotjnarinnan, mtte hon dock
ftt litet af dess trolldomsblod i drorna, ty hon kunde, som sagdt,
fuska ej s illa i sibylleyrket.

Nr nu stormen obarmhrtigt ref upp snn frn Hamngatans stenlggning
och kastade den i vta klumpar mot de hga fnstren, och nr
vintermrkret blef till becksvrta inne i de tysta rummen, skyndade
Gunvor grna genom hela filen af gemak, fljd af de mnga klockornas
knpp frn trskel till trskel, och hamnade slutligen i mamsell
Beat-Sofis kammare, dr hon krp s lngt upp i soffhrnet hon kunde
komma, som skulle det skyddat henne fr storm och vintermrker.

Hr var alltid varmt och godt och vnligt. Frn kket hrdes ett muntert
skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett
torr-roligt infall af grdskarlen, belnadt med pigornas hgljudda
skrattsalfvor.

Drren till vnster frde genom en lng gng in till handkammaren. Dr
var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Dr hade hon stllt upp och
tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio r, vgt upp kryddor
till baken, lagt upp smr och smbrd, dr var hon suvern, och det var
endast Gunvor, som oantastadt vgade sig in p detta omrde. Jo, fru
Eiden, frsts, henne trotsade ingen.

Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med prlfrgade
mbler, ordentligt linjerande vggarna, ljusa tapeter med omjliga
kornbla ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad bjrkbyr
med virkad stjrnduk p och belamrad med vaser, byster,
eau-de-cologneflaskor och skrin.

Det var hr Gunvor trifdes s vl i den hrdt stoppade soffan med sitt
rdrandiga fverdrag. P bordet framfr henne stod vanligen ngot namnam
att knapra p i skymningen. Sedan, nr lampan tndes, skulle mamsell
Beat-Sofi sp. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var
ytterst nyfiken p hvad hennes Gunvor upplefvat dr borta p det
prktiga Bragehall. Karna och hon hade haft lnga konferenser, och att
det var ngot i grningen, det voro de fvertygade om. Karna hade
dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse spckat sin berttelse med
de spkhistorier hon i riklig mngd ftt hra af tjnstfolket, och det
var ej utan, att de satte fart i de dr dropparna zigenarblod mamsell
Beat-Sofis mamma ltit sin dotter rfva; oroliga, heta, fantasifdande
blodsdroppar, som aldrig ville riktigt lta spda ut sig.

Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor
Eiden skulle sagt om dessa sm seanser; de tnkte inte lngre n att det
var ett oskyldigt nje.

Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drmmande gonen fljde med
ett egendomligt intresse brasans flammande eld.

-- Hvad tnker min lilla flicka p? undrade Beat-Sofi.

-- P lifvet.

-- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tnker p min kaffepanna, jag, om
det skall vara fr bittida att stta p den n.

Gunvor satt tyst en stund, men pltsligt lystes det lskliga ansiktet
upp af en ny tanke. Hon sg med tindrande gon p Beat-Sofi och frgade
en smula skyggt:

-- Har inte Beat-Sofi haft ngon sdan dr ungdomssaga? , bestmdt!
Tala om!

Hon smekte fvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smg sin
smala, mjuka hand mellan hushllerskans strfva, frkylda fingrar.

-- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns vl en tid, d jag tnkte p
tocket. Litet ska en vl ha med, sa' den, som tugga' t katten. Men
det var ute p herrgrden, det, dr jag var husmamsell, innan jag kom
hit. Men sdant fr vl Gunvor vara med om mycket finare och bttre; det
hr var bara inspektorerna.

Gunvor sg hpen ut.

-- Tyckte du om -- om _allihop_.

Mamsell Beat-Sofi log beltet.

-- Den ene frst och den andre se'n, frsts. Nr de kommo till grden
och ingen knde, stllde de sig vl med mig, fr jag lagade god mat t
dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosttningen. Jag
sparade och gmde och satte in af min ln, men bst det var, kom den
frste och ville flytta; han hade ftt plats i hemtrakten. Jag grt en
vers, och s var den sorgen fver. -- -- Den andre for, drfr att han
ftt ett eget arrende.

-- Var det slut sedan? frgade Gunvor besviken.

-- Nej, det var allt en till. D hade jag just vant mig af med att
drmma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna
sattes ordentligt in i bla boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag
traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men
se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli
inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle tminstone ha ett
kristet namn, din tattarunge, s folk begriper, att du inte vill stryka
landsvgarna omkring utan kan stta ftterna stadigt under eget bord.
Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag ftt prfva p ekluten.

-- Var det alltsammans?

-- Ja-a. Det har fallit mycket sn sedan dess -- och nu r jag glad fr
att jag nd haft inspektorerna.

-- Glad?

-- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan krlek r som kaffe utan
klarskinn. Man kan nog st ut me't, men uschelt r det. Men si, min
flicka, hon ska ha bde kaffe och klarskinn, det ligger i korten det.
Ja, nu tnder jag lampan, s lgga vi dets stjrna.

Ett par minuter senare sutto de bda lutade fver korten.

-- Det kan se ut ngot det, pratade Beat-Sofi; hjrter t alla hll, en
ljus vg -- en -- tv -- fyra -- tta. Ser Gunvor ett sdant roligt
bjudningsbref! , kors, s granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors
egen kung tnker p henne! Det skulle vl aldrig vara grefve Haqvin
heller?

Gunvor rodnade och teg.

-- Fr henne sjlf -- fr vnnen -- fr huset, rknade Beat-Sofi snabbt
och skert.

-- Och, hvad som skall ske. Lt mig hra det frst, Beat-Sofi!

-- Nej, i ordning med frgorna! Ser hon, min lilla, dr ha vi
frlofningsringen. Den kommer lngvga ifrn; titta sjlf, tre sexor!

Gunvor stirrade p de betydelsefulla korten och frgade sedan s tyst,
att det knappt hrdes:

-- Synes det, om han hller af mig -- riktigt?

-- Han skulle vl skmmas annars! En sdan guds ngel som vr Gunvor --
och s rik se'n.

Ja, rik var hon; det hade ocks farmor sagt, och af kpmansslkt, som
hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli lskad,
drfr att man gde millioner, frefll henne underligt. Var d hon
sjlf ingenting? Hon mindes pltsligt ett uttryck en af hennes fars
vnner haft en gng, nr han sknkt henne en stor docka:

-- Det hr r en dyr leksak; nr du fr hra, att den kostat femtio
kronor, tycker nog lilla nden om den och lter bli att kasta den i
skrpvrn.

Gunvor fick trar i gonen. Var hon sjlf en sdan dyr leksak, som man
lt bli att kasta i skrpvrn?

Ibland, nr mamsell Beat-Sofi var vid sitt rtta sibyllelynne, spdde
hon Gunvor i handen, och d figurerade alla de mystiska spkhistorierna,
som Karna berttat henne.

-- Mamsell Gunvor mter sin kraste en aftonstund, sade hon en gng
hgtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta drrar -- frn ett
frsegladt rum.

-- Nej, nej, afbrt Gunvor otligt, dit gr ingen.

Men sibyllan lt inte stra sig; hon hade kommit i farten, och hennes
hvardagliga fysionomi var frvandlad till ngot nstan vildt,
zigenaraktigt.

-- Han kommer sorgsen -- grkldd, som om han ville osedd smyga sig frn
en fest. Jag ser mnga, mnga tnda ljus -- och en -- som tror sig vara
den rtte, hller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger
som ett mrkt tcken fver hans vg -- olyckor och brddd, ser det ut
som. Men den, som kommer s ensam, han fr ett lngt lif, och lskad
blir han, men -- fr jag se, Gunvor! , vr lilla guds ngel fverlefver
dem bda tv.

Gunvor var lifligt intresserad af dessa spdomsseanser, men de gfvo
henne tskilligt att fundera p, och under det att profetissan ett par
timmar senare lade sig och somnade tvrt, satt Gunvor med hufvudet stdt
i hnderna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville
smyga sig bort frn festen? Han mste ju veta, att han var den ende fr
henne. Farmor hade ju bestmt det s ... och hon ville det sjlf. D
skulle hon bli hrskarinna, f makt och myndighet, i stllet fr att som
nu vara en liten flicka. Hon drmde om, att Haqvin skulle komma och
hmta henne. Han skulle hfviskt bja kn, som riddarna i Melins romaner
brukade, och sga ngra lga ord, klingande som stilla musik, om hur
hgt han lskade henne -- och s -- s skulle han vl kyssa henne ... P
handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- P kinden? ... Det gjorde farmor.
P pannan? , det hade gamle grefven gjort. Gunvor gmde ansiktet helt i
hnderna. Han skulle kyssa henne p munnen, lnge, lnge! Hon blef
alldeles het vid den tanken, och hon lngtade pltsligt feberaktigt
efter bud eller bref frn Bragehall; helst ett lefvande, lngtande bud,
en att famna och lska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon
fverraskade sig ofta med att ej direkt vnta Haqvin; det var inte
alltid honom hon sg bja kn p riddarsed. Det var den gre mannen. Han
hade en htta, som fullstndigt dolde hufvudet. Aldrig sg hon hans
anletsdrag. Hon log t sin draktiga synvilla och frskte frammana
grefve Haqvins blonda, blgda typ.

Mamsell Beat-Sofi spdde henne nu hvarje kvll, att ett viktigt bref
snart skulle komma, men om besk hade dets stjrna aldrig ngot att
frtlja.

En dag kom ocks tillika med farmors bref nnu ett annat frn Bragehall.

Liksom fr att samla mod ppnade Gunvor frst farmors epistel och lste
vant den stora, klara pikturen.

Min kra, lilla flicka!

Nr du lser detta, har du vl redan tagit knnedom om Haqvins bref, och
jag blir sledes den frsta, som fr nska dig lycka och en lng framtid
vid din blifvande makes sida. Om tta dagar -- julaftonen -- hoppas jag
f omfamna dig hr p Bragehall som en liten glad och frhoppningsfull
fstm. Farfar -- som du hndanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla
gamle grefven -- lngtar mycket att se er, barn, frenade. Hans krafter
ro ej stora. Dden unnade honom blott en kort frist. Vi ha drfr redan
utsatt Haqvins och ditt brllop till den frsta februari. Strax efter
helgen resa du och jag hem till staden fr att iordningsstlla
brudutstyrseln. Brllopet mste dock fr gamle grefvens skull hllas p
Bragehall. Det blir ocks sttligast. Du fr nu resa hit med vr goda
mamsell Beat-Sofi, som ej fr lmna dig ensam. Karna skall naturligtvis
ocks med. Tag rikligt med plsverk p dig, mitt barn, s att du inte
frkyler dig.

Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan ftt mitt ord p, att du
vill bli hans hustru. Skrif drfr endast ett par rader till honom in i
ditt bref till mig. Frlofningskort och ringar ro redan bestllda. De
praktiska bestyren skter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget
st vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt p
lifvets rda rosor. n har du din sant tillgifna farmor

                                                   _Margareta Eiden_.

Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket.
Jas, nu hade farmor frlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle
endast trda den gyllene ringen p fingret. Det var alldeles som nr
farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knppt ett dyrbart
smycke om hennes hals och sagt:

-- S, nu r du frdig! Adj, mitt barn, roa dig bra!

Gunvor suckade, och hennes hjrta slog ngslande, hrda slag, nr hon nu
slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett p
utanskriften. Haqvins stil frefll mycket ofvad och gossaktig, med
lnga, sklfvande staplar och svaga, halft utplnade prickar och streck.

Brefvet lydde:

Goda frken Gunvor! (Det var andra gngen Gunvor ftt denna spritt nya
titel fr borgardttrar).

Ehuru er hgt rade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill
lyckliggra mig med gandet af sitt rika, varma hjrta, r det dock med
fruktan och oro jag djrfves framtrda med min dmjuka bn att f bli
eder ett trofast std och en huld make. Inga ord frm uttrycka de
knslor, som bestorma mitt brst vid hoppet att vinna en s fager och
lsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lgger jag i edra hnder, dyra
frken Gunvor, och ber eder sknka mig det hulda svar jag innerligt
trr.

                                          Eder vrdnadsfullt tillgifne
                                                      _Haqvin Brage_.

n en gng lste Gunvor de f raderna. Hon skakade hftigt, nstan
frtvifladt p hufvudet. Det var inte denna frskriftsmssiga, siratligt
affattade frklaring hon lngtat efter och drmt om under de lnga
aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det,
hvilket i vntan gldde inom henne. Hon frs vid detta fadda ordsvammel,
hjrtefrs, och nd frskte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon
hade ju sjlf valt. Farmor hade visserligen uttalat en nskan, men valet
hade vl legat i hennes egna hnder.

, d mste han vara riddaren -- _mste, mste_!

Hon brast i en klagande, vilsen grt, utan att veta hvarfr. Farmor hade
ju skrifvit, att hon fortfarande skulle f dansa trygg p lifvets rda
rosor, inte behfde hon d vara ledsen. Hon torkade bort trarna, men
hvarje gng hon nyo lste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen.

Slutligen slog stmningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen
fristad fr sorgen, och ju mer hon sg p friarbrefvets sklfvande
staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man
kunde vl vara en bld riddare, fast man skref -- uselt. Man kunde vl
lska s dr -- s dr _varmt_, som hon drmt om, fast det ingenting tog
sig ut p papperet.

Hon fick en id, en barnsligt uppsluppen id! Hon skulle bjuda till att
svara i samma hgtrafvande stil, och sedan, nr de blifvit gifta, hon
och Haqvin, skulle de f frfrligt roligt t dessa drpliga
skrifvelser, ty -- Haqvin kunde vl skmta? Hon hade icke sett det, men
trodde det s visst. Och hon skref, med gonen lysande af sklmaktighet:

Herr grefve!

Med blyg gldje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej
tvekar att besvara med mitt fulla hjrtas ja-ord. Er vrdade farfar och
min farmor ha ju redan lnge nskat vr frening och drmed syftat
bdas vr lycka. Tillt mig frskra er, herr grefve, att min hgsta
strfvan hdanefter skall vara att bibehlla eder fr mig s dyrbara
krlek.

                                                                  Eder
                                                      _Gunvor Eiden_.

Hon sg p sitt opus, dr hvartenda ord mtte henne som ett
karnevalsupptg, och det stack till af smrta inom henne. S skulle det
dock inte ha varit! Det var inte rligt, detta. Knde han inte det,
mnne?

Ocks den aftonen spdde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon n lade
dets stjrna och brudsngen, kom aldrig Gunvors kung med. Han var
alltid ur vgen.

Mamsell Beat-Sofi frskte prata bort detta faktum med att bertta om
alla de lysande fester Gunvor skulle komma p och alla de vackra
julklappar, som lgo till henne.

D afbrt Gunvor pltsligt:

-- Hvar r min egen kung, Beat-Sofi?

-- , han kommer nog. Se hr ha vi hans tankar.

-- De g ju dit -- till rutertian: till pengar.

-- Ja, kors bevars, en fr vl tnka p tocket med.

-- _Frst_, kanske?

-- Men, barn, d, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska' minsann leta upp
kungkrabaten, ska' hon f se, gullngeln.

-- Nej, Beat-Sofi, det behfs inte. Han har kommit. Jag r frlofvad med
grefve Haqvin nu, men ingen fr veta det n.

-- , hvad sger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en s'n fin herre
ville kanske inte gra sig s gemen och ligga i mina stackars kort, nu,
nr han hittat vgen till lilla ndens egen hjrtekammare, det var nog
knuten, frmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjrtligt
omfamnade Gunvor, som stilla och nstan frnvarande besvarade
smekningen.




                            FEMTE KAPITLET.
                              Dansen gr.


nda sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrr
p det frut s tysta och fridlysta Bragehall. Spindelvfvarna
frpassades ur sina trygga vrr, och grtt, lderstiget damm sopades ut
i stora moln.

Portrtten i galleriet restaurerades till en del fr att ge kad glans
t slottet, och ett ungdomsportrtt af Ebba Brahe, hvilket genom
slktskap rkat i Bragettens hnder, hngdes frmst p spinnsidan.
Den sttliga fru Ebba hade hr en klnning af gyllenduk, broderad med
vd af guldblommor och kta prlor. I ramen hade en senare tid ltit
rita en vers, som en hofpoet tillgnat frken Ebba:

   En himmel mlade
   Gud under himlen;
   gonen af kristall,
   Kinderna af morgonrodnad,
   Lpparna af rosor,
   Munnen af behag.

Grefve Haqvin hade tnkt sig, att han skulle alludera just p denna
strof fr sin unga bruds rkning, nr han frde henne in i galleriet.
Fr frigt fann han dessa frberedelser ganska mdosamma; det stndiga
bultandet, filandet och skurandet strde bde hans morgonsmn och hans
middagshvila, och ej heller kunde han f gna sig t de sm backanalier
hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det
gamla slottets hedervrda murar, dr handtverkare och tjnstfolk frn
tidigt p morgonen till sent p kvllen frekommo, upptagna af ett eller
annat i trappuppgngar och frstugor, tordes inte vapenbrderna visa sig
alltfr ofta.

En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat p ett prktigt
tjufpojksstreck fr att f ha dessa orgier i fred fr upptckt.

-- Vi skola allesammans agera den gre mannen i det frseglade rummet,
hade han freslagit.

Ett briljant phitt! De tre andra unga dlingarna applderade, och, fast
Haqvins hjrna var fr blt att kunna taga ngra initiativ, gick han
villigt in p att lta sig roas, som han visste det brukades i dessa
kretsar. Fyra fotsida, askgra kpor hade anskaffats, och spkena
smgo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret
slagit tolf, upp till det frseglade rummet. Den tunga nyckeln hade
gnisslat svagt ogillande i det rostiga lset, men efter en kort
anstrngning lt den sig vridas om, och drren gick upp.

Hurra! De tassade in, tnde blindlyktor och sgo sig omkring. Galne
grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var ngot fr honom! Hade hr
kanske frut funnits en dylik vildhjrna, fantasifull, p en gng cynisk
och hrd, vek och varmhjrtad, som han var!

En, som slagit sin ungdoms tempel, dr allt godt och rent och hgt
bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, frn
att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort
slut p alltsammans och fallit ifrn i behaglig tid. De hade varit
lifskonstnrer och gjort hvarje dag till en lng fest. Vid deras dd
stod Eric pltsligt infr en gr, nykter hvardag. Kunskaper hade han,
men de voro lika oordnade och vildvuxna som ngens blomster. Hur vek han
n var, hade han dock prfvat en dust med det, ty han ville bli man
och mnniska, som han uttryckt sig, men ingen hade anvndning fr hans
krafter annat n i societeten. Ingen trodde p att hans fina, smala
hnder kunde fatta med fast grepp om ngot af lifvets nyttiga verktyg.
Han kunde och visste s mycket, men dugde till s litet. Den misstro han
mtte fverallt frostbrnde hans mtliga sinne, och allt det vackra och
stora han tnkt och drmt blef till tomma ax.

I den hgsta societeten, dr s f sgo till krnan, blef han dremot
allmnt omtyckt och firad; dr hrde han hemma, tyckte man, och ingen
stngde sina drrar fr honom. Herrarna skrattade t galne grefvens
vilda fventyr, och damerna ryste -- beundrande, men Eric sjlf kunde
gripas af bottenls leda och ckel vid detta lif, hvilket han knde
ruinerade honom till kropp och sjl, men som han saknade kraft att
motst. Malstrmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och
gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander.

Uppe i det frseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Ngra
prktiga ddskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till
dryckeshorn p massiv silfverfot. Rummet dptes ofrdrjligen till
Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Hgryggade stolar med ntt
gyllenlder funnos, likas en hvilbnk med drakhufvuden, snidade i
ebenholts, till underrede. Ngra tortyrredskap, en skampall och ett
halsjrn blefvo dekoration, och fver denna underliga inredning lyste
ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus frn kronan i taket, en
relik frn den forna klosterkyrkan.

Det spelades djrft och pokulerades flitigt hruppe, under det
vinterklden fste sitt brokiga ismnster p de blyinfattade rutorna,
och mnen frsilfrade sltten med blndande glans. Mnga hedersskulder
gjordes hr, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af
gamla, revrdiga fdernegods pantsattes hnsynslst fr ett frloradt
spel baccarat.

Den gamle i vningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad,
tjnstfolket vgade sig aldrig hit upp efter mrkrets inbrott, om de ej
tvungos, men det glunkades dock om, att mer n en sett den gre mannen
i morgongryningen lmna slottet eller mrkt, hur han strax efter
tolfslaget p natten smugit sig upp till det frseglade rummet. Hade
den, som varseblifvit spket, djrfts drja litet, skulle han ftt se
nnu ett par mystiska gestalter, men s mycket mod hade ingen p
Bragehall, dr alla uppammats i vidskepelse.

Haqvins tre vapenbrder hade ridderligt kommit fverens om, att, nr
grefve Brage blifvit gift, skulle de lmna honom i fred. Han var s
hygglig och tam, att han ltt kunde passas in i familjelifvet. Men de
skulle afsluta ungkarlsfrlustelserna med en hejsjudundrande svensexa
uppe i sitt Monaco. Det kunde s mycket lttare lta sig gra, som fru
Eiden och den unga bruden frst skulle infinna sig sjlfva brllopsdagen
p morgonen.

-- Vi skola lmna Haqvin ifrn oss i ngorlunda antagligt skick, lofvade
Eric Gyldenlo skrattande. Vr moderne Tannhuser m sedan petrificeras
inne i Venusberget.

Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle
grefven helt naturligt, och ingen behfde smyga sig frkldd in i
slottet. De tre stallbrderna kommo uppkande i en bekvm rack, frspnd
med tv magnifika hstar. Eric och baron Edelcrona voro gster p
Ekholmen hos fverste Forners son, ljtnanten. Det gick muntert till
redan vid supn, dr ungherrarna lto glasen klingande falla till
golfvet, nr de efter sklen fr framfarna dagar kastade dem fver
hufvudet.

Ingen mer n Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om
dessa glittrande skrfvor, men han stod ett gonblick och betraktade dem
vemodigt. Var det ej sitt eget lif han hr sg passera revy? Frst hade
det bjudits honom skummande champagne i festens brddade kristallglas,
och nu -- var det endast obrukbara, falskt blnkande glasbitar kvar.

Han kastade hufvudet tillbaka, och det flg ett bittert, hrdt drag
fver hans mrkhyade vackra ansikte. Det finge g som det kunde och
ville. Han skulle dock bli trogen sitt valsprk: Lefve lifvet!

Och med ett cyniskt, skrattretande infall sllade han sig till de andra,
som nu drucko ur massiva silfverbgare, krnta med Bragevapnet. Han
rckte fram en tom bgare fr att f den fylld och hjde den sedan med
en fvermodig gest, hvarefter han brjade citera en af Stagnelius'
visor. Det var en underlig, lidelsefull gld i hans rst, denna stmma
med de tusen tonfallen, som drat och lockat s mnga, och de tre, som
nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lsryckta strofer,
han slungade ut fr att bedraga sig sjlf och andra p hvad han begrde
af det:

   Hur skn gr ej solen ur bljorna opp!
   Hur skimrar ej guldet p klippornas topp!
   Hur mysa ej kring mig, hvart gat jag vnder,
   elysiska parker, frtrollade lnder.

   Jag kan icke trifvas i dlderna hr:
   hvar blomma, hvar buske jag knner ju dr!
   Nej, ut i det vida med brinnande ifver,
   en underbar trnad, en trollkraft mig drifver.

   Ty fattar jag stafven med lngtande hand
   att vandra, en frmling, i aflgsna land,
   och mkar den arme, som dmdes af det
   att dricka i stillhet det hembryggda mjdet.

   Jag Rhenflodens vinrika strnder vill se;
   mig Galliens drufva sin nektar skall ge,
   och hon, som p Malagarankorna sitter,
   och Port-drufvan, lskad af handlande britter.

   Fritt andra m dvljas i hembygdens tjll
   frn lefnadens morgon till lefnadens kvll,
   fritt smeke de hustrun, som upphrt att smila,
   och vagge den grtande ungen till hvila.

   Iberiens m, i en glimmande krans,
   skall dansa fr mig sin frfriska dans,
   skall lna med sllhet min diktade smrta,
   och svartsjukans dolkar ej trffa mitt hjrta

                   *       *       *       *       *

-- En trosbeknnelse, s god som ngon, infll ljtnant Forner, men nu
r midnattstimmen slagen, och Monaco vntar.

Det blef pltsligt tyst i de hga salarna, och de fyra kamraterna smgo
ljudlst uppfr trappan, nu mattbelagd, och in i nstet, dr ljusen
tndes och ddskallarna fylldes af vinets purpurstrmmar.

-- En skall spelas fverbord och en skall drickas under bordet, lydde
Eric Gyldenlos ra kommando.

-- Akta dig, det kan bli du sjlf, som fr bta fr dina ord, sade baron
Edelcrona.

-- n sen! Den som sig i leken ger, fr leken tla. Men Haqvin f vi se
upp med. Han r Daniel i lejonkulan.

Vid tretiden p morgonen brt man ndtligen upp. Eric bars ned i slden;
en tung kropp, ett redlst dinglande hufvud. Han hade ocks spelat med
otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: Dr ingenting finnes
att taga, har kejsaren frlorat sin rtt.

Haqvin hngde upp den gammalmodiga, kvarterslnga nyckeln till dess
tusculum bland de andra nycklarna i frstugan och skt fr drrens korta
bommar, hvilka liknade vldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera
komma dit upp, tnkte han. Den oreda gillebrderna lmnat efter sig
skulle nu ostrd f frmultna. Ingen skulle tnka vidare p det
frseglade rummet. Sin gra kpa brnde han fr all skerhets skull upp.
De andra togo sina med, minnet af ungdomsdrskaperna var mycket ltt
utplnadt, tnkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge
han annat att tnka p: sitt namns upprttande till glans och makt, och
dessutom ville han fra ett i allo behagligt lif efter sitt stnds
fordringar. Det fll honom aldrig in att s hr i ensamheten sga vi,
nr han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig frestllt sig
att Gunvor kunde ha egna sikter eller ens nskningar. S snll och
hygglig som han visste sig vara, kunde hon vl i allt rtta sig efter
honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon sknka honom en son, ty
fastn fideikommissbrefvet innehll den bestmmelsen, att godset ocks
af nd och tvng p spinnsidan fverg mtte, hoppades han, att detta
ej blefve fallet. Det var alltid dumt, nr fruntimmer kommo till styret.
I sin outvecklade, naiva hjrna gjorde han upp Gunvors och sin framtid
som hndelserna i en sedolrande barnbok. Han var van vid att allt utan
brk och besvr gick honom vl i hnder. Tjnstfolket hade alltid lydt
hans minsta vink, och farfadern var ocks tmligen eftergifven. Haqvin
blef fr resten sllan obehagligt fordrande eller uppbragt; en
fettbildande flegma utmrkte hela hans personlighet, men de f gnger
han rkat ur jmvikt var han som en retad tjur.

                   *       *       *       *       *

Brllopsdagen uppgick blndande klar, och omhvrfd af gyllene
solstrlsknippen kte Gunvor till sitt blifvande hem. Snn lg som en
skir, gnistrande slja fver flten, och rimfrosten hade spunnit fina
filigransprydnader mellan de knliga pilarnas utstrckta grenar. I kapp
med ngra trga och lata sparfvar flg en munter stare, alldeles skert
den frsta och ett mycket fr tidigt vrbud, som en vacker dag skulle
hittas ihjlfrusen vid skogsbrynet. Den lilla kcka staren var mycket
fr sangvinisk och lifslysten; sdant drper frosten.

Gunvors drmmande, djupa blick fljde fglarnas flykt, men hon tnkte
ingenting srskildt. Vingarnas lek i solskenet fdde inga nskningar
inom henne, ty hon visste, att om ngra dagar skulle ocks hon f flyga
ut i en leende, blndande vrld. I sina korta, ofta mycket trttande och
fraserande bref hade Haqvin nstan alltid talat om Stockholmsresan strax
efter brllopshgtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt t alla
de lysande fester, hon skulle f vara med om. Haqvin brukade --
skmtsamt som hon trodde -- skrifva: Min lskade unga grefvinna, och,
ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon
det lt bra. Framfr allt njt hon af att ej lngre behfva rknas till
de frlget rodnande och nigande sm flickorna, som man skickade bort
frn hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse.

Under julhelgen hade hon mrkt ett och annat hos Haqvin, som kommit
hennes knslor att kylas af, och mer n en gng hade hon skyggat
tillbaka fr hans dumma hgmod och tomma tankevrld. Men rdsla fr
farmoderns strnga blick och energiskt hrda mun hade afhllit henne
frn att sga ngot. Frst nr hon en dag till svar p ett lngt, varmt
bref, fullt af frgor i olika mnen, rikt p fantasier och drmmar,
erhllit ett absolut ofrstende svar, frst d gick hon till farmor.

Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ngsligt:

-- Farmor, jag r rdd att jag misstagit mig p mig sjlf. Jag _kan_
visst inte hlla af Haqvin som jag trodde.

-- Griller, mitt barn! Moderna ider! Hvar har du insupit dem? Du hller
tillrckligt af honom fr att bli en god och bra liten hustru. Ingen
krfver storverk af en sdan dr liten fgelunge. Var du glad t ditt
vackra bo.

-- Men ett samlif utan krlek och frstende, farmor, det ...

-- Hvar har du ftt s granna ord frn? Frstende, det tror du man fr
i lifvet? Nej, min flicka! Och krlek! ... Har du sett altarljus tnda i
hvardagslag? S r det ocks med krleken. De flesta f aldrig se den
annat n som ett halft nedbrunnet kronljus.

-- D r visst mrkret bttre.

-- Du vet inte hvad du sger, Gunvor. Men dremot veta bde du och jag,
att det om sndag lyses ut fr dig och Haqvin, och att det vore en
komplett skandal att nu fr idel barnsliga fantasifosters skull gra om
saken. Det vore ocks att dda gamle grefven.

-- _Han_ har lifvet bakom sig.

-- Jag knner inte igen dig, Gunvor. Drfr att ett bref frn din
fstman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig
fr att ha en s vacklande och lttsttt karaktr, min flicka! Kom ihg:
du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller frutsett, att det
skulle bli till olycka fr dig, kan du vl frst, att jag frhindrat
det. Litar du inte lngre p farmors omdme, barn, nr svek det dig?

Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, fvervldigad af rrelse, grt
hon sig trtt i den gamlas famn, men det moln, som gtt fver hennes
lyckosol, ville ej helt lta skingra sig.

I dag, p brllopsdagen, tnkte hon drfr minst p brudgummen; det
frefll henne, som om han nstan strande ingrep i stmmingen, och nd
var han henne lngt ifrn motbjudande. Hon skulle grna lagt sin hand i
hans och gtt med honom ut i vrlden -- en tid, flere r kanske, men nu
gllde det att bli hans fr _hela_ lifvet; i lust och nd skulle de
frbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slt gonen, men ppnade dem igen,
ty nu gnisslade sldens medar mot slottsbrons jrnkrampor.

Ttt framfr Gunvor lg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med
vimplar och flaggor vajande frn alla tornen och med portalen frvandlad
till en report af grnt och sndroppar. Godsets barn hade samlats fr
att redan nu f se en skymt af bruden. De stodo dr med stirrande gon
och fingrarna i munnen.

Grefve Haqvin kom raskt nedfr trappan och lyfte sin brud ur slden. Hon
knde, hur hans arm fast slt sig omkring hennes lif. Det lg en
rttmtig, nstan brutal kraft i denna smekning, som hon ej frstod, men
ej heller vgade invnda ngot emot. Han slppte henne ocks genast fr
att erbjuda sin arm t fru Eiden, hvilken med betjntens och Karnas
hjlp ndtligen praktiserat sig ur de skyddande fllarna och
reskapporna.

-- Hur r det med farfar i dag, Haqvin? var hennes frsta frga.

-- Jo, tack, han frefaller ovanligt kry.

-- Det r gldjen fver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick
upplefva den! S, Haqvin, lmna nu Gunvor och mig. Du fr inte se din
brud frrn vid sjlfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda
henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Lt hlsa honom, att
han kan vnta mig, s snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse!

Haqvin bugade sig djupt. Sedan vnde han sig mot Gunvor och ville kyssa
henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och rckte honom blott vnligt
handen.

-- Hvad var detta fr pryderi, Gunvor? frgade farmor skmtsamt men
bestmdt, s fort de kommo in p sina rum; hvarfr undandrog du dig
Haqvins kyss? Du vet vl, att en man har rttighet att fordra sina
smekningar gengldade af sin hustru.

-- Jag r inte hans hustru n.

Gunvor letade nervst i resvskan efter ngot, men hon hade glmt hvad.

Farmor stod pltsligt rak och spnstig, med hgburet hufvud framfr
henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand p hennes arm och sade
dmpadt:

-- Barn, g aldrig utomkring ngot, som du _br_ igenom. Se aldrig
skyggt t sidan utan rakt mot mlet. Om ngra timmar r du Haqvin Brages
hustru. Nu frst, p din egen brllopsdag, vill jag sga dig, hvad de
orden ha fr klang i mina ron. De ljdo en gng som lifvets hgsta
lycka fr din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio r --
en mnniskolder -- har jag burit sorg fver mina jordade ljusa drmmar.
I femtio r har jag gtt rak och stolt bland mnniskor, varit hustru och
mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, r efter
r, ljd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig -- aldrig Haqvin
Brages hustru. Nu ndtligen skola vi bda gamla g mot altaret, men
endast i fars och mors stlle. Vi skola stanna ett par steg frn
kullerstolarna och se p, hur vra barn frenas till den lycka vi aldrig
ftt njuta, men nr ni, du och Haqvin, lagt edra hnder i hvarandras,
skall jag frst frst meningen med mitt lnga, genomkmpade lif, och
jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig g utomkring.

-- Farmor! -- Gunvor sg ej upp. -- Efter hvad jag nu hrt, frstr jag
s mycket -- men jag kan inte tacka dig fr att du frt mig till
Bragehall. Inte var det _min_ framtidslycka du ifrigast trdde?

Fru Eidens hand gled ned frn sondotterns arm.

-- Du tviflar p mycket nu fr tiden, Gunvor, ocks p min krlek. Men
lika godt, jag str nd troget vid din sida. Det r inte tack jag
krfver af dig, det r _mod_.

-- Till hvad?

-- Till _allt_.

-- Skall allvaret brja nu d?

-- Det beror p dig sjlf.

-- Jag vill bara ha gldje och -- frihet.

-- Frihet? Hvad menar du med det?

-- Jag vill skratta hgt. Jag vill sjunga och dansa, gra godt p mitt
eget stt -- ta hela vrlden i famn -- och vrma den med min rda frjd.

-- Inte s exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lr
inte neka sin lilla grefvinna ngot.

Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka.

-- Han neka! Jag r ju rik.

-- Visserligen, men hdanefter r det din man, som disponerar dina
pengar.

-- Tills jag blir myndig d.

-- En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det?

-- Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog
ingenting annat n att jag skall giftas bort.

Fru Eiden erinrade sig pltsligt sin egen liknelse om delt vildt, och
hon vnde sig om fr att dlja sin rrelse. Stackars lilla hind! Inte
hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man
lefver icke ett helt lif i ngest och saknad, utan att slutligen taga
upprttelse, _om_ den bjudes.

                   *       *       *       *       *

Ngra timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strlande
fepalats, och ett ekande sorl af rster ljd oafbrutet i de stora, djupa
salarna, i frstugor och korridorer. En sdan talrik skara lysande
gster hade icke i mannaminne varit sedd p Bragehall.

Den omedelbart efter vigseln serverade brllopsmiddagen var nyss
afslutad; den hade varit ett kulinariskt msterverk, och man reste sig
skinande och belten frn bordet fr att gra en kort paus, innan kronan
dansades af bruden.

Hela festvningen var eklrerad; endast den korta vindeltrappan upp till
det frseglade rummet lg i mrker, d dremot den intill korridoren
grnsande riddarsalen var ett strlande ljushaf.

Ungdomen sg p det nybonade golfvet och lngtade efter morgondagens
bal. De unga flickorna srjde endast fver ett: den frnmste och
outtrttligaste kavaljeren komme att saknas d, liksom nu p sjlfva
brllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton.

-- Hvar har den galningen ftt reskassa ifrn? undrade ljtnant Forner.
Han vckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack fr den hr tiden!
I dag gr jag till skogs och ngrar, i kvll far jag ut i vrlden och
syndar. Hlsa Edelcrona. S var han weg.

-- Ja, det r likt honom. Han lnar af Gud och hela vrlden utan att
likvidera. En gng, nr jag var hos honom, byggde han ett korthus af
skuldsedlar och skrattade t sitt phitt, men nr det rasade, lade han
hufvudet ned mot hela den elndiga brten och grt hejdlst.

-- I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfrgade spkkpa.
Ljlig id!

-- Bst kanske, att han blef borta frn stten. Ingen vet, hvad han tar
sig till. Fr att tala om ngot annat: Haqvin har haft en frbaskad tur.

-- Ja, hon r en riktig liten lfva.

-- Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara.

-- Ja, i vinter kan det lna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog
vara af med ngra hundralappar emellant. Man fr ju som ersttning ta
honom med p en och annan gask.

-- Klart -- och se ut som ett snhvitt lamm infr unga grefvinnan!

-- Natrlich! Hr ha vi fr resten de nygifta. De tnka visst trda
dansen.

En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans
utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande p nyss
dufna sinnen, och paren hvirflade som ltta, skiftande festbloss om
hvarandra p det glatta golfvet.

Utanfr fnstren stod en kompakt folkmngd, hvilken rikligen trakterats
med l och mat, och frskte uppfnga en skymt af de hga herrskapen. De
blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanfr
sina dunkla glas, men skenet frn riddarsalens hundratals ljus kunde de
dock njuta af.

Nr valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut p balkongen
fr att visa sig fr de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra
hlsade dem, och dmpade utrop om hur vacker bruden var hrdes.

Gunvor stod och sg p alla dessa, unga och gamla, sm och stora, och
med ett innerligt hnfrdt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och
hviskade:

--  du, det r nd hrligt att kunna hjlpa och gldja s mnga. Ingen
skall frgfves vnda sig till oss, sg?

Han svarade, som han fann det bde bekvmast och roligast, med en kyss
och ett:

-- Du r s st!

Hon lt sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra nnu nr de vnde sig om
mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem drnere, och hon
drmde storhetsdrmmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen
nd och ingen sorg mera p Bragehall, alla vissa om att f trst och
std hos Haqvin och henne. , hon var nd lycklig, hon, som kunde ge s
mycket!

Pltsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af frlamande fasa.
Hennes gon stirrade vildt och ett halfkvfdt ngestrop trngde fver
hennes sklfvande lppar.

Haqvin, som sett t annat hll, vnde sig nu och lutade sig ned mot
henne.

-- Hvad r det, Gunvor?

-- Lt oss g -- g hrifrn, bad hon.

-- Har ngonting skrmt dig, du ser ju alldeles frstrd ut.

-- Jag vill inte -- vill inte vara hrinne.

-- Du sg vl aldrig ett spke heller.

Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte sjlf fri frn
vidskepelse.

I detsamma ljd ett frfradt skrik frn ngon bland folket, hvilket
nyss uteslutande och liksom fnget i en blick sett upp mot fnstren.

Haqvin gick ut p balkongen. Ett par af brllopsgsterna fljde honom,
dribland ljtnant Forner, som ropade ned:

-- Hvad r det, godt folk!

Det var nstan hemskt tyst nu drnere, men en rst svarade slutligen:

-- Hanna Per Svens sger, att hon tydligt sg den gr mannen, och han
varslar fr olycka, han.

-- Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte
lta let surna i tunnorna. Frst kan ni dock hurra n en gng. Ty vi
ska dansa kronan af bruden.

Han drog drefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet
afsides frn de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren
och vindeltrappans mrka svng.

-- Grefvinnan skall inte vara ngslig fr spket, frklarade han
fvertygande. Sg ni honom dr i korridoren, slottets olycksande, den
gr mannen?

-- Ja, fullt tydligt.

-- Det betviflar jag ingalunda, men tillflligtvis vet jag, hvem han
var. Har inte grefvinnan hrt talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven?
Till ett karnevalsupptg lt han gra sig en sdan dr spkdrkt och har
just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest sderut med
tget i afton, men har naturligtvis frsummat tiden. Nu roade det vl
honom att se litet af stten och p samma gng stlla till ett spratt.
Det r den enkla verkligheten. Och nu tillter kanske grefvinnan, att
jag sammankallar de unga damerna, hvilka ro ifriga att se, hvem som fr
den trdda kronan.

Gunvor bifll med ett matt leende.

-- Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin.

-- Nej, han r just ingen vrderik bekantskap.

Ringen slts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frnvarande
uttryck lt sig svingas rundt.

Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte lta bli att tnka p
mamsell Beat-Sofis spdom om honom, som skulle komma midt under festens
jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rtte. Eric
Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande
vlbehag.




                            SJTTE KAPITLET.
                          Alla de rosor rda.


De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupfnstren, nr grefve
Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln antrdde
sin frd till Stockholm. Hurraropen ljdo metallklart friska och starka
upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hlsningar till
vnner och bekanta ville aldrig taga slut.

Mrta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim
med, d de voro jmnriga, och Mrta dessutom besjlades af samma
lifsgldje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod nrmast
vagnens fotsteg och talade lgt med unga grefvinnan.

-- Det r skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer fr rkna
Eric Gyldenlo, sade hon pltsligt. De hade ofta talat om honom under
dessa dagar, och Gunvor knde till Mrtas varma tycke fr den
excentriske grefven.

Just nr tget ringde till afgng och hon mste vrja sig fr nnu en
salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Mrta och hviskade
sklmskt:

-- S snart han, den oemotstndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin
bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gst, Mrta.

-- Det r lngt dit -- ett r minst.

-- Hvad gr det, nr man vntar p den rtte!

Gunvor visste ej sjlf af, att hennes rst fick en understrm af vemod,
men ansiktet frblef dock allvarligt, nnu nr tget gled ut p linjen,
fljdt af brllopsgsternas dnande:

-- Lefve brudparet -- lnge lefve det!

-- Kom, Gunvor! Om du str lngre vid det ppna fnstret, frkyler du
dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne.

Han drog upp fnstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt
emot och kvfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en
gspning.

-- r du trtt? frgade hon vnligt.

--  ja, de hr dagarna med sitt stndiga festande ha varit tmligen
anstrngande. Fr jag inte lgga kuddarna i ordning t dig, s kan du
hvila litet, sofva en stund; det frkortar alltid tiden.

-- Jag r inte smnig; det r s roligt att se ut.

-- Tycker du!

n en gng strkos mustascherna med den fina, vrdade handen och
nsvingarna vidgades betnkligt.

-- Din stackare! -- Gunvor skrattade -- Sof du, annars falla visst
gonen igen af sig sjlfva.

-- Tillter du? frgade han lttad.

-- Ja visst, bara jag slipper.

De hade tagit enskild kup fr att slippa bli strda under den lnga
resan.

Haqvin beredde sig drfr p en grundlig hvila och gjorde det s bekvmt
som mjligt fr sig p soffan midt emot Gunvor. I sjlfva verket tyckte
han ej, att han behfde genera sig fr henne nu, sedan hon blifvit hans
hustru, men litet fraser finge han vl dock hlla ut med tills vidare.
Farmor Eiden hade ocks energiskt bestmdt, att barnet ej alltfr
brdstrtadt skulle invigas i ktenskapets mysterier. Lt henne ha fred
under brllopshgtidligheterna, hade den gamla frun sagt helt rakt p
sak.

Det hade ocks p Bragehall funnits tillrckligt godt utrymme att inreda
ett sofrum i grefvinnans enskilda vning, och Haqvin hade bibehllit
sitt. I Stockholm var det en annan sak, dr skulle de ha en mindre
vning. D farmor stannade p Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi ftt
flja med unga grefvinnan. Karna var ocks med som kammarjungfru. Fru
Eiden ville inte lmna sin sondotter vind fr vg, som hon sade sig
med en underligt ringaktande blick p grefve Haqvins portrtt. Att hon
som en liten oerfaren, njeslysten och varmhjrtad flicka skulle p egen
hand gra bekantskap bde med ktenskapet och societeten, ansg hon sig
ej kunna frhindra. Det var lifvets gng. Men nr barnet lngtade efter
ngon att tyst grta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de
gamla, tillgifna tjnarinnorna, som bara trstade och smekte, men aldrig
frde ett frtroende vidare.

-- Jag fr vl en godnattkyss, sade Haqvin, nr han lagt sig.

Gunvor bjde sig ned och kysste honom ltt p pannan.

-- Inte mer n s, Fagerlin?

Det smeknamnet hade grefven lst sig till i sina romaner och beslutit
adoptera. Nr han nu knde hennes varma, mjuka kropp s nra sig, den
svaga violdoften frn hennes klder, tryckningen af hennes lilla, hvita
hand mot sin arm, kunde han ej lta bli att draga henne intill sig och
vldsamt, gng p gng kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder,
hvilka voro som friska rosenblad. Han lg dr som en pascha och njt af
sin lefvande egendom och mrkte ej, hur hon blef pinsamt rd och
frlgen skte draga sig ur hans famn. Halft smndrucken hviskade han
ord i hennes ra, hvilka hon ej frstod, men som nd ngslade henne.
Nr hans hnder ej ville slppa henne och hans kyssar allt hetare stucko
i hennes hud, sade hon slutligen ngestfullt:

-- Snlle Haqvin, lt mig vara nu. Jag r inte alls van vid sdant hr.
Jag -- jag r rdd.

Hon hade en instinktmssig knsla af att hennes ord lto dumma och
skmdes fver dem, men hon kmpade lika fullt fr att bli fri.

-- Inte r vl lilla Fagerlin rdd fr sin egen man?

Det var ngot p en gng rusigt och klibbigt bde i hans ord och blick,
och Gunvor vnde hftigt bort ansiktet.

-- Se s! -- Han tog om hennes hufvud och vnde det till sig igen, i det
hans hnder lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. -- Jag kysser
min hustru s mycket jag vill, frstr du. Du r inte van, det r klart!
Jag skall vnja dig! Men kra Gunvor, grter du? -- Han slppte henne
tvrt och tillade vresigt: -- Jag trodde, att du var ett frstndigt
fruntimmer, som lmnat trarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor
lrt dig.

Gunvor brusade upp.

-- Hon anade nog inte, att du skulle frg dig mot mig.

-- Frg? -- Han reste sig makligt p armbgen. S skrattade han ett
kluckande skratt. -- Man har alltid sagt, att jag var dum, men du r
visst dummare, lilla sta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall
vara sin man underdnig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min
unga grefvinna, fr nu skall du f sitta och titta ut bst du vill. Jag
skall sofva.

Han nickade vnligt, en smula fverlgset t henne, men Gunvor satt stel
och otkomlig i soffhrnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvlfde en
massa underliga, frvirrade planer om flykt och hmnd i sin sagofyllda
hjrna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig
frmtt -- inte ens som barn hade Gunvor skvallrat -- och dessutom var
det ngot, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles ofrstende.
Det var mnga nya, sllsamt frgande och forskande tankar, som strmmade
in p henne, medan hon satt hr och stred sin frsta ensamma strid. S
smningom blef hon lugnare, och nr hon nu nyo granskade Haqvins
uppfrande, fick hon det till, att han visserligen varit ofrsvarligt
hrdhndt men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns
underdnighet srade henne dremot fortfarande, men fr detta hjlpte ej
flykt; hon skulle i stllet visa honom, visa dem alla, att hon i alla
fall ej var ett s lttuktadt barn.

Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och hll munnen
halfppen. D och d snarkade han till af vlbehag. Ansiktet, isynnerhet
pannan, blef matt skinande under smnen och det tunna, omsorgsfullt
kammade hret reste sig i tv testar, en p hvardera sidan om den breda
benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplnad i den
stllning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat
honom, tyckte pltsligt, att han i denna intima situation blef en
frmling fr henne. Hon rodnade s, att det brnde i kinderna, nr hon
tnkte p deras gemensamma sngkammare uppe i Stockholm och p, att
denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den,
som stod henne nrmast i vrlden; det var om honom och henne, prsten
sagt: S ro ni d icke lngre tv, utan ett ktt. Hon ryste fr de
sista orden p ett annat stt nu efter scenen med sin man, n nr hon
vid sin ridderlige brudgums sida bjt kn vid det blomstersmyckade
altaret, omgifvet af en festprydd skara gster. Det hade varit s
vackert och stmningsfullt alltsammans; som p smekande rytmiska vgor
hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nstan tyckt, att det var
som en barndomsaningens nglakr, nr de hvitkldda skolbarnen sjngo:

   O gud, vlsigna dessa hjrtan,
   helga dessa vnners band! ...

S hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord fr ord:

   ... vara _allt_ i lust och nd,
   vara _ett_ i lif och dd.

Ocks nu verkade den rogifvande p henne. Hon slt gonen och lutade
trtt hufvudet mot den blekskra, psande sidenkudden. Nd! Ja, den
skulle aldrig komma till dem, och d borde det vl ej vara svrt att se
gldjen som daglig gst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenma
sysselsttningar, och p kvllen hade de stora vrldens njen. Stora
vrlden, det lt s mktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle f lra
sig mycket godt och delt i dessa kretsar, dr brd och bildning
parades! Och hvad gldjen dr skulle vara fin och kta; ingenting
smutsigt eller fult kunde vl rymmas i ett s stolt och fordrande
begrepp som -- _stora vrlden_.

-- , hvad det snar, nu mtte det visst tnka bli vinter p fullt
allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari.

Unga grefvinnan Brage satte sig bekvmt tillrtta i den mjuka soffan,
som s lockande erbjd sin sammetslena, rda schagg. --

                   *       *       *       *       *

Alldeles i nrheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst
till hufvudstaden upptckt ett ganska ansprkslst, men hemtrefligt
konditori, och dr brukade hon allt som oftast titta in fr att f ngon
frfriskning, innan hon gick p visiter. Mamsellen dr hade blifvit en
af hennes favoriter. Hon hade helt ppet berttat, att hon frut en kort
tid sttt i cigarrhandel, men omjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner
var ett par, tre r ldre n Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte
upplystes af ett par underbara gon; den slanka gestalten var spdlemmad
som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje
rrelse. Leendet kring den ngot trtta munnen med de fint skurna,
mattrda lpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och
ljust.

-- En kopp choklad och litet frska bakelser, snlla mamsell, bad Gunvor
vnligt. Nr det ej var flere kunder inne, och hon sjlf var meddelsam,
hrde det till Gunvors sm, extra frstrelser att prata med Amelie. --
Det r verkligen ett riktigt chokladvder i dag, och det r kallt, fast
man ker.

-- Tycker grefvinnan? Jag r norrlndska och hller s mycket af snn,
men hr kommer jag sllan ut och fr njuta af den. Jag r s ensam --
nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset.

Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetnksam, varmhjrtad och
impulsiv, unga grefvinnan. nnu hade hon ej lrt sig att hlla mtta med
knslor och dlja intryck. Visserligen hade det redan frekommit
tskilliga missrkningar och felslagna frhoppningar under hennes korta
Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskmdt
lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, prfvande kvinna. Nu
satt hon dr i sin skiftande plyschdrkt med garnityr af kta hermelin
och sin djrfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer,
satt deltagande och nd sker att kunna trsta. S rik, som hon var,
fanns vl ingenting omjligt. Hon lade med en kck tbrd sin portmonn
af krokodilskinn ifrn sig p bordet. Den liksom dansade ur hennes hand
af gldje att kanske f ppnas till ett godt ndaml.

-- Vill mamsell vara snll och lta min kusk f ngot -- hvad han vill
ha -- d sitter jag tryggare, sade hon pltsligt.

Amelie styrde raskt om detta, och nr hon kom in igen, fortsatte Gunvor
det pbrjade mnet genom att frga:

-- Har ni mist ngon kr anhrig, eftersom ni sger, att ni r s ensam
_nu_?

-- Nej, jag har inga anhriga, men -- jag hade en vn.

-- En -- en flickvn.

-- Nej.

-- r han dd?

-- Ja, fr mig, fru grefvinna.

-- , han kommer nog igen -- hoppas ni inte det ibland?

-- Jo.

-- Ja, se, det visste jag. Tala om fr mig, nr han kommer; jag skall
grna stlla till brllop.

-- , grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodrd.
Hvarfr hade hon gifvit denna frnma frmling, en af _hans_ jmlikar,
sin hemlighet. Var det drfr, att hon lockade s vnligt med sin klara,
mjuka stmma, och drfr att Amelie eljest alltid mste pressa smrtan
fast inom sig, den gnagande ngesten fver att _han_, som utgjort hennes
korta, otilltna, men s hrliga lyckodrm, rest utan ett ord till
farvl, och frgfves hade hon vntat bud eller bref. Han hade vl
lekt, som det glada uttrycket ld, med den lilla cigarrflickan,
lekt; den leken skulle visst ge henne dden.

Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. Nr de gtt,
reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes gon strlade
af den ofrvgna id, hvilken pltsligt runnit upp i hennes hjrna.

-- r ni ledig om sndag eftermiddag? frgade hon.

-- Ja, frn fyra till sju.

-- Ni ker skidor, frsts.

-- Ja-a. -- Amelie kunde ej hindra att en glimt af sklfvande gldje
upplyste hennes ansikte, och nd var det ju omjligt, alldeles omjligt
...

-- D ska vi bda ka tillsammans en timme fre min middag. Ni vet, hvar
jag bor. Mt mig dr utanfr strax efter fyra. Adj s lnge!

Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller
blygt motsagd.

Hon var alldeles oemotstndlig p sina visiter den dagen, en smittande,
vrmande solstrle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med
ett och annat infall, som ej passade i den hgfrnma kretsen, men man
jollrade behndigt bort det. Hon var s ung n och s st.

Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, hpnade dock, nr Gunvor
frtroendefullt berttade om sin frmiddagsvisit i konditoriet, och att
hon tnkte roa den stackars lilla instngda flickan, som var s ensam.

-- Det menar du inte, mitt barn. Det r s stt och rart tnkt af dig,
men inte kan du sjlf -- lt en af tjnstfolket.

-- Nej, tant, det r en fin, bildad flicka.

-- Hm! En sdan dr liten mnniska kan vara s bra innanfr sin disk,
men utanfr den r hon luft fr oss.

-- Inte fr mig.

-- Jo, lilla Gunvor, det r hon. I stora vrlden fr man vara dubbelt
frsiktig med sitt rykte; det, som gr an fr smfolk, duger inte fr
oss.

-- Stora vrlden borde vl framfr allt vara storsint.

-- Mitt sta barn, du blir s echaufferad! Vi ska' tala om ngot annat.
Det hr skall jag gra upp med din man. Hvad skall vr lilla, charmanta
Gunvor ha fr klnning p Amaranten?

Men Gunvor hrde inte p den diplomatiska vndningen utan frgade
hftigt:

-- Skall tant gra upp det, som uteslutande rr _mig_, med min man?

-- Han r ditt std, min ngel! Glder du dig t Amaranten, lilla vn?
du fr nog dansa med kronprinsen.

Gunvor kunde knappt styra sin harm; s frsmdligt hade hon aldrig frr
blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. rlighet,
sanning och hgas som lgas lika mnniskovrde hade hon lrt Gunvor.

-- Tant fr urskta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tnka
p ett annat, sade hon med omedveten vrdighet. Hvad r det fr ondt i
att jag ker skidor med Amelie Sterner?

-- Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det r opassande, mitt sta
barn.

-- Hvem kan stta sig p det?

-- Hela societeten.

Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt:

-- Min farfars far kom invandrande frn Savoyen och slde gipsbilder,
vet societeten det?

-- Det anar jag inte, men dremot vet den, att Haqvins farfar var Karl
Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans hgra hand, det r allt, som
behfs. Din slkt r kanske litet obskur, men du r nu hjd genom din
man. Bragetten r en af vra frmsta. Det fr du aldrig glmma, det r
en ra att tillhra den.

-- Den ran fr mina pengar tacka fr, svarade Gunvor utom sig. Detta
grandtantens med pipig, hgfrnm rst framfrda yttrande var det
bittraste och hvassaste hon hrt, och hon frsvarade sig med barnsligt
htskt fvermod mot angreppet.

Friherrinnan Stjernevall dremot blef endast litet rd p den blbleka
nstippen, men frlorade inte fattningen.

-- Min lilla vn, sade hon med ltt vibrerande rst, pengar r visst en
makt, nr de tfljas af fin takt, eljest frrda de sitt ursprung frn
en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det r ju
klart, att om den, som ej kan taga vara p sin personlighet och gra sig
vrdig sin stllning, har man bara ett att sga: _en parveny_! Au
revoir, mitt sta barn. Vi trffas vl p excellensens middag om
torsdag.

Gunvor tog tigande afsked; hon skmdes fver sin egen hftighet, men
kunde ej frm sig att be om urskt, ty det var dock hon, som blifvit
mest frdmjukad.

Vid hemkomsten berttade hon genast alltsammans fr Haqvin och vntade,
att han skulle stlla sig p hennes sida, men nr han suttit tyst en
stund, utbrast han brutalt:

-- Hur fan kan du bra dig s hufvudlst t?

-- Din grandtant retade mig.

-- Ja, det blir en sak fr sig, men med den dr mamsellen. r du s
enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillta min hustru,
grefvinnan Brage, ngot s opassande?

-- Jag behfver inte din tilltelse. Jag kan ka skidor lika bra utan
den.

-- Nej, jag bestmmer fver dina handlingar.

-- Du?

-- Ja, jag, _din man_!

Hans bla, vattniga gon simmade fver i morskt sjlfmedvetande. Och
Gunvors mod sjnk infr denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit
makten ifrn henne genom att pminna henne om hennes sjlfvalda
omyndighet.

-- Jag kan inte sra den unga flickan med ett terbud, mumlade hon. Jag
hade s grna velat gra henne litet glad. Nu blygs jag att g in dr
mer.

-- Du skickar naturligtvis betjnten.

-- Nej, nej, d fr Beat-Sofi g.

-- Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i
kvll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort p spelparti, men
frst f vi bda fara till grandtant.

-- Inte jag.

-- Du r tvungen. Man brukar inte vara ohflig i societeten.

-- Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du lta mig slippa
krusa fr alla de dr nderna, som bara tla mig fr mina pengar? Ingen
bryr sig om mig fr min egen skull! Snlle, rare Haqvin, lt mig f g
och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att rra mig
med, s att jag kan hjlpa de fattiga! De hr bjudningarna, dr man
sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, ro s odrgliga. Jag
hade tnkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda.

-- Du har inte hunnit stta dig in i det n, det r alltihop. Du kan vl
begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut p gatan. Vi hjlpa
ju folket, nr det r basarer och sdant. Du skall emellertid slippa g
till grandtant, fr du skulle bara trassla till det. Men glm inte att
klarera saken med mamsellen.

Strax efter middagen fick Beat-Sofi g med budet. Gunvor hade skrifvit
en liten vnlig biljett, att hennes man ej tillt henne ka skidor, d
han var rdd, att hon skulle frkyla sig.

Minnet af denna lilla hndelse bleknade mycket fortare bort n Gunvor
frestllt sig. P den ena balen efter den andra blef hon aftonens
drottning, och hon insp begrligt det fina smickret, trodde oskyldigt
p mnga komplimanger, skrattade godt t andra och lt sig dag frn dag
fras bort i hvirfveln af njen.

Men snart kom trttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan
brjade se ngot blek och anstrngd ut, och nr hennes blick fstes p
mannen, kunde hennes ansikte f ett obevakadt uttryck af leda. De hade
nu vistats i hufvudstaden i fver tre mnader, och ssongens
festligheter brjade f en mattare prgel, blefvo frre allteftersom
kvllarna ljusnade och lngdes.

Haqvins spelklubb, som fretagsamma vnner arrangerat t honom, lefde
dremot med friskt lif, och nr han kom sent hem p natten, vckte han
vanligen Gunvor med sitt bullersamma intrde i sngkammaren. Men han var
alltid gemytlig och kunde skrattande frskra henne, att nu hade han
haft en frbaskad otur igen.

En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor.

-- Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss ftt till din toalett, sade
han myndigt.

-- Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjlpa henne med
hyran. Mannen har nyligen dtt i lungsot. Hon och hennes fyra sm ha
ingenting att lefva af.

-- Hvar fr du tag i alla trashankar, Gunvor?

-- Jag sker upp dem. I brjan bad jag ju, att du skulle flja med till
de fattiga, men du ville inte.

-- Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt ofrstnd
slsar bort stora summor.

-- Hur mycket frlorade du vid spelbordet i gr afton? Jag tyckte, du
sade tre hundra kronor.

-- Det r min ensak, skulle jag tro.

-- Nej, sade hon hrdt, det r det inte. Du har mindre rtt n jag.

-- I hvilken lag str det?

-- Det vet jag inte, men det r s. Hon vnde sig pltsligt bort och
tillade otydligt: Du tvingar mig s ofta att vara stygg och simpel, och
nu, om ngonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna fr
-- barnets skull.

I detsamma knackade det diskret p drren.

-- Kom in! ropade Haqvin.

Betjnten rckte bugande fram ett telegram p en liten silfverbricka,
hvarefter han ljudlst drog sig tillbaka.

Haqvin slet upp det; dr stod blott:

Farfar ddssjuk -- kom genast.

-- Jag fr resa hem i kvll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor
telegrammet att lsa. Det blir nog fr anstrngande fr dig att gra dig
s hastigt i ordning, men hll dig beredd. Det blir kanske slut fr den
gamle nu.

-- r du mycket orolig, Haqvin?

-- Nej, man kunde ju inte vnta annat n att farfarsgubben skulle g
bort.

-- Men du hller vl innerligt af honom?

-- Visst -- visst! ... Hr, Gunvor, om det skulle behfvas, fr du be
grandtant hjlpa dig med sorgsakerna, s att du fr precis s bredt
crpe p klnningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis
genast vid framkomsten. Du fr inte resa ensam ner. Om du blefve skrmd
eller ngot, kunde det inverka menligt p barnet. Ja, jag r ju ocks
rdd om dig, lilla Fagerlin. Stanna drfr hr, tills jag kan komma och
hmta dig.

-- Du talar, som om farfar redan vore dd, infll Gunvor uppskakad.

-- Jag ponerar endast, mitt sta barn. Det r ndvndigt.

Gunvor teg, men i denna stund knde hon vmjelse fr den frtorkade,
knslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var nnu
s starkt och obrutet, s sjudande af opposition mot allt lgt och
smtt. Hon frstod ej att jmka och finna sig tillrtta med halfhet utan
slungade sin ungdoms hnsynslsa bannstrle mot det, som vckte hennes
harm.

Det telegram Gunvor fljande dag erhll frn Haqvin underrttade henne
om att gamle grefven var dd, och i bref sade han henne senare, att
farmor och han kommit fverens om, att det vore nyttigare fr Gunvor att
stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var
fver. D skulle Haqvin hmta henne ned till Bragehall, dr de i
stillhet finge tillbringa sorgret.

Farmor skref samtidigt:

Min lilla Gunvor!

Vore det inte fr din skull, hade jag endast ett att bedja om: Herre,
nu lter du din tjnarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej
r afslutadt, fastn dagen r liden. Du behfver mig; dina bref sga mig
det stndigt, om ocks blott emellan raderna.

Om min saknad, ja, s underligt det kanske lter i dina ron, min
trstlsa sorg, har jag ej mnga ord att sga. Han, som aldrig fick taga
min hand i sin fr lifsfrden, gjorde det s tryggt i dden. Jag tyckte,
att jag fljde honom nda in i det stora mrkret, dr mste jag lmna
honom och g ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde
mig ddstrtt. Kra Gunvor, mtte du aldrig f erfara, hvad det vill
sga att mista i lifvet och mista i dden. Gud bevare dig fr de sorger,
som ingen trst ha! Men skulle de komma, s lt ej vrlden se, att de
krossa dig. Vrlden frstr sig inte p klubbslag, den ddar med
smsten.

Ett fr du lofva mig, Gunvor, nmn aldrig honom, som gtt, ty du skulle
tala om honom som om en dd; och i mitt minne mste han vara lefvande,
fr att jag sjlf skall kunna lefva. Jag fljer hans stoft till griften,
men inom mig bor hans sjl som en klar lga. Det r din gamla farmors
helgonlampa, Gunvor. Den slocknar frst, nr jag sjlf fr ro.

Krlek r af mnga slag, men den, som hrdats i smrta, r den starkaste
men ocks den mest krfvande. Den har gifvit helt fr att ocks kunna
taga helt.

Lef vl, mitt barn, och tnk med dina bsta tankar p honom, som i
fvermorgon bres bort frn sitt lskade Bragehall.

                                                  Din tillgifna farmor
                                                   _Margareta Eiden_.

Lngt senare skulle Gunvor rtt frst detta brefs betydelse. Nu fann
hon det endast underligt. Och nr hon i brjan af maj kom till
Bragehall, dr farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon,
att ocks detta var besynnerligt. Hon hade vntat sig farmor stapplande
och trd, men hennes gestalt var rak och spnstig som frr och blicken
fast och klar, nstan fjrrskdande. Endast kring munnen hade uttrycket
frndrats. Lpparna sklfde ofta som af instngd grt.

Af sorg mrktes fr frigt litet eller intet p Bragehall. Unga
grefvinnan blef bortskmd och fjsad mer n ngonsin. I farmors nrvaro
blef Haqvin nyo den exemplariske kta mannen, som gjorde allt fr sin
lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon
glmde vintermrkret, men hennes knslor fr Haqvin kunde aldrig komma
hgre n till passiv tillgifvenhet.

P hsten, nr de gula lfven brjade sin ringdans i parken och
flyttfglarna i stora skaror begfvo sig mot sder, kom dr ett nytt lif
i det gamla slottet. P de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna
Brage, och fver den sidenkldda vaggan bjde sig ett misslynt ansikte,
och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse!

Men han frsonade sig dock tmligen snart med dets gfva. Flickan var i
alla fall en Brage; och han kunde ju ocks f en son. Hvarfr skulle han
inte f det? Han mindes knappt, att han nskat sig ngot frgfves.




                            SJUNDE KAPITLET.
                             Lyckoriddaren.


Det ringde och ringde frn byns lilla kyrka: Bing, bng! -- bing,
bng! klungo tonerna upp mot den klara, blhvita vrhimlen, dr de sm
skyarna drefvo fram och ter likt glidande, oroliga fglar.

Solen lyste i flamrdt guld, bronserande kyrkogrdens knliga pilar och
kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjderskrud att skimra i
metallglans, under det att grsparfvarnas vadmalsrockar blefvo
ofrndrade, endast frefllo nnu tarfligare mot guldet fver den
bruna, fuktiga sanden och fver grafkullarnas svartmlade kors.

Eric Gyldenlo, som satt i gstgifvargrdens bsta rum och sg ut genom
fnstret, allt under det han lyssnade till klockklangen frn den
mossbelupna stapeln, lt halft ofrivilligt minnena fira sin
uppstndelsefest, sin ljusa, vrliga pskhelg.

Han satt med det delt formade hufvudet stdt mot handen och blicken
riktad ut mot slttens grgula sdesstubb, fver hvilken vlbekanta
stora, hvita fglar, svartvingade, men med lysande, rda nbbar och ben
lngsamt snkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvrars lskade
drmfglar! Skulle han d n en gng f se dem en pskdag med jsande
vntansfull aprilstmning fver all naturen.

Gstgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevgenhet han i gr vunnit
med att frska, om tioringar kunde ligga kvar i groparna p hennes
kinder och sedan lta henne f dem, s mnga han hade, glntade nu p
drren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tnkte
just drfr, att det kunde roa honom att se annat hgt herrskap, och hon
ropade gladt p sitt breda landsml:

-- Kom, kom, ska harren f se grefvens p Bragehall. Hun, onga
grefvinnan r n'et af de' grannaste en kan se, og deras agedon sedan,
med vapen b' etter og fram.

Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot drren. Nr han kom till
flickan, tog han henne om lifvet och svngde henne hurtigt rundt:

-- Du r ocks grann, Bolla!

-- Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty sjlf var hon
lifligt intresserad af stten; dom ska te krkan. Ser harren onga
grefvinnan?

-- Ja, hon r vacker.

Med hnderna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric p
gstgifvargrdens hga porttrskel, och bakom honom stack Bolla fram
sitt burriga hufvud fr att beskda herrskapsvagnen. Suffletten var
uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha knt igen sin
vapenbroder, om han sett t det hllet, men han stirrade sltt rakt
fram.

Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frgade Eric, nr
den vapenprydda landn, dragen af fyrspann, passerat.

-- Farmor Eiden.

-- Farmor? -- Hvems farmor?

-- Onga grefvinnans, vet 'en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket,
och det r nok hun, som regerar p slottet.

-- S, grefven d?

-- Ja, han fedar sig; han r s tjock, att han knappt kan g. Han ker
jmt, og s sfver han.

-- Sofver han _mer_ n frr?

-- Ja, dom sjer; han sfver mytje mer n glytten, lilla grefvinnan,
menar jag.

-- Hur, hm, dr finnas smttingar ocks.

-- Baraste en, dom kunde ha't en pg me' ve detta laget.

-- Han kanske kommer, Bolla, de ha vl inte varit gifta s lnge?

-- Fem r te nsta februari.

-- Det vill sga nu ngot fver fyra. Grefvinnan sg inte glad ut. Hvad
vet ryktet?

-- Ocket? Jas, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor
Eiden hller alltihop innanom de tjocka murarna p slottet, de sjer
dom.

-- Och grefven sofver p saken?

-- Ja, og s spisar 'en som en varg.

-- Du r nd rtt vl underrttad, min kra Bolla, sade grefven med ett
svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det g drhn, att
Haqvin blef frsoffad; han hade inga mjligheter t annat hll. Men det
var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hlla till godo med ett
dylikt kttstycke.

Ett cyniskt, fult drag gled pltsligt som en vanstllande mask fver
Eric Gyldenlos ansikte, nr han fortsatte sin tankegng:

-- Nu kan jag d stundtals ge henne skadeersttning. Hon blir en
akvisition att frdrifva ledsnaden med. Godt, att det bara r en
frsvarlig ridtur emellan Lgens och Bragehall.

Lgens var ett litet frfallet, urldrigt gods, som Eric helt ovntat
ftt rfva, och han mnade nu sl sig ned dr och lefva p hvad den
egna torfvan afkastade, som han skmtande sagt vnnerna. Redan fljande
dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristflliga
rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjnsteanden inomhus, hade farit
i frvg.

Tanken p den vntade leken med unga grefvinnan frflyktigade snart; --
han hade lekt s ofta med kvinnor, att han kunde det njet utantill, men
dock kunde han aldrig upphra.

I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stmning: den d han
ngrade och drmde och i tusen veka nskningar terkallade den tiden, d
han velat bli man och mnniska.

Nere i trdgrden p den smala rabatten mot sder, dr hasselhcken
skyddade fr det skarpa luftdraget, och dr jorden var uppluckradt fet
och frodig, bjde sig tv friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af
svrdshvassa blad. De stodo dr som tv unga sknheter, omedvetna om sin
egen fgring, men med ngot ondligt jublande lyckligt fver sitt vsens
fullhet. Sakta vaggade de fram och ter, som genomdallrades fven de af
klockklangen. Eric, som nyo tagit plats vid fnstret, tyckte att
pskliljornas fina mandeldoft trngde genom det grnskimrande glaset in
till honom.

Den brandgula blombgaren vidgade sig begrligt, medan den i alla porer
insp solljuset, luften, de tusen dofterna frn skog och mark, under det
den sexuddiga, matt krmfrgade stjrnan omkring strckte sig
lttjefullt mot de olivgra bladen.

, hvad han knde dem vl, dessa smidiga pskliljor! Som liten hade han
kallat dem kungens bgare, och det var han, Eric Gyldenlo, som var
kung fver hela den sknska sltten, fver bokskogar, slott och
glimmande sjar.

Och nu ...?

Klockklangen hade tystnat; byn lg i stilla sabbatsro. Eric kunde tnka
eller drmma, hvilket han behagade, utan att bli strd, och han valde
att drmma. Han hade tnkt s mycket drute i lifvet, dr tankarna
sargas blodiga eller poleras slta mot hundrade kuggar.

Han drack frtrollad mandeldoft ur kungens bgare, drack sig ung,
viljestark och modig igen och sg ut fver sltten som den gngen, nr
afstndet bedrog, drfr att luften var s genomskinligt klar.

Nr dimman fll ute i lifvet, hade han gtt vilse och aldrig funnit
rtta vgen mera. Drmmens krnte kung miste sin krona.

Eric greps af en oemotstndlig lngtan att ga pskliljorna, hlla dem i
sin hand och stryka fver deras lena, sklfvande hud. Han tog sin hatt
och gick ut i trdgrden.

-- Fr jag kpa de hr blommorna? frgade han gstgifvaren, som stod dr
midt i solen, sttlig att skda, i rd ylleami, gul skinnvst samt en
bred talmikedja dinglande p magen.

-- Kpa blomster! -- Tag dom bara!

-- Tack och heder!

Han brt dem varligt och stod sedan lnge och betraktade dem, men de
hade ej lngre ngot berusande Alexandervin i sina djupa bgare, endast
tomhet och vemod.

Med liljorna i handen gick han lngsamt ut genom grinden de f
stenkasten upp till kyrkogrden.

Hvarfr? Erik Gyldenlo visste sllan skl fr sina impulser; de fddes
af stmningen. Mjligen knde han, att allt det brustna inom honom
lttare skulle sfvas till ro i ddens nrhet, n dr allt talade om lif
och uppstndelse som i trdgrden.

Han gick mellan grafvar, de flesta vrdade, blomsterprydda, mrkta af
saknad och krlek, en och annan frfallen och glmd.

Framfr en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker,
nyligen ditlagd krans, stannade han tvrt.

P korsets gyllene bokstfver lyste solen med ett helt strlknippe, och
Erik lste:


                                AMELIE.

   Sof, oroliga hjrta, sof!
   Glm hvad vrlden har ljuft och ledt;
   inga tankar din frid frstre,
   inga drmmar din hvila.

Det fanns ingen upplysning vare sig om fdelse- eller ddsr eller om
hvem, som rest vrden. Det tycktes vara meningen, att hon skulle f vara
en af de tysta slumrare vrlden fort glmmer. Men Eric Gyldenlo stirrade
oafvndt p korsets solomstrlade namn, och han lt sina pskliljor
falla ned p kullen, bara fr det minnes skull, som detta namn vckte.

Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de f frlskelser, som trngt
djupare n till hans vsens ytterhud. Och han hade till och med ibland
knt bittra samvetsagg fver att han rest utan farvl till henne, den
lidelsefulla, lskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu?
Hade hon glmt honom? Han fick en pltslig ingifvelse. Hvarfr icke! Det
vore just ett steg, som kunde anst galna grefven att taga! Han skulle
ska upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska gonen och den
mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga fr
henne den sng, hon aldrig trttnade att hra. Och han gnolade sakta,
utan hnsyn fr att hgmssan nnu pgick drinne i den lilla, fromt
hvita kyrkan.

N, ingen kunde hra de smekande ljuden, om inte ngon vnlig luftvg
frde dem med bud till lilla Amelie.

Erik log t sin fantasilek. Hur hon skulle se p honom med stora,
skimrande gon, nr han efter s lng tid stod framfr henne igen och
sade:

-- Nu, Amelie, skall jag infria lftet i kungsvisan, du skall bli min.

Hon skulle nog frst svara, med den strlande blicken i hans och ttt
tryckt intill honom:

-- Din r jag redan.

Men hans ord skulle f frgen att stiga p hennes kinder och hennes veka
mun att le.

-- Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lgens.

Just nu brusade utgngspsalmen, men Eric mrkte det icke; han sjng
halfhgt:

   Jag r Erik, vackra drmmars kung:
   smidd af mnestrlar knns ej kronan tung.
         Grt ej, barnet mitt,
         s blir riket ditt!
         Kung Erik leker p luta.

Det var den sngen hon hllit s mycket af och han skulle sjunga in i
den nu som d hela sitt ensamma hjrtas lngtan efter krlek. Ack, att
hon bara icke glmt honom, att hon vore mktig att n en gng lyda kung
Eriks smekande bn: Lt oss lska blott i vrens ljusa natt. Han
frebrdde sig pltsligt med svidande ngest, att han gifvit henne
tillflle att frgta. Hon hade frsttt honom som ingen annan, hon
hade, om ock endast kort, varit hans tankes sol.

Vrdnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta gonblick bodde inom
honom, tog han af hatten och hviskade:

Du Amelie, som sofver hr, frmling fr mig, fast du br hennes namn,
mana godt fr min lycka.

Han mnade aflgsna sig frn grafkullen, men d just nu folket strmmade
ut frn kyrkan, fredrog han att ej korsa deras vg.

Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de frsta.

-- Det str ngon vid din skyddslings graf, sade han och vnde sig om
mot sin hustru.

-- Ja, jag ser det.

Haqvin tittade igen. Han tyckte sig knna igen denna smrta, eleganta
gestalt.

-- Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det r ju Eric Gyldenlo, han,
som nyss rft Lgens.

Farmor slppte Haqvins arm.

-- Kanske du vill g och hlsa p honom, sade hon vnligt, s fljer
Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer vl snart efter?

-- Ja, om ett gonblick -- men kanske jag tar honom med till middagen;
det passar ju bra, efter Edelcronas komma.

Gunvor skiftade frg men gjorde ingen invndning.

-- Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla
barnfrkens graf, sade farmor, nr hon och sondottern blefvo ensamma.

-- Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.

-- Ja, naturligtvis. Han lr annars haft godt om galanta fventyr.
Sdana mn borde strngt taget frnekas umgnge i sllskapslifvet, men i
stllet trnga de sig fram fverallt som ogrs. Jag skulle nska, att
Gyldenlo lte bli att sl sig ned p Lgens.

-- Hvarfr det, farmor? frgade Gunvor frnvarande.

-- Drfr att -- att ogrs ocks ltt kommer in p grannens gor, och
tminstone Bragehall borde f ha frid nu. Det har gtt tillrckligt
mnga stormar fver det.

-- Hvad r du rdd fr?

Farmor tvekade.

-- Hans inflytande fver Haqvin, sade hon slutligen.

-- fver Haqvin? -- Gunvor log ringaktande och det lg en underlig kld
i tonfallet. -- Honom kan vl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro,
tillade hon nstan hrdt.

-- Hm, efter fyra rs ktenskap knner du nnu inte din man, Gunvor.

--  jo, farmor, jag knner honom.

De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax drefter kommo
Haqvin och Eric gende, hvilken presenterades fr damerna, hvarp han
berttade, att han lyckats fvertala grefven att flja med till
Bragehall och trffa gamla bekanta.

-- Vlkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade t sig klnningen fr
att herrarna skulle kunna stiga upp utan att rka i kollision med den.

Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vnde sig i konverserande ton
bde till farmor Eiden och henne med ngra yttranden om trakten.
Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt
honom:

-- Hvem r den Amelie, som ligger begrafven p byns kyrkogrd; det r
ett ovanligt namn shr p landsbygden, tillade han oskert, som fr att
rttfrdiga sin nyfikenhet.

D Gunvor ej genast svarade, infll Haqvin:

-- , det r en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfrken hos oss
en tid.

-- Jas, sledes hrifrn trakten?

-- Nej, frn Stockholm. Fr frsta gngen sg Gunvor p Eric Gyldenlo
med en klar, fast blick, full af frebrelser och stum undran. Hon hette
Amelie Sterner.

Eric blef grblek, och det frefll, som om glansen i hans mrka gon
slocknat. Lngsamt hmtade han sig, och till bde farmors och Haqvins
frundran terupptog han mnet. De hade varit s skra p att han skulle
lgga ned det, ty det var ju tydligt, att han sttt i ngot frhllande
till den unga flickan.

-- Grefvinnan fr urskta, att jag fortstter mina frgor, sade han
vemodigt, och den sorgsna blicken skte Gunvor, men r det den Amelie
Sterner, jag fruktar det mste vara, hll jag henne en gng mycket kr
och hade nu hoppats f fra henne som min brud till Lgens ...

Grefve Haqvins torra skratt afbrt honom:

-- Nej, kre bror, det hr blir fr galet! Nog r man van vid dina
excesser, men att gra en sdan dr liten mamsell till grefvinna det gr
fr lngt.

Eric rynkade de tta, svarta gonbrynen.

-- Det hr r inte ngot skmt, sade han kallt, spara drfr din
munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig n,
har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.

-- Det lftet kommer fr sent, sade Gunvor sakta.

-- Fr sent! -- Var det -- var det _min_ Amelies graf?

Gunvor nickade tyst.

Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehrskad. En sorg skall bras, ej
ropas ut t andra att taga vara p. Och fr frigt, hvad var kta hos
denne lyckskare? Hur mnga hade icke trott p honom och blifvit
bedragna? Gick inte Mrta Edelcrona dr och suckade fr hans skull?
Ngra lften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade
kurtiserat henne och frvridit hufvudet p henne. Sdana dr fullvuxna,
personifierade krleksgudar voro som lmska fiender; de dolde sina
frgiftade pilar bland blommor.

Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak fr
resten, utom det, att det var tur, att tsen dtt, ty galne grefven
kunde nog annars varit i stnd att gifta sig med flickan. Nu vnde han
samtalet in p hstar och jakt, de enda mnen han behrskade. Eric
talade och svarade, men hela hans sjl var i uppror af den underrttelse
han ftt; han knde sig upprifven af saknad och lngtan efter sitt sista
grusade drmslott.

Nr de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjd Haqvin af
gammal vana farmor armen fr att hjlpa henne uppfr trappan.

Eric bugade sig fr Gunvor. Hon lade sin hand p hans arm. En sekund
hejdade han henne.

-- Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack fr att ni
hll af henne.

-- Hon var som en frmmande fgel, sade Gunvor varmt, en fngen svan,
tnkte jag ibland.

-- Ni visste, att hon -- att jag haft henne kr?

-- Ja -- och att hon aldrig kunde glmma er. Stackars, stackars Amelie!
Hvarfr skulle ni komma fr sent.

Hennes lngtande, djupa blick strlade emot honom med ett outsgligt
vemod, och han sg, hur det ryckte kring de underligt trtta lpparna;
kanske var det mest sorg fr henne som gtt; kanske var det egen smrta
vid frestllningen om s mycken spilld lycka.

Han lutade sig ned och kysste hennes hand.

-- En lyckoriddare kommer aldrig ohjlpligt fr sent, sade han med ett
egendomligt tonfall.

Gunvor drog undan handen och sg frgande p honom.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag redan mtt ett nytt hopp att gldjas t -- _er_ vnskap. Jag
ber inte om den; jag vinner den.

-- Amelie hade sledes rtt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att
vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppfr trappan, en i dag
och en i morgon. r det ett rikt eller -- ett mycket fattigt lif?

-- Det r jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, fr de
mn, som ej ftt ett ansvar i vrlden, ett vrf att fylla, blir krleken
ltt drmmen om sterlandet.

Hon stannade ett par trappsteg hgre n han. Den smrta gestalten
frefll imponerande hg i den lnga, mrka kldesdrkten. Hennes blick
skte inte honom, den tycktes spana mot fjrran ml och den lga,
distinkta rsten talade liksom frbi honom.

-- nda sedan jag var en liten flicka, har jag trott p att hvarje
mnniska hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde
undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora vrlden, har
jag mrkt, att _frdel_ af ett eller annat slag r allas strfvan, och
-- hon hmtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vgar
st eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om krlek och
vnskap och drmmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag
skulle tusen gnger hellre vilja vara en krigares valkyria n en
veklings -- rodocka.

Hon vntade ej, att han skulle svara ngot, vnde sig blott om och var
med ngra ltta sprng fre honom uppe i vestibulen, dr Haqvin stod.

-- Jag skall flja dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill vl
gra litet toalett.

Gunvor sg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gsten.
Hvad hon fr ngra r tillbaka i barnslig entusiasm och tro p krlekens
seger lofvat, att sammanfra Eric Gyldenlo och Mrta Edelcrona, brydde
hon sig ej lngre om. Hon hade hunnit lra sig s mycket under sitt
ktenskap, att hon helst undvek att ens vidrra erotiska frgor. Hon var
rdd att d ndgas yppa ngot om sin egen tillvaro, om detta samlif utan
hllpunkt och frstende, som hon dag frn dag slpade sig igenom, under
det hon dolde fr alla den lngtan, som trde henne.

Amelie, hennes skyddsling, som de andra kallade den unga flickan, hade
varit Gunvors enda vn och frtrogna. Medan barnet sof under sitt
rosa-sidentcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med
hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, dr fingo de vara
ostrda, och unga grefvinnan hade aldrig s rligt grtit ut sina svikna
illusioner som hos Amelie.

Amelie grt dremot sllan; d hade hon kanske skljt bort ngot af den
hrjande saknaden. Nu frbrnde den henne. Hon var en af lifvets
frmmande fglar; de, som mste d, nr vingarna stckas. Hennes saga
brjade och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig
kunde lra sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens drm; hon
ville, att den skulle rcka hela lifsdagen lng.

Nr hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes sng med hennes feberheta
hand i sin, talade hon oftare, mera obehrskadt om Eric.

-- Han kunde bli s stor och s god; f makt fver mnga, om bara _en_
hade makt fver honom, hade hon sagt.

De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad skt pltsligt upp i
hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som p det sttet helgade
Amelies minne; den makt, som lrde Eric Gyldenlo att handla fr andras
vl? Han hade tanklst vllat s mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej
detta, ty hans handlingar hrde till dem, hvarom det heter att lnga r
f glda, hvad stunden brutit. Men ingen har brutit s, att han mist
alla mjligheter, trodde hon.

Gunvor knde sig s gammalklok, s utom rkningen, nr hon beslt att
fr sin dda vns skull taga hand om hennes lskade. Men nr hon kldde
sig till middagen, fverraskade hon sig med att nska, det Mrta
Edelcrona ej lngre skulle ha ngot inflytande fver honom. Mrta hade
blifvit en charmant vrldsdam, som fr lnge sedan upphrt att se utt
lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes
strfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.

Farmor Eiden kom in till Gunvor.

-- Har du tnkt p placeringen vid bordet? frgade hon.

-- Nej, farmor!

-- Det har jag. Du br taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin
friherrinnan och grefve Gyldenlo Mrta.

-- Ja, det kan vl inte ordnas annorlunda.

-- Detta blir ocks bst.

Gunvor svarade icke; hon prfvade en diamantnls effekt mot hret och
stack den slutligen genom knuten.

-- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frgade farmor
nyo.

-- Nej, jag har inte hunnit.

-- Haqvin var dr en lng stund.

-- Jas. Ja, han lskar ju barnkammaren.

-- Gunvor, det dr tonfallet skulle du lgga bort, nr du talar om din
man, och -- du borde tnka mer p ditt barn n p frmlingar.

-- Nr har jag frsummat Hillevi, farmor?

-- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan
det r fr sent. Kra barn, om vi inte lra oss lska vra plikter, dda
de oss under sin tyngd.

Hon lade hjrtligt sin hand p sondotterns och sg henne in i gonen med
sin fasta, mlmedvetna blick.

Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med sklfvande, het
rst:

-- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, s lnge jag kan minnas
tillbaka, farmor, men aldrig frr n nu har jag frsttt, att jag ocks
har plikter mot mig sjlf. Det r min oafvisliga plikt _att lefva mitt
eget lif_.

Farmor vnde ej bort blicken; den blef endast strngare och mera
behrskande. S nickade hon lngsamt med det hvita hufvudet. Hon hade
hvarken hrkldsel eller mssa; de kortklippta, silfvergra lockarna
fingo falla fritt.

-- Sitt eget lif vill hvarenda liten vg i oceanen lefva, sade hon
lugnt, men den ledes nd af hafvets strmmar mot det bestmda mlet.
Trotsa dig inte till ngot, som du kommer att ngra, Gunvor. Ditt barn
och din man r din vrld.

En vagn krde fram till porten, och sekunden efter anmlde
kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.

Herrarna hade redan hunnit slla sig till de nykomna, nr farmor och
Gunvor kommo in i salongen.

Skmtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstdet p Mrtas stol. De
tycktes ha mycket att sga hvarandra och mrkte ej strax vrdinnan och
fru Eiden.

Gunvor gick fram till Mrta, som genast reste sig, omfamnade henne och
gaf henne en ltt kyss p hvardera kinden.

-- Frlt, lskling, jag sg ej, nr du kom in, sade hon med sin
vrdade, mjuka rst, grefven abstraherade mig; vi ro barndomsvnner,
som du vet, sta Gunvor, och nu glder jag mig t att vi bli grannar.

-- Ja, Mrta har redan varit s lskvrd att lofva mig sitt bistnd i
hushllsfrgor, infll Erik artigt, en mera frtjusande, hjlpande hand
fr man leta efter.

-- Smicker, Eric, skrattade Mrta road, men du fr hlla till godo med
min hand, sdan den r.

-- Med tacksamhet.

Han frde den till sina lppar.

Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mrk och ovillig; hon hade
visserligen i sllskapslifvet blifvit van bde vid skmt, hvilket
snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det stndiga
handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gng
plgade det henne mer n ngonsin. Hon sade sig, att det hdade Amelies
minne. Sig sjlf ville hon ju ej taga med i rkningen.

Mrta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle
vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och frtrolig mot den
terfunne barndomsvnnen. De drucko fr gamla minnen och Gunvor hrde,
hur n Mrta, n Eric frgade: Kommer du i hg det?

Frst vid slutet af middagen hjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde
det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den
stunden ref nyo smrta och saknad inom honom efter henne, som han
kallat sin tankes sol.

Hon fick trar i gonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den
lyckligaste af dem alla, ty dden mste vl ga mer trygghet n lifvet.




                           TTONDE KAPITLET.
                                Jakttur.


Haqvin lg p alla fyra och agerade pustande och stnande bjrn, under
det Hillevi jublande red p hans rygg och skrek:

-- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och s ska pappa brumma med, riktigt rysligt
hrdt.

Haqvin lydde och brummade, s att det rungade i fnsterrutorna; men
snart orkade han icke fortstta den anstrngande leken, utan befriade
sig frn sin sprattlande brda.

-- D ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och krp
upp i hans kn.

-- En saga! Jag kan bara en:

   Det var en gng en saga
   s lng som en slaga,
   s bred som en drr,
   har du hrt den frr?

-- Den r dum, frklarade Hillevi kritiskt, en annan!

-- Jag kan ingen.

-- Hvarfr kan mamma s mnga och pappa ingen?

-- Drfr att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu fr du leka med dina
dockor.

Han ringde p skterskan, som genast tlydde kallelsen, strax drp kom
Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strk det ljusa hret ur
hennes panna och sade vnligt:

-- Vill du ka med mamma till byn, Hillevi?

-- Ja-a d.

-- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggrden, infll Haqvin.
Jag vill inte, att Hillevi skall vara drinne i snusket och elndet.

-- Kld p Hillevi, vnde Gunvor sig till skterskan, drefter gick hon
ur rummet, fljd af Haqvin, som smgnatade oafbrutet.

I ett intill salongen grnsande kabinett stannade Gunvor.

-- Du talar s ofta om fattiggrdens snusk och elnde, sade hon, hvarfr
afhjlper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad t de
gamla?

-- Den har dugt i femtio r, s den duger vl nu med.

-- Skall du d aldrig frst, att det r en skam, att vi inte anvnda
mer af vr rikedom till socknens bsta? frgade Gunvor och satte sig
trtt p en nrstende stol. Jag blygs fver vr slapphet.

-- Du trkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du brka med allt
sdant dr fr. Pengarna ro nog bra att ha. Vi ska vl ha ngot kvar,
nr pojken kommer, du. Jag tycker det r en skam, att Bragehall inte har
en liten grefve.

Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.

-- Vill du inte stta dig, Haqvin? Jag mste tala med dig om bokinkpen
till folkskolbarnens examen.

-- Det struntar jag i. -- Han gspade ogeneradt. -- Det borde vl vara
lunchdags snart.

-- Efter du inte vill taga del i uppkpen, s rekvirerar jag bcker p
egen hand. Jag har ocks tnkt p ngra penningpris.

-- Det hrs, att du kommer frn -- h -- frn de breda lagren, Gunvor,
du idisslar jmt om folket och folket.

-- Skulle man bedma dig efter ditt hvardagssprk, vet jag inte, hvart
du skulle hnfras, svarade hon hrdt. Min hrkomst frnekar jag inte,
och jag r stolt fver att mina frfder frstodo bildningens makt.

-- Fruntimmer ska vara sta och snlla och inte viktiga. Det funnes vl
ingen hyggligare mnniska n jag under solen, om du inte alltid sloge
bakut. Vete katten, hur farmor ftt tyglar p dig; jag kan det inte.

-- Din dressyr r mjligen inte den rtta. -- Men vi komma alldeles frn
mnet, och jag mnar i dag tala med skollraren om prisfrdelningen. Jag
hade tnkt mig sex penningpris, tre t gossarna och tre t flickorna.

-- t flickorna! Nej, se det blir d ingenting af. De ska ut och tjna,
och d f de, hvad de behfva.

-- Men det r frgan om en uppmuntran till barnen.

-- Det mtte vara uppmuntran nog, att de f g i skolan gratis. Lt bli
att krngla nu, Gunvor. Jag frskrar dig, att de ha det s bra. Det
vore mycket bttre, om du gjorde upp matsedeln fr vr middag om tisdag
tta dagar. Det r en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och
nd visste hon p sina fem fingrar reda p allting i kksdepartementet.

-- Tack, Haqvin, din slkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan
endast beklaga, om de tolf hgvlborna ttlingarna voro s. k. vrdiga
afkommor. I den krets, dr jag de senare ren vistats, fattas det tv
saker: frisk luft och ordnade begrepp.

-- Gunvor -- farmor stod p trskeln. Hon sg strngt ogillande ut, den
gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka sg
mrkvrdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehll sin
drottninghllning. -- Du gr mig sorg, barn. Jag har hrt det mesta af
ert samtal, har lyssnat med flit fr att kunna dma. Du talar om att
dina frfder haft aktning fr bildningen, men du sjlf tyckes inte ha
tagit det i arf, ty _hnsyn_ r en grundval fr verklig bildning, likas
sjlfbehrskning.

Gunvor gick fram till den gamla och sade dmjukt:

-- Frlt, om jag gjort dig ondt, kra, kra farmor!

-- Det r till Haqvin, du skall vnda dig, min flicka. Jag vet, att du,
Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara s lgsinnad, att du
_vill_ sra ngon.

Gunvor tvekade, men farmors ord hade trffat. Hon insg, att hon frgtt
sig och gick lngsamt fram till sin man:

-- Frlt mig, Haqvin, bad hon och rckte honom handen, men det fanns
ingen hjrtlighet i denna rrelse.

                   *       *       *       *       *

En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den
eleganta jaktvagnen, kusken fattade tmmarna, och i raskt traf sprungo
hstarna genom den lnga, nyknoppade lindallen.

Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tmligen
frstrdt. Hon lngtade i denna stund efter ngot helt annat n ett
barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en
mnniska, som frstod henne.

Hon mindes, att sista gngen hon varit i byn, hade hon trffat Eric
Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat lnge frtroligt samman om den
dda, och hans ord vrmde Gunvors frusna sinne genom sin kthet och
innerlighet. Om han vore dr ocks i dag, d skulle hon ej kunna motst
frestelsen att taga den vnskap han en gng erbjd henne. Hon kunde ej
lngre st s alldeles ensam och fattig midt i vrens rika lif. Det
mste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft ocks t henne.

-- Mamma, mamma, titta! Tv, som rider, ropade lilla Hillevi och drog
henne i kapprmen. Det r tant Mrta och den dr farbror, som jag inte
knner.

Tv ryttare sprngde i ystert galopp snedt fver fltet och togo af p
vgen t Lgens, dr de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig
likt en guldvgg, nr solen lyste p det. Gunvor hade hrt deras glada
rster och muntra skratt ett gonblick, innan de frsvunno i
vgkrkningen. Hon slt hrdt lpparna fr att tillbakatvinga den
omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det d
ingenting, ingenting fr henne? Skulle hon aldrig f sin oro stillad,
sin lngtan tillfredsstlld?

Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en
hrlig kvll i brjan af maj och det gamla slottet lg badadt i den
nedgende solens ljus. De gra murarna hade ett rosaskimmer fver sig
och de mnga sm blanka, blyinfattade fnsterrutorna tindrade som glada
barnagon. Allt sg s ljust och vnligt ut, att Eric en sekund knde
sig frestad att vnda om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i
denna hgnade lyckovrld att gra?

Strax drp sporrade han dock hsten, kastade stolt hufvudet tillbaka
och red i traf fver den ekande bron. Vnnen Haqvin passade icke fr de
elyseiska jaktmarkerna, om han ocks ftt ett byte frn dem, men det
lyste Eric att ocks njuta af den dla sporten. Nu hade han plats fr
ett erfradt kvinnohjrta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och
det kylde ut honom; han lngtade nyo efter krleksvrme och famnande
mjuka armar, efter gon, djupa af gld och leende af stundens lycka.

Han hoppade raskt af hsten; en betjnt tog emot den. Haqvin kom i
detsamma ut p trappan.

-- God kvll Eric, det var roligt att se dig. Vlkommen!

-- Tack, Haqvin! Visittiden r kanske inte s lmplig, men ...

-- Ute p landet behfver man vl inte tnka p sdant. Du vill vl
hlsa p fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan.

-- En sdan klkborgare! Dricker du toddy hvar kvll?

-- Ja, skert.

-- Hvad sger unga grefvinnan om det?

-- Det frgar hon inte efter. Hon har sina _hgre intressen_, som hin
mtte ta fr resten.

Haqvin sg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller frsttt
det. De intrdde just i detsamma i salongen, dr damerna sutto, farmor
handarbetande, Gunvor med en bok i knet. Med en gladt fverraskad min
hlsade hon gsten och glmde i detta gonblick bort, att hon p
frmiddagen sett honom samman med Mrta Edelcrona, och den missrkning
detta vllat henne.

Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att ltsas mrka Haqvins
inviter att f honom med sig till den vntande toddyn.

-- Nu knner jag igen grefvens gon, utbrast Gunvor pltsligt, det var
verkligen ni, som skrmde mig p min brllopsdag genom att agera
slottets ande, den gr mannen.

-- Ja, hur kunde du komma p en s frryckt id? infll Haqvin, folket
blef alldeles vettskrmdt.

-- Verkligen! -- Eric skrattade som t ett muntert tjufpojkstreck. --
Ja, skall jag vara rlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya
hrskarinna, och jag glmde bort min spkdrkt, tnkte bara skymta och
frsvinna.

-- Men hvarfr hade ni ngonsin skaffat er den kostymen? frgade Gunvor.

-- Har inte Haqvin berttat om vra ungdomsdrskaper i det frseglade
rummet?

-- Nej, aldrig.

-- Sdant passar inte fr fruntimmer att hra, sade Haqvin och vaggade
lngsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.

-- Jag trodde, att du alltid varit en mnstergill ung man, Haqvin.
Gunvors rst blef kylig och stel, nr hon talade vid mannen.

-- Skulle ni nska, att han vore ett blekansikte, som vi fraktligt
kallade de ddlsa, nr vi lekte indianer i vrlden?

Eric satt ngot framtbjd, och hans lifliga ansikte framtrdde skarpt
med alla sina skiftningar i den belysningen.

-- Nej, svarade Gunvor likgiltigt.

-- N, lt oss nu hra om era ungdomsupptg, infll farmor road. Hvad
skulle ni i det frseglade rummet att gra?

-- Det var Erics id, sade Haqvin trgt.

-- Och den var lysande, du! , en sdan stmning! Man frflyttades lngt
hn i tiden, blef vild och hgrstad och lifslysten. Fr jag afslja vr
glada lek, Haqvin?

-- Ja-a, nu r det ju s lngesedan.

Eric berttade varmt och med starka frger om dessa ntter i det tysta,
sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen
och en natt, dolde det ra och simpla, gaf det burleska en frfinad
form, lt sin fantasi spela in och frdla, mejsla bort ojmnheterna.
Det blef genom hans framstllning till en lockande tafla, mystisk och
underlig, med ngot af Valpurgisnattens dmoniska kraft och ngot af
drmmens vekhet.

Haqvin knde sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika
fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbrt
han pltsligt Erics berttelse, i det han slog honom p skuldran med sin
kttiga hand.

-- Har galne grefven glmt, nr vi buro ned honom i slden med dinglande
hufvud och slngande ben? frgande han. Pank var du ocks; du hade
spelat bort en rund summa.

Det blef pinsamt tyst ngra minuter. Farmor nickade tankfullt. --
Sanningen r ful, tnkte hon, men den str nd som en god och plitlig
vakt, dr bedrgeriet vill fram.

Slutligen brt Eric tystnaden och sade vemodigt:

-- Nej, jag har ingenting glmt; det var efter den betan, jag dmde mig
sjlf fgelfri fr flere r.

-- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?

Eric sg p den gamla, raka frun, hvilkens stmma kunde ljuda som en
hrdt spnd strng. Jas, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han
log och skakade p hufvudet.

-- Nej, fru Eiden, sade han nstan muntert, mnniskorna, eller skall jag
sga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgrd igen. Fr
hvart frloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och fverallt nstan
har den frbjudna frukten varit mest frestande. Fr att n den, fr man
ej vara tillbakadragen.

-- Jag skulle grna vilja se det frseglade rummet, infll Gunvor
lifligt, lt oss g dit allesammans efter supen. Det r mnsken och
strlande klart, just den rtta stmningen.

-- Kra barn, det rummet str skert stngdt i anledning af ngot
sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det r ortt att leka bort det
frflutnas skuggor.

-- Tror fru Eiden p spken?

-- Nej, grefve Gyldenlo, men p rttigheten fr hnsofna andar att hvila
i fred. Minnen ha mera lif n ngon af er unga anar, och bittra minnen
ro som tunga, rastlsa steg i mrkret. M de tminstone ha en fristad,
ifall de dr f ro. Lt det frseglade rummet frbli stngdt.

Farmor strk med handen fver det silfverhvita hret och lt blicken
glida bort mot rummets dunkel, som sg hon ngon dr.

-- Vi kunde g helt tyst, sade Gunvor sakta; nda sedan frsta kvllen
jag kom hit till Bragehall, har jag lngtat att f se just det rummet.
Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad fr ngot nd
bittrare n tunga minnen.

-- Hvad d?

Farmor ngrade genast sin frga; hon visste, att Gunvor skulle besvara
den rligare n ngonsin, nu nr hon kanske omedvetet lst sympati och
frstelse i Eric Gyldenlos blick.

Gunvor drjde emellertid lnge; hon sg bort mot Haqvin. Han lt just
hra ett svagt snrflande ljud och nickade till i smn. D skt en
brnnande rodnad upp i hennes ansikte, och med hrd, klar rst sade hon:

-- Jag menar: gckadt hopp.

Hon reste sig och frgade, vnd till Eric: -- Har grefven lust att g
ett slag i parken, innan det blir skumt?

-- Ja, med nje.

-- Haqvin gr nog sllskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand
p den inslumrades axel. Du har vl lust att promenera en stund? frgade
hon med hjd rst.

Han sg upp.

-- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig.
Kommer du inte med, Eric?

-- Inte nu. Grefvinnan har varit s lskvrd att erbjuda mig sitt
sllskap i parken.

-- Jas. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan
motst kjoltyg.

-- Ring, Gunvor!

-- Hvad nskar farmor?

-- Min mantilj och hatt.

-- Skall farmor g ut -- s sent?

-- Ja -- det r en skn kvll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en
stark arm att lna mig.

-- Bde stark och villig, fru Eiden. Vore det frgan om att svnga den i
strid, skulle jag vga likna mig vid sjlfve S:t Gran.

-- Och mig -- vid draken d, ty prinsessans roll ger ni mig vl inte? --
Farmor Eiden log fint. -- dle riddare, bli hellre mitt std n min
fiende, s skall jag visa er, att jag inte r ngot ondt fabeldjur.

Eric bugade sig tigande och hjlpte artigt den gamla p med
ytterplaggen, men han tnkte, att denna gng svek klokheten henne, ty
knde Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och tr tusen
gnger lttare kasta henne i hans armar, n om hon ftt vara fri.

Efter supn, nr farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit
upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, freslog han sjlf,
att de alla tre skulle underska nstet druppe.

Gunvor tvekade.

-- Farmor ville inte, sade hon skyggt.

-- Men jag r din man, och jag vill, frklarade Haqvin myndigt. Du kan
ju fr resten lta bli att komma med. Eric och jag g ensamma.

Eric stod ttt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.

-- Det r synd och skuld druppe, sade han lgt, ni r ren och god. Om
andarna skulle ha en fristad dr, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat
den med vra upptg. Allt det frflutna kan inte ni sona, men er makt r
stor, vill ni anvnda den?

-- Bara till andarnas gagn? frgade hon oskert.

-- Till gagn fr lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Flj med och
lt mig i er nrvaro afbedja en svunnen tids felsteg.

-- Du talar som du tnkte gifta dig, d blir man alltid helig, infll
Haqvin groft. Ska' du lyckliggra lilla Edelcrona till sist? Hon har d
suckat i ny och nedan.

-- Jag tror, att jag saknar frmga att lyckliggra ngon i den mening
du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda p nyckeln nu, det r sent.

Haqvin gick fre de bda andra uppfr trappan. Eric drog varligt och med
en vrdnadsfull rrelse Gunvors arm under sin.

-- Hvarfr darrar ni s? Fryser ni?

-- Nej, men jag r rdd.

-- Fr hvad -- fr den gr mannen, kanske.

-- Nej -- men jag minnes s tydligt en spdom. Delvis har den redan
slagit in.

-- Det kommer ni att bertta mig en gng.

-- Jag talar s sllan frtroligt vid ngon.

-- Och lngtar s ofta efter det -- inte sant?

-- Jo. -- Hon mindes, hur hon senast p frmiddagen i sina tankar skt
honom fr att f lgga sin hand i hans och be om hans vnskap. Hon
frgade hftigt och ofrberedt, men nd s lgt, att Haqvin, som hunnit
uppfr vindeltrappan och nu sysslade med att lsa upp drren, ej kunde
hra det.

-- Skulle ni kunna vara min vn -- ingenting annat?

Skymningen dolde hans leende fver hennes barnslighet och hennes naiva
frsk att vrja sig fr hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes
mjuka arm intill sig och svarade dmpadt:

-- Hvad jag kan vara fr er, vet jag inte n. dets trning slr aldrig
jmna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen hller.

-- Det r alltjmt er lra, sade hon sorgset.

-- Nej -- nej, jag har en annan, och den skall jag en gng sjunga fr
er, nr ni sjlf vill lyssna. -- Grefvinnan skall akta sig hr, tillade
han med frndrad rst, det steget r frrdiskt.

Hon lt honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt
ltt vidrrde henne, knde hon dess smekande, mma grepp, men hon var
icke lycklig fver hans omsorger. Hon hade knt sig underligt besviken,
nr han nstan undandrog sig den vnskap han vid deras frsta
sammantrffande var s villig att ge. Inom henne hade den storm brjat
brusa, som skakar ut i rymden tusen _hvarfr_? likt vinddrifna blad.

De behfde ej tnda ljus i tornrummet. Mnen lyste in med en skarp, klar
glans, som kom fremlen att synas liksom strre och djrfvare i
konturerna.

Eric slog upp fnstren, s att den friska, svala vrluften fritt fick
strmma in. Haqvin tassade rundt p sina filttofflor, tittade p allt
och beskref omstndligt fr Gunvor, hur det gtt till vid deras
dryckeslag. Han gjorde det s, att hon vmjdes och rysande vnde sig
bort. Sjlf var han mycket road.

-- Ser du, ur de hr ddskallarna drack man. Det var krus, som hette
duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, s det knakade i deras pannben.
Hr r pinbnken! Dr satte vi den, som ville draga sig nykter ifrn
kalaset, och titta p ljusstakarna! Gediget kyrksilfver -- ljusen
nedbrunna nda i pipan.

-- Har grefvinnan sett p utsikten, den r hnfrande, afbrt Eric
honom. Jag str och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid
skogsranden, ttt vid Lgens strand.

Gunvor fljde riktningen af hans hand.

-- Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lgens, sade hon, dr mtte
vara bra vackert.

-- Ja, det r det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss p en
styfvare middag, Eric, s komma vi.

-- Med nje. Bestm en dag.

-- Jag vill hellre komma ovntad, sade Gunvor hastigt.

Eric sg p henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: -- Det
har Haqvin omjliggjort; hdanefter skall jag stndigt vnta besk frn
Bragehall.

Han vnde sig int rummet och betraktade tyst alla dessa underliga,
gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svra att sammanfoga till
ngot helt, men rika p intresse ocks i sin stympade form.

-- Hr ville jag grna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina
bsta drmmar en trygg vr hr, medan jag sjlf famlade omkring ute i
lifvet.

-- Och s skulle grefven glmma bort drmmarnas vr.

-- Nej, en vnlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle
stanna hos mig och lra mig nya sagor, nya drmmar. Jag kan inte alls
lngre se det hr rummet i samma dager som frr. Nu r hr godt och
ljust och tryggt.

-- Jag trifs ocks hruppe. Man r s hgt fver mnniskor, liksom i en
annan vrld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte lta mig f behlla
nyckeln? Jag kunde f lust att g hit upp ibland.

-- Jo bevars, men jag kostar inte p ngra frndringar, och jag tycker
hr r tskilligt skrpigt fr att det skulle vara trefligt att sitta
och fantisera.

-- Du skall slippa ngra kostnader, sade Gunvor kort. Men nu g vi ned,
eljest kan tjnstfolket undra.

Gunvor berttade ej fr farmor, att hon ftt hand om nyckeln till det
frseglade rummet. Hon visste, att hon skulle mta ogillande inkast.

Men det hnde ofta, att hon om aftnarna smg sig dit upp. D gick hon
vanligen direkt fram till fnstret, ppnade det och lt blicken glida
fver sltten med dess buktande vgar fram till skogsranden, dr en smal
insj glittrade, och dr en gr stenbyggnad syntes, nrmast som ett
kummel mellan trden. Hon hrde d gken gala, n gladt, n tungsint,
men fr henne blef alltid hans fattiga tv toner till ett lngtande eko,
en suck, hvilken hon ej gaf ml. Hennes tankar voro som vilsna fglar;
de kunde ej hvila, frrn de funnit en plats, dr stormen ej rasade och
dr solen ej frbrnde.

Hon uppmanade aldrig Haqvin att gra det omtalade besket p Lgens.
Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit n i sllskap med sin man. Dr
mindre n ngonsin ville hon pinas under trycket af hans nrvaro, sade
hon sig utan att vga eller vilja klargra den egentliga orsaken.

En frmiddag, nr hon och Hillevi voro ute och kte, sade hon helt
hastigt till kusken:

-- Bengtsson kan kra Lgensvgen. Jag har aldrig varit t det hllet.

Hon knde, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rdd, att barnet
skulle mrka ngot, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmrksamhet
riktad p annat.

Skall jag kra upp p grden? frgade Bengtsson lugnt, nr de kommo
nrmare.

-- Nej.

-- Jo, mamma, jag r s trstig.

-- Du kan f vatten i en stuga.

-- Ja, men hos farbror Erik fr jag saft och vatten och kakor, det
lofvade han i frgr.

Eric hade d varit p middag vid Bragehall och pratat rtt mycket med
flickan, som snart blef vunnen genom hans mnga historier. Nu klappade
hon bevekande Gunvors hand och bad:

-- Lt oss vara dr bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be
farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. -- Hon hoppade hgt frn
stet vid tanken p detta nje.

-- Sitt stilla, Hillevi. Du fr komma till Lgens en annan gng, nr
pappa r med.

Hillevi brjade bittert grta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt
de ytterst bedrfligt.

Bengtsson tyckte synd om den lilla och vgade sfligt yttra sig i saken:
-- Hstarna ' nok varma och skulle ha godt af en rast, di me'.

Gunvor satt rak och stel. Hon trstade icke sitt barn, och hon tycktes
ej hra kuskens inlgg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade
med ja, ja! den rst inom henne, som sade: res frbi! Men den andra
rsten, den sakta instllsamt hviskande, som gde tusen lockande,
dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lt den fvertala och
visste, att _den_ skulle f makt fver henne.

-- Grt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nstan strft, du
skall f din vilja fram. Men det r inte alls skert, att farbror Eric
r hemma. Hll vid grinden hr, Bengtsson. Vi g upp genom parken.

De stego ur kdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon
knde sig lngt ifrn lugn, ehuru hon raskt vandrade framt p den
breda, solbelysta vgen. Det var, som hon kommit in i en frtrollad
skog; den frodiga vrgrnskan tckte vnligt och i gifmildt fverdd
alla de dda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig
matta af vrblommor, och bokarna spnde sina hga hvalfbgar fver
dungarnas smtrd. Det skimrade ljust, bjrtgrnt lngst inne bland
snren, det var ormbunkar, som hjde sitt spetsmnster mot en bakgrund
af ngra urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i
luften af tusentals fglar, ett surr af insekter och fverallt flgo
hvita fjrilar fram i dansande, mjuka rrelser.

-- Hvarfr gr du p t, Hillevi?

-- Jo, mamma, man fr visst lof att g mycket, mycket tyst hr, fr jag
tror, att lfkungen bor hr; och jag r rdd att skrmma honom.

-- Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes
rda, ifriga mun.

-- Mamma, mamma! -- den lilla tryckte hrdt moderns hand. -- Det
prasslade. Jag trs inte se; kommer lfkungen, mamma? -- Hon blundade
och gick ljudlst, satte ned de sm ftterna ytterst varsamt.

-- Det r ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!

Gunvor skrattade t barnets ngslan, men sjlf hade hon pltsligt
blifvit blek, och det kndes s underligt inom henne, nr hon sg hans
smrta, eleganta gestalt nrma sig, skyndsamt, med glad brdska i hvarje
rrelse. Hon stannade; det blef alldeles mrkt fr hennes blick, s
hftigt strmmade blodet till hjrtat vid den okufliga, vilda lngtan,
som fattade henne att f sl sina armar om hans hals och knna hans
hjrta sl mot sitt eget i den lidelsefulla, trende takt, hvilken de
senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i
kvalfull ngest fver att ej kunna komma fver det stora undret: en
krlek, som blir till allmakt.

Dr kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga mn emot henne,
och hon skulle ha frblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men
endast en, Eric Gyldenlo, fventyraren och fantasten, kunde hon ej
motst.

-- Hvarfr stannar mamma? frgade Hillevi otligt.

-- Jag r trtt, spring fre, du!

Gunvor slppte barnets hand och satte sig p en af de murkna stubbar,
det fanns s godt om. Hon sg, hur Eric lyfte flickan hgt upp, som om
hon varit ett lefvande hurra! och sedan lt henne sitta kvar p armen,
medan han skyndade vidare med skra steg. S gr visst en man mot sitt
fresatta ml, tnkte Gunvor och lade handen fver gonen. Frst nr han
stod ttt framfr henne, lt hon den falla.

Hans ansikte var gladt och ppet i detta gonblick. Pannan lyste hvit
mot den eljest solbrynta hyn, och gonen voro s klara och varma. Han
stllde ned Hillevi och sade muntert:

-- Hr har ni er lilla gisslan igen. Jag behll henne, tills jag var
viss om, att ej bde hon och ni bara var en lyckodrm. Jag har vntat --
s lnge, tycker jag.

-- Inte har jag lofvat att komma?

-- Med ord? Nej, det tror jag knappt. Drfr sger jag inte heller mitt
vlkommen med ord. Ni _knner_ det?

Hon svarade ingenting; frgen skiftade oroligt p hennes kinder, och hon
lt blicken glida bort frn honom, nr hon stelt sade:

-- Hillevi var s trstig, drfr lt jag kusken hlla.

-- Vi ro visst trstiga alla tre, vren fr sdant med sig, sade han
uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det r endast drycken, som bjudes
olika. Hillevi skall f, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna,
skall frsm min gstfrihet.

-- Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?

-- Skall bli, min lilla nd. -- Han smekte barnets kinder. -- Trs du
springa rakt fram hr, s kommer du till stora trappan, dr tar Nilla
emot dig.

-- Hvem r Nilla d?

-- En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.

-- D trs jag springa.

Hillevi satte i vg, s att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes
axlar.

-- Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trtt ut. Maj r en
fordrande mnad; den kommer med de hrligaste lften, men den vill ha
tack och svar med vr kropps och sjls bsta krafter, har ni mrkt det?

-- Ja, p de senare ren.

-- Ni var ett barn, nr ni gifte er, frsts. Det r ju betingelsen fr
alla dylika partier.

-- Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn d, sade hon sakta,
i det hon tvekande lade sin hand p hans arm. Farmor valde fr mig,
eller kanske valde jag sjlf -- s godt jag frstod. Och Haqvin gr mig
inte olycklig, men han trkar ut mig. Jag blir s underligt gammal och
frvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vr p
Bragehall.

-- Varit, upprepade han lngsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den
hos er, i hela ert vsen som en hgring af era tankar och inre syner.

-- Ha vi bda rtt att tala s hr vid hvarandra?

-- Ja, svarade han lugnt, samma rtt som solen har att vrma grset och
rymden att vara vidd fr fglarnas flykt.

-- Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ngestfullt, allting r s
lockande och trolskt. Det r, som om vrlden tvangs att stanna utanfr
er park, grefve Gyldenlo, och -- ja, rligt sagdt, jag r s rdd att
inte hitta ordentligt ut igen.

-- Det r jag ocks rdd fr. Lgens har en gng i hednatiden varit
trollens egendom, och som grefvinnan vet, r flertalet af mnniskors
barn mycket rdda fr stortrollen, de, som regera envldigt -- de
smtroll, som de kunna stoppa bakom skpet, nr det kommer frmmande,
knna de sig hemmastadda med. Alltnog, vrlden, som ni kallar den, har
skytt Lgens p grund af dess dliga rykte, att ett gammalt troll bodde
kvar vid stranden hr, och att det alltid tog ngot frn hvarje
beskande, n bara ett lillfinger och n -- hjrtat helt och hllet. Det
lter grymt, men jag hller af trollfar nd -- fuskar dessutom litet i
hans yrke. Vet ni t. ex. hvarfr ni kom hit?

-- Det har jag ju sagt.

-- Visserligen. Men ni skulle kommit frr eller senare nd, ty vid
Lgens strand sitter ett tusenrigt troll och lockar och lockar.

-- Trollt borde ingen lyssna p.

-- D skulle vi g miste om de vackraste melodierna. Men hr r nu mitt
slott, sju meter hgt och femton meter lngt, grtt att se och
skrpligt af lder, men i dag en mktig borg, ty jag bjuder gldjen till
fest drinne. -- Han sprang uppfr den lga stentrappan och stod
hfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.

Frstugan liknade en jakthall, dr funnos vapen och jakttrofer i
ondlighet. Till vnster lg salen, ett lngt, smalt rum, ett slags
galleri med illa medfarna gobelnger p vggarna. Drinne satt Hillevi
och lt Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De bda hade fort
blifvit goda vnner, och s snart Hillevi fick se modern, slog hon ut
med hnderna och ropade:

-- Nej, mamma fr inte ta mig! Jag vill inte g n.

-- Har ni inte lust att bese biblioteket s lnge? frgade Eric, vnd
till Gunvor. Vi kunna ju f in ngra frfriskningar dit. Hvad vill ni
ha? Min enda flaska riktigt delt rhenvin? Skall jag taga den?

-- Nej tack, jag vill ingenting ha. Gm fr all del det dla vinet. Hr
komma vl flera gster.

Han mrkte genast den ironiska klangen i hennes rst, och i det han sg
henne djupt in i gonen, sade han:

-- Ja visst -- bland andra Mrta Edelcrona!

-- Hvarfr nmner ni just henne?

-- Fr att besvara er tanke. Se s, var nu inte rdd fr henne eller fr
ngot annat! -- Han frde henne in i biblioteket, dr han skt fram en
lderbekldd hvilstol t henne. Hon satte sig, och han lutade sig fver
henne, tog varsamt hennes bda hnder emellan sina. -- Knner ni inte,
hur vi bda stnga vrlden ute frn vr lngtan och vra drmmar? Tv
mnniskor mtas! Hvarfr? Det kan man alltid lsa i den enas blick, och
frmr den andra ge svar, d ro alla vidare frgor obehfliga. -- De g
redan bredvid hvarandra, de tv, och ge och taga i frstelsens lycka.
-- Vi mttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brdt?

Han lg p kn framfr henne, hans mrka, gldande gon veko ej frn
hennes ansikte, och hans hnder kramade hrdt om hennes. Hon knde det,
som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brnde p hans
lppar, men icke en sekund ens tnkte hon p att stta bort honom, bara
g sjlf, utan dom och utan klagan, men g fr att aldrig komma ter.

D sprang han hftigt upp och gick fram till ett vldigt ekskp, p
hvars ena gafvel en luta hngde. Han tog den, satte sig p en stol ett
stycke ifrn henne och lade instrumentet p knet.

-- Jag tnkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du fr inte
g, inte tro, att du mste det.

-- Jo, jag mste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! -- Hon reste sig och gick
stilla mot drren. -- Hillevi, mitt barn, vntar p mig.

-- Du kraste! -- Han slog an ett ackord. -- Lt dina gon slippa se sig
trtta lngre mot drmmens bla land! Gif lngtans sjuka fgel luft
under vingarna. -- Han kastade lutan ifrn sig, s att det kved i
strngarna och kom till henne. -- Gunvor, du tror, att plikten skall
kunna dda krleken. Krleken, som endast behft en kort vr fr att bli
till blomster inom dig! Skulle vi bda rkna med tid, vore vi frmlingar
fr hvarandra, men man lskar inte efter klockslag, utan efter hjrtats
hrda, krfvande slag. G s fri, som du kom, lskade! Och kom -- kom
ter, nr _det_ blir din frsta plikt.

Hon gmde ansiktet i hnderna, och han hrde en frtviflad, hjlpls
snyftning. -- O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu r det, som om
jag mist bde hem och hrd. -- Hon hjde hastigt hufvudet och sg p
honom med en flammande blick:

-- r det s ni stjl er till kvinnors krlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den
ofdda knslan ur deras inre och ger den namn. Krlek och lngtan efter
den famn, dr all oro kunde domna, finnes det vl inom hvarje kvinna,
men r det rtt att rycka upp en planta fr att se, om den vxer? r det
vrdigt en dling att locka sin vns hustru och att tvinga fram hennes
frdolda tankar? Jag har kmpat med de frestande rsterna inom mig,
kmpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er pltsligt
in genom frskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag r.
Hvarfr, hvarfr skulle jag lska er, som strt min drm om fred?

Han stod p ngot afstnd ifrn henne utan att snka blicken och utan
att blygas. Snarare frefll det, som han mera lyssnat till hennes
vibrerande tonfall n till sjlfva orden, och som han sett i njutning p
hennes skiftande minspel. Han strk upp hret frn pannan och tycktes
vakna till verkligheten, nr hon slutat.

-- Ni har talat lnge och mycket, sade han, tyvrr har jag just ingen
aktning kvar fr ord. Det var vl grefvinnan Brage, som satte upp det
ngot omstndliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som
jag sett djupt in i gonen, medan den hga nden talat. Tack, Gunvor,
fr blicken, som icke ljg, fr munnens sklfvande spel, fr rodnadens
varma lek! Visst har jag kommit som fredstrare, hur kunde det vara
annorlunda? Det rr hvarken du eller jag fr, barnet mitt.

Hon ryckte till.

-- Det smekordet fick ocks Amelie?

-- Ja, ofta! Det r det vackraste och finaste vi mn kunna sga till den
kvinna vi lska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjrteblod
frn krlekens offerfester.

-- Det r inte krlek, detta att ge t den frsta, bsta. _En_ och
ingen, ingen mer, skulle jag lska.

-- Har det aldrig hndt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hllit
af dem och s -- lagt dem ifrn er, nr ni pltsligt fick se en enda,
fagrare n alla de andra, och att ni sedan uteslutande tnkt p den sist
funna rosen. Frestll er, att den undgtt er, aldrig kommit inom
rckhll, d hade ni nd kunnat drmma om den, men skert tagit vara p
de mnga fr att i alla fall f rosendoft. Nu har jag ndtligen funnit
den enda rosen, Gunvor.

Han tog hennes hufvud mellan sina hnder och kysste hennes panna och
gonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med
henne, hon orkade ej slita sig ifrn den hvila hans famn erbjd. Och hon
frstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjttrar,
hvilka nu brusto. Det var, som nr den stackars, gra puppan till sist
fr brista och fjrilen flyger ut i solskenet. Hon hjde armarna och
andades djupt, s snkte hon dem ter, lade dem p hans skuldror och
sade lgt, under det att stora trar glimmade i hennes gon:

-- Jag drmde om att gra dig god och stor, Eric, nu blir det vl ondt
af alltsammans. Jag lskar dig, lskar dig, men det r ju i synd och
mrker, utan rtt. Stackars oss, som inte kunde g hvar sin vg.

Hon knppte sina hnder bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot
hans.

Det bultade p drren.

-- Mamma, mamma, jag vill g hem.

-- Hillevi!

Gunvor ppnade genast fr barnet, men hon sg ej p sin lilla flicka.

-- Hvad gr ni?

Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla hgt upp p armen och
sade: -- Vi se in i solen!

-- Fr jag det med!

-- Du r fr liten n.

-- Sg adj nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson
tnker, kanske att -- trollen tagit oss. -- Hon log halft vemodigt mot
Eric. S tog hon Hillevi vid handen och gick ut, tfljd af Eric. Genom
parken sprungo de i kapp alla tre, och nr Bengtson fick se dem,
skrattade han i mjugg och mumlade:

-- Tockna lyckans guldfglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera
fver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hrdt i't mnga gnger.




                            NIONDE KAPITLET.
                               Spksynen.


-- Det r tid att g till dansbanan, Haqvin. Vi mste vara dr, nr
folket hurrar fr den nyresta majstngen.

Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan
stod med handen p drrlset. Hon hade en enkel, hvit klnning med ett
bredt blte om lifvet. Denna drkt passade hennes slanka figur. Hon sg
ut som en ung flicka. gonen strlade i det fina, ngot bleka ansiktet,
och munnen log intvndt med ett mjukt, drmmande behag.

Haqvin satt rdmosig efter sin grogg och lste en uppsats om jaktmarkers
utbredning. Han sg upp.

-- Ja, det var s sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig
midsommarsgrann. Hr du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och geml.
-- Han strckte ut handen mot henne.

-- Snlle Haqvin, skynda dig, sade hon otligt utan att ltsas om hans
invit, hvilken dock uppjagade en mrk rodnad p hennes kinder.

-- Ja, de st vl inte i sjn. Kom hit, Gunvor! Du r s njugg om
smekningar, s man kunde tro, att du sparade dem till ngon annan. --
Han skrattade rtt.

-- Jag gr i frvg, efter du ej vill komma.

-- Du gr s fan heller. -- Han reste sig tungt, kom fram och lade armen
om hennes lif. -- En hustru ska' lyda, och jag mtte vl vara herre i
mitt hus.

-- Men inte fver mig.

Hon ville draga sig undan, men d kramade han henne intill sig och
kysste med ett smackande ljud hennes hrdt slutna lppar. Hon slet sig
ls med ett sdant uttryck af vmjelse, att hans lugna blod brjade
koka.

-- Hvad attan r det hr fr upptg? sade han brutalt. Hvad tar du dig
fr drottninglater? r jag din drng kanske? Han ruskade hennes arm och
det gnistrade pltsligt till i de vanligen matta, ljusbla gonen.

-- Din grogg har visst varit fr stark, sade hon fraktligt.

-- Hll inne med dina nsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag
dig, s du minnes det.

Hon stod stel och rak ttt framfr honom. Hennes ansikte hade blifvit
alldeles hvitt, och den vanligen klara stmman var hes af sinnesrrelse,
nr hon sade:

-- Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag r hvarken en hst eller en
hund, som tar stryk. Jag har ltit dig g dina vgar; lt nu mig g
mina, det r bsta sttet att f fred. Du vet, att dina smekningar plga
mig. Det var lnge sedan du var ngot annat fr mig n mitt barns far.

Hon vntade ej p att hans flsande tunga skulle kunna forma ord, utan
stngde raskt drren. P grdsplanen stannade hon och invntade honom.
Hennes blick gled fver det Brageska valsprket, inhugget fver porten.
Ofta, ofta hade hon under de sista ren satt sig in i, att det ocks
mste bli hennes: Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet! Men nu,
denna vr, d hon ndtligen brjat sitt eget lif, d hon lrt att hoppas
och i tysthet drmma om befrielse frn det ktenskap hon blindt gtt in
i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hrdt tnkesprk, som icke hade
ngot att lra henne.

Haqvin kom nedfr stentrappan. Ceremonist bjd han Gunvor armen, d ett
par af tjnstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kvll ville
hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstmning.
Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom ppna
balen med Gunvor, d han ej sjlf kunde trissa rundt vidare. Under
dansen skulle hon f tillflle att tala ngra ord vid honom, som hon ej
lngre undflydde, utan skte bde med tankar och hg. Ingen mer n de
tv lskande anade denna bjelse. Jo, en, men hon teg nnu. Farmor Eiden
ville ej frhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde
ngot, som stred emot hederns bud. Frbittring och sorg gnagde inom
farmor Eiden vid den frestllningen, att Gunvor gick de vgar man ej
kunde g med rak rygg och ppen blick. Skulle Gunvor stta en skamflck
p det namn, hvilket hon sjlf i lnga r aktat och rat! Farmor skakade
sitt hvita hufvud, och de stora, lysande gonen hade ftt ett skrpt,
ngsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej frblifvit den lilla, lydiga
drifhusblomma farmor frestllt sig, det hade den gamla fr lnge sedan
insett, men tyckte dock, att hon kunnat frska finna sig tillrtta med
Haqvin trots hans fel. Han var ju ej vrre n mnga andra, och han
frstrde ingenting af hennes frmgenhet, frkofrade den ej heller, men
fru Eiden trodde, att man kunde lita p frvaltaren. Han hll af sjlfva
Bragehall lika mycket som herrskapet och stod p dess bsta.

Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute p sltten, men ej
lngre frn slottet, n att man fver allernas trdtoppar kunde se de
fyra tornen. Man kunde ej tnka sig en mera idyllisk plats n denna
lilla skogsflck, dr bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom
kulisser t alla hll. Drinne i dunklet lyste fjolrets matta af vissna
boklf med en metallaktig, varm glans. Lngre ut p ngen reste sig de
hga prstkragsstnden och blklockorna ringde p smala stnglar.

Vid dansbanan var redan fullt af folk, nr Gunvor och Haqvin anlnde.
Ungdomen Edelcrona, ljtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo
genast emot dem. Fr herrskapet var en bnk placerad strax bredvid
spelmnnen, hvilka stodo p en predikstolsliknande upphjning. Nu restes
majstngen under allmnt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina
underlydande och utbragte med kraftig rst ett: Lefve sommaren! Fiol
och kornett stmde upp en fanfar och fllo sedan omedelbart in i en
polskmelodi. De unga togo i ring och slngdansen gick med svindlande
fart. Fll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag,
inte sprngde man kedjan fr s litet. Bondpojkarnas nyblankade
msskrmar stodo rtt upp, luggarna fllo snedt ned i pannan; de rda
halsdukssnibbarna fladdrade. Tsernas hufvudklden gledo af, det ljusa
hret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pste ut som ballonger.
Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade tjo! Det
hjlpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmnnen drogo upp
storrosiga nsdukar att torka de svettiga ansiktena med.

S snart dansen var ndad, skockade sig karlarna kring lfaten och
stannade dr, tills det spelades upp igen, d gingo de en efter en raskt
fram i klungan af flickor, strckte ut armen och drogo tsen med sig,
oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo
de in p banan. Sedan de sett, att han, grefven p Lgens, dratt sta'
me' onga grefvinnan, stampade de i ett slag, satte ut vnstra armen
raklng och klmde den andra som ett skrufstd kring sin dams midja.

Eric frde snart Gunvor tillbaka till hennes plats fr att hmta sig en
ny dam. Han var s helt inne i folkgldjen, att han ej kunde stanna och
da bort tiden med konversation. Han hade upptckt Bolla frn
gstgifvargrden och med henne mste han ndvndigt ha en svng. Han var
vid ett fverddigt humr, skmtade med de generade och smickrade
tserna, hvilka fnissade och tittade p hvarandra, drack karlarna till
och tog slutligen bde fiol och strke frn spelmannen fr att sjlf
traktera den.

-- Hvad han r vacker och elegant, trots alla sina galna streck,
hviskade Mrta Edelcrona till Gunvor. Han r genialisk i all sin
burleska munterhet, tycker du inte?

-- , sade Gunvor kort, jag vet inte, om det r srskildt genialiskt att
kurtisera bondflickorna.

-- Sta du, hvad gr det! S hr p landet! Det brukas ju allmnt i
societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet
omkring. Det r ju alldeles utanfr vr krets.

-- Tror du, att de unga bondflickorna knna p annat stt n vi? Tror du
inte, att deras hjrta r lika varmt och lika ppet, och drtill frst
de inte, att smickret bara r tomma fraser.

Mrta skrattade fverlgset.

-- lskling, s allvarligt du tar det! Jag tnker alltid: Lt herrarna
rasa ut, s bli de s mycket spakare sedan som kta mn. Och vet du, om
en bondts, den dr lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig ngot, vore
det verkligen ljligt, det fr du medge, ma chre.

-- Nej, hon r st och oskyldig, hvarfr skulle hon inte tro, att han
menade allvar med henne?

-- En grefve, sta vn!

-- Har krleken brd?

-- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du vl. Nu kommer fr resten grefven
hit. Vra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har
ocks ftt nog. Det skall bli roligt att f sprka litet frtroligt med
Eric.

-- Du hller af honom n?

Gunvor sg oafvndt p de dansande, nr hon tyst och med osker rst
framstllde sin frga.

-- Platsen gnar sig inte riktigt fr frtroenden, ma belle, men du har
vl hrt ordsprket: Gammal krlek rostar aldrig. Jag tror, det passar
in p oss.

-- Nu g vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna ro beltna p
frispektaklet, och jag lngtar efter sup. Eric, f vi dig med?

-- Mig? Nej tack, bror, jag hller allt ut till ljusan dager. Hr, en
sdan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att prfva den med mig?

-- D ska' vi vnta, knotade Haqvin.

-- Nej, jag fljer naturligtvis din hustru, om jag fr lof! Kom nu, det
r en alldeles hrlig takt!

Gunvor lt sig fras bort i dansen, och nr han lyfte henne hgt upp, s
att deras ansikten nstan snuddade vid hvarandra, logo de bda i stulen,
hemlig lycka. Hon tnkte p framtiden, d hon rligt och utan skuld
finge mta hans blick, d han skulle ga rtt att hja henne fver
mngden och ropa: Min! Min egen! i stllet fr att, som nu, skyggt
hviska det. Redan i afton ville hon sga honom det. Hon blygdes fver
hvarje lnnlig smekning, hvarje mt ord. Och hon kunde aldrig f
trygghet i hans famn, frrn hon lst sig frn de band hon hatade nu,
nr hon visste, hvad krlek var.

Nr de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram fver ngen.

-- Vet du, Gunvor, att alla blommor och trd i natt kunna tala. De f
rst att tolka sina nskningar, och de svara de frgande mnniskobarnen
ssom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall frga om, vnnelill, nr
jag gr drute p de sommarljusa stigarna?

Han smekte sakta den hand, hon lagt p hans arm.

-- Du skall ju dansa hela natten.

-- Hvad nu? Det gr dig vl inte ledsen?

-- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret?

-- Hvilket allvar?

-- Vr framtid. Inte kan det fortstta s hr.

-- Nej, naturligtvis inte. Men hvarfr skulle jag just frmrka rets
ljusaste, gladaste kvll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort
sorgerna. Hi och hej, du kraste! Tordes jag, skulle jag genast svnga
dig rundt.

-- Eric, ibland kommer du s lngt bort, att jag knappt kan se dig.

-- r jag borta nu d?

-- Ja, i en gldje, som inte jag kan dela. Det r ju s splittradt och
skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta t alltsammans.

-- Ja, Gunvor, i kvll _mste_ jag vara glad. Det hr midsommaraftonen
och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en
af skogens talande rter i natt? D skulle jag lyssna endast till din
stmma. Kom, lskade; lt oss drmma i junis ljusa natt, du och jag!

Hon drog sin arm ur hans.

-- Nej, Eric, jag lmnar inte mitt hem nattetid.

-- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- S, Gunvor, fortfor
han allvarligare, var inte s nedstmd. En annan gng -- i morgon eller
fvermorgon skall jag tala frnuft. I kvll har jag slppt Barabam ls,
och inte det staste helgon i vrlden kan omvnda honom. Godnatt, min
drmfrid, sof godt, men kom ihg, att drute i skogen gr jag och talar
med blommor och trd.

-- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hrde det
ej. Raskt hade han vndt och gick nu smgnolande tillbaka mot dansbanan.

Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan
gick ned i trdgrden, smg sig tyst genom slottet och stannade sedan p
terrassen, drifrn utsikten var fri och vid. Det var nstan ljust, och
i ster tndes det frsta morgonblosset, det spred lngsamt sin rda
glans fver himmelen, frst som en smal strimma, men s smningom allt
bredare.

Ett svagt, smndrucket fgelkvitter strde stillheten d och d. Gunvor
knppte ihop hnderna bakom nacken. Hon stod orrlig, som hon i andls
spnning vntade ngon. Bortifrn sltten, dr landsvgen drog fram,
hrdes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och hndende. Gunvor
lyssnade ofrivilligt, och hon frestllde sig, hur de nu vandrade hemt,
alla de unga paren, dr vl hvar och en funnit sin.

Det knastrade i sanden af steg, ltta, sorglsa steg. Ett par hnder
lades fver Gunvors gon. Hon skulle knt igen dessa smala, vrdade
hnder bland tusen.

-- Eric!

Hon lg i hans famn; hon vnde sitt ansikte upp emot honom, som blomman
mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stmningen skiftat inom
honom; han kom frn skogens djupa allvar, och dessa helgd drjde n i
hans sinne.

-- Jag lngtade efter dig -- s outsgligt, sade hon. Jag har lngtat
hela mitt lif, men nu frst har min lngtan ml. Tack, tack, fr att du
ej drjde borta lngre, men g nu -- g! Tnk om ngon ser oss.

-- D ta de dig fr hvita frun och mig fr hennes mrke riddare. Och en
spksyn ur lifvet ro vi vl! -- Han skt henne varligt ifrn sig och
suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, sm tankar om andra och
stora om sig sjlf fr att man skall passa bland mnniskorna. Gunvor!
Gunvor! Om jag kunde taga dig p mina armar i denna natt och bra dig
bort till ett eller annat sagoland.

-- Framtiden skall bli en vacker saga!

Han smekte vemodigt hennes kind.

-- Skogens blomster sade mig inte det.

En blek solstrle, den frsta, smg darrande fver sandgngen.

-- , Eric, redan dag! Farvl, vnnen min! -- Hon rckte honom
brdskande handen.

Han kysste den och gick.

Detta mte var som en vacker hgring, tnkte hon, skrt och fint, och
nd s innerligt, starkt bindande. Lngsamt gick hon tillbaka mot
slottet. Nr hon passerade gamla fru Eidens drr, mrkte hon, att den
stod p glnt. Frundrad stannade hon och sg sig om. Nu stod farmor p
trskeln.

-- Gunvor, sade hon sakta. Rsten lt sprd och bruten.

-- Ja, farmor!

Ett kvfdt, skrande skri ljd frn den gamlas lppar.

-- Hvad r det, farmor?

-- Det var sledes du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det
skulle varit en synvilla, en spksyn.

-- Kra farmor!

-- Nej, sg ingenting nu. I morgon f vi talas vid. -- Farmor stngde
drren utan ett vnligt afskedsord, utan en nick. Det vackra,
silfverlockiga hufvudet hade frblifvit stelt.

Men nr farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned p en stol; benen
ville ej lngre bra henne. Trarna fllo stora och bittra nedfr hennes
kinder; hon grt icke hftigt; det var, som om hvarje tr frampressats
af namnlst kval. Aldrig under hela sin lnga lefnad hade Margareta
Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets
och saknadens svra r hade hon alltid kunnat hlla sitt hufvud hgt. Nu
snkte hon det s djupt, att det fll ned mot brstet. S satt hon nnu
p morgonen, nr Karna kom med kaffebrickan.

-- Frun, r frun sjuk? , Herre Gud, s elndig frun ser ut, sade den
gamla trotjnarinnan och satte brickan ifrn sig. Hon var van att finna
sin matmor i sngen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen.

-- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha.

-- Men frun, d!

-- Du hrde! Sedan skall du klda mig!

-- Ja, frun!

Toaletten frsiggick under oafbruten tystnad. Nr farmor var frdig,
satte hon sig p sin vanliga plats vid fnstret, men ingen enda gng sg
hon ut fver terrassen.

-- r grefvinnan uppstigen? frgade hon, just som Karna skulle aflgsna
sig.

-- Jag vet inte det, frun.

-- Hr efter d och bed henne komma hit genast.

-- Ja, frun.

Karna gick undrande och ngestfull.

Mnne gamla frun hade sett spken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon
skulle tro. S konstig och tvr hade hennes matmor aldrig varit frr.

                   *       *       *       *       *

Gunvor infann sig ofrdrjligen hos farmodern, eljest brukade
familjemedlemmarna ej trffas frrn vid lunchen klockan ett. Haqvin sof
alltid till tolf, utom p jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och
anvnde grna morgontimmarna till lnga ridturer. P senaste tiden hade
Eric och hon ridit mycket samman, och fven i dag hade hon gjort sig
beredd p ett mte drinne i den tysta, nylfvade bokskogen, dr nu
naturen smyckat sig till midsommarfest.

Gunvor hade redan riddrkten p. Den svarta silkessammeten smg sig
mjukt och gracist efter de unga, smidiga formerna. P hufvudet hade hon
en svart, gustaviansk barett med en lng, fritt vajande plym. Hon var s
vacker, dr hon stod, att farmor nstan blndades, ty det var ej dragens
sknhet, som frapperade den gamla, utan det strlande, lifsmedvetna
uttrycket i de mrka gonen, de halfppna lpparnas smeksamma bjning,
hvarje kroppslinjes rytmiska behag. S hade hon ej sett sin sondotter
frr; det var inte lngre ett lydigt redskap fr hennes fasta vilja hon
sg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar
allt under ftterna utan att mrka det och gr sin vg fram med ett
jublande lyckolje, blott den vunnit det enda, den begr. Denna stora
makt hade en gng skflat Margareta Eidens lif, och nd hade hon
vlsignat den. S skulle ocks Gunvor gra, ocks hon hrde till de
kvinnor, som ge sig i krlekens vld med hela sin sjl tnd af dess
flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon
rckte Gunvor var iskall.

-- r farmor sjuk?

-- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Stt dig!

-- Tack, jag str hellre.

-- Som du vill. Har du stngt drren ordentligt?

-- Ja, ingen hr oss.

Farmors fasta, hvita hnder med de hga, bla dernten lgo hopknppta
p bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spnning,
och rsten ljd s tung och anstrngd, nr hon sade:

-- Hvem trffade du i natt p terrassen?

-- Min lskade, Eric Gyldenlo.

Gunvor hll sitt hufvud hgt. Hon hade vntat denna frga och fr sig
sjlf besvarat den gng p gng under de flydda morgontimmarna. Allt
det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de r hon gtt
ensam p Bragehall, skulle nu f luft; hon knde ingen miskund; det
stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga lngtan, hade nu
ftt namn. Hon frstod, att hon blott varit ett verktyg fr andras
syften. Ingen hade sett p henne som mnniska; de frgade ej efter hvad
de frkvfde inom henne.

Farmor sg, hur knslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern
och hon vrjde sig ej mot fverfallet med ett enda varnande ord. Det var
bttre att lta det onda brusa ut frst. Sedan skulle farmor frska
tala. Nu frgade hon endast:

-- Hvad har du vidare att tillgga, Gunvor?

-- , det r s ondligt mycket. Det r dagars, veckors, mnaders och
rs trande frtviflan fver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen
obesvarade _hvarfr_, som borrat sig in i mig som hvassa nlar. Nu skall
jag rycka dem ur sren och kasta dem tillbaka p dem, som ndgat mig att
lida och bra brdor, hvilkas mening jag ej frstod. -- Nu -- nu har jag
ndtligen mod att gra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det
har begtts ett brott mot hela min varelse, ett lngsamt fortlpande,
systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn,
nr man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som r s
frsoffad bde till kropp och sjl, s -- s frfad, att samlifvet med
honom blir en hdelse mot krleken, ett upprrande vld mot hvarje
knsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro
med att sga, att jag valde sjlf. Farmor, hur kunde du nedlta dig till
en dylik ofrrtt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och
varmhjrtad, ltt att fnga som en frusen fgel r det, och du lt en
stor, grof hand hnsynslst krama mig, endast drfr, att det passade
dina syften, att jag inte flg lngre. Det var din frlorade lycka jag
skulle glda med hela mitt lif. Det var fr att din lskades
lefnadsafton skulle bli ljus, som jag mste in i mrkret. Det var fr
att han och du skulle f lgga era hnder tryggt i hvarandras, som jag
sattes till drrvakt. Farmor, inser du inte, att du begtt en skriande
orttvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flmtande andetagen
frrdde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprrdt, frgen
kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stnd att behrska sin vilda
smrta.

Farmor dremot satt alldeles orrlig. Hon tycktes vnta, att Gunvor
skulle fortstta sina anklagelser, och nr den starka, trotsiga, unga
rsten nyo dmpadt klang ut i rummet, nickade hon lngsamt, som om det
just varit detta sista hon afvaktat:

-- Nu, farmor, str jag hr infr dig, lskande som du sjlf en gng,
hnsynslst krfvande rtt fr mig och min krlek --

-- Jag gick aldrig smygvgar, afbrt farmor.

Gunvor log stolt.

-- Det gr inte heller jag hdanefter. ppet infr hela vrlden skall
jag beknna, att jag lskar Eric Gyldenlo.

-- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills det
befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en brda, brutit ett lfte.

Farmors gon hade ftt en underbar glans, och hon sg p Gunvor med en
fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dmer fver mitt handlingsstt,
barn, men blundar fr ditt eget. Tror du, att man blir fri frn egen
skuld, drfr att man gmmer den bakom andras? Kom ihg, att min krlek
till Haqvin Brage aldrig var smsint och sudlad af hemliga mten, stulna
kyssar, bedrgeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld,
men icke en enda brand fll ut ur den hrden fr att tnda vdeld i mitt
hem.

-- Men du offrade i stllet ett mnniskolif t lgorna; _det_ kunde du.
Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor.

-- Jag sg skeft den gngen. Jag trodde, du kunde bli s lycklig som de
flesta.

-- Som de flesta! -- Var det nog?

-- Jag trodde det.

-- Men jag vet, att det _inte_ r nog. Lyckan r inte fr de mnga, den
r fr dem, som vga lska s som du och jag, farmor. Och nu gr jag ut
i solskenet fr att mta honom, jag har kr. Och i morgon eller
fvermorgon skola de undrande, lystna, sm mnniskorna p de
tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden sjlf bryter vg fr sig
och sin lskade.

-- Du tnker inte p ditt barn?

-- Mitt barn! Jo, farmor, henne slpper jag inte ifrn mig.

-- Du mnar vl skilja dig frn Haqvin?

-- Ja.

-- D ger lagen honom rtt till barnet.

-- Honom! En sl, tom existens, skulle lagen dma mitt barn i en _sdan_
fars hnder? Nej, det tror jag inte p.

-- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hllning var bruten och
stapplande och tonfallet nstan dmjukt. Det var som en frkldnad
glidit af henne; hon stod darrande, upprrd framfr sondottern. --
Gunvor, jag ber dig, tervnd till dina plikter! Svik inte hederns bud
-- fvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skrande
ngestrop fver den gamlas lppar. Hon tnkte ej p den, som nu bar det,
endast p honom, hvilkens minne hon hll heligt. Fr honom bad hon med
hela sin starka sjl terspeglad i den kvalfulla blicken. Den krlek,
som famnade nnu fver ddens grns, trodde sig en sekund kunna vinna
fver lifvets sjudande, nyvckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir
inte lycklig genom att slita alla band, genom att g till -- _din
lskare_.

-- Farmor, hna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det
r det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det
s, som vrlden menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud.

-- Det r ditt fasta beslut?

-- Ja.

Farmor Eiden rtade upp sig, hon lade sina hnder p sondotterns skuldra
och sade med tonvikt:

-- Godt! G d du din vg! Jag gr min, och den leder som vanligt _rakt_
mot mlet. Redan i morgon skall jag beska Eric Gyldenlo. Jag skall tala
vid honom, som jag talat vid dig; jag skall vcka och varna. Och kanske
r han s mycket verklig dling, att han inser sin skuld och blyges
fver att ha lockat sin vns hustru.

Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju sjlf
yttrat fr icke lngesedan, och nu? Hon snkte pltsligt hufvudet. Dr
var den igen, det frflutnas spksyn, de alltid rastlst irrande
skuggorna af tankar och strider.

Farmor fortsatte:

-- _Om_ han afstr, vill du d fylla dina plikter och stanna i det hem,
som en gng fr alla r ditt?

-- Han afstr _inte_, farmor. Hr du inte, han lskar mig.

Hennes rst jublade detta segervisst, och nnu sedan hon lmnat rummet,
drjde ekot af dessa ord kvar; de ljdo med en underlig klang i den
gamlas ron: -- Han lskar mig! -- Det var s den stora makten talade:
utan fruktan eller tvifvel.




                            TIONDE KAPITLET.
                          Farmors sista frd.


Det var numera hgst sllan, farmor Eiden for ut och kte, endast ngon
gng till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade s fga
intresse af fruntimmers smprat, att hon ej blifvit intim med ngon af
traktens damer.

Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsgelse att
spnna fr. Fru Eiden skulle ka ut. Redan klockan elfva p morgonen
skulle vagnen vara framkrd.

-- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmnna
frtjusningen fr galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till
Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lgens att gra?

Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stllet med lilla Hillevi.
Hon hade sttt vid fnstret i sitt arbetsrum och sett, nr farmor steg
upp i kdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhga makt med henne.
Tnk, om Eric ansg, att han handlade som en man af ra genom att
fverge henne! Hvad skulle hon d gra? Finna sig i sitt de? Resignera?
Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kmpa fr sin frihet. Hon kunde
inte gra sig blind igen, nr hon en gng blifvit seende.

Farmor sg upp mot hennes fnster, och hon drog sig skyggt tillbaka.
Nicka ett vnligt afsked frmdde hon ej. Hela hennes sinne var i
uppror, och hon tyckte ibland, att den vrdnad, beundran och innerliga
tillgifvenhet hon hyst fr farmodern frsvunnit. Gmd bakom den skira
gardinen, sg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De
frefllo med ens s hrjade och vissna dessa fina drag, som de hvita
lockarna omramade, och gestalten sjnk trtt ihop p vagnens sidendynor.

-- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag ftt
hlla af dig som frr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och grta ut hos
dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fnsterposten.

I detsamma hrde hon Bengtsson klatscha med piskan och hstarna frusta
gladt. Fr sent att terkalla henne, fr sent; farmor var redan p vg.
Det var frsta gngen s lngt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej
sagt godmorgon t den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor
tnkt p det, nr hon sg upp mot sondotterns fnster? Gunvor log
bittert.  nej, hon hade vl tnkt: Ser du, trotsiga barn, att jag far
till Lgens; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, fr
hvad _jag_ kallar rtt.

Gunvors drag hrdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne.
Hon lt det icke ske.

                   *       *       *       *       *

Fru Eiden hade suttit med slutna gon hela vgen, frst nr vagnen
svngde in genom Lgens' murkna parkgrindar, sg hon stort upp. Hvad
allting hr var frfallet och vanvrdadt! Hon kunde ingenstdes se spr
af en ledande och ordnande hand. Grset vxte vildt och frodigt; ingen
tycktes ha tnkt p att sl det. Trden sgo fvermogna ut, och murgrna
och humle klngde ofrsynt kring de skrofliga stammarna. Hr och hvar
slpade en gren fver vgen och hotade att skrmma hstarna, och mer n
en gng fick farmor bja sig undan fr det tta kvistverket p ngon
jttebok eller alm.

Grdsplanen var okrattad och dess grsmatta kring den utsinade fontnen
brunbrnd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar lg lttjefullt
utstrckt p stentrappan utanfr byggningen. Han reste smnigt p sig,
nr vagnen krde upp p grden, och skllde pliktskyldigast.

Men fr resten frefll Lgens utddt. Fru Eiden vntade, att
tminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt
fraktligare, medan hon satt s. Hurudan var den husbonde, som lt allt
frfaras och vrdslsas, och som ej ens lrt tjnstfolket vanlig
disciplin? En ltting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en
vandrande riddare utan hemortsrtt.

-- Bengtsson fr g och hra, om ngon r hemma, sade hon slutligen.

Bengtsson makade sig sfligt ned frn kuskbocken. De hstar han i dag
krde kunde han tryggt lmna, men det frefll honom fr galet, att
ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick int kket till. Nog fr att
porten stod olst, men han ansg det bst att ska upp Nilla  hennes
eget omrde.

Farmor fick vnta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med
sin erfring. Nilla kunde omjligt visa sig fr gamla fru Eiden, sdan
hon sg ut. Det var ocks bra frargligt, att den strnga farmor p
Bragehall skulle komma just i dag, d allting var s upp- och nedvndt
inomhus.

Hon hade inte hunnit gra ngonting i ordning sedan i gr, d grefven
sent p kvllen, ifrn middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande
med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left
som ryssar nda till vid tretiden p morgonen, d hade de seglat fver
Lgen till gstgifvargrden fr att fortstta dr, sedan hade inte Nilla
sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid
oberknelig och inte ltt att frst sig p, men nu en tid hade han
varit vrre n ngonsin, brukade g ute i skogen hela ntterna eller
sitta drnere vid sjstranden och spela p sin luta -- fr trollet,
sade han. Liksom en kristen mnniska kunde stta tro till tocket
spektakel.

Nilla hade ftt s mnga myror i hufvudet, sedan hon kom till Lgens,
att hon inte visste sig ngon lefvande rd, och medan hon nu i en fart
snodde p sig kjol, trja och frklde, beslt hon att tala ut med
farmor Eiden. Det fanns visst ingen s klok som hon p mnga mils
afstnd. Ngon nere vid fisklget hade sagt en gng om farmors gon: De
ro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer p
rtt strt.

Nilla stod ndtligen vid vagnen och neg fr den gamla frun.

-- r grefven hemma, ljd den stilla, men underligt hrda frgan emot
henne.

-- Nej, fru Eiden.

Nilla neg igen.

-- Vntas han snart?

-- H, det r aldrig n'n, som vet nr han kommer.

-- Men han r inte bortrest?

-- Nej, fr allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, d fljde
han herrarna p vg.

-- Efter jag kommit hit, skall jag frska vnta en stund.

Farmor lt Nilla hjlpa sig ur vagnen.

-- Fru Eiden r vl s god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjrna
frtvifladt med funderingar p, i hvilket af de tre sllskapsrummen det
kunde vara ngorlunda snyggt. Salen visste hon var vrre ruskig n vid
flyttstk. Spelkorten kvar p bordet, stolarna omkullslagna, skrfvor af
vinglas, och grefvens luta med en brusten strng, hvilken stack upp som
en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur
vrarna sedan! Det lg ofta hela veckan igenom tjockt och grtt p alla
freml; Nilla var inte alls efterhngsen emot det i vanliga fall, men
till midsommar hade hon, frsts, schasat undan det med en skurning och
kunde aldrig tnka sig, att det s fort skulle vara framme igen.

Frmaket var hon inte stort skrare p n salen. Dr var ena benet af
soffan, marmorskifvan p divansbordet sprckt, spegeln som en skrgrd
med flugflckar till ar, och fverdraget p ftljerna i rmnor.
Grefven bara skrattade, om hon sade t honom om saken, nr han var vid
godt humr. Misslyckades hon att yttra ngot, nr han var ur stmning,
kunde han ryta till: Kasta elndet i Lgen, s behfver du inte ha
bekymmer fr det se'n; tror du inte trollet kan svlja litet uselt
bohag, hrdsmltare saker har det tuggat.

Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla sg s trtt
ut, att hon visst kunde behfva komma till ro litet i en af de stora
skinnstolarna. Nilla var sjlf ingen ungdom och visste, hur det kndes,
nr krafterna aftogo.

Alltjmt nigande, placerade hon farmor p bsta stt och frgade, om hon
inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes frmenande,
blifvit en s ypperlig inledning till ett frtroligt meddelande.

Men farmor skakade p hufvudet. Hon ville ingenting ha.

-- -, inte! D ska' jag vl g d, sade Nilla med en saknadens suck.

Farmor sg d upp, och Nilla frstod s vl, att fiskaren kunnat kalla
de gonen fyrar; s klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en
blick frr.

-- Skter grefven sjlf sin grd? frgade fru Eiden.

-- Skter! , herre jemine, det skts vl inget alls hr. Folket gr,
fr dom inte fr ut sina pengar. Krken dr, fr dom inte har nge
foder, och om utsdet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde
grta, om de' hjlpte.

-- Hvad gr grefven d?

Nilla tittade frstulet p farmor. Hon hade hrt, att den gamla, kloka
frun aldrig lade sig i andras angelgenheter, aldrig frgade; hvart
ville hon nu komma, mnne? Var det i alla fall nge emellan honom och
grefvinnan Gunvor? De hade sett s besynnerliga ut den dr frmiddagen,
nr lilla flickan var med, och Nilla ftt sllskapa med barnet, medan
hennes mor och grefven lste sig inne i biblioteket.

-- Hva' en gr, sade hon lngsamt. Han roar sig vl p sitt vis, fast
jag tycker det r fasligt konstigt. Och pengar har han d inga att komma
me', inte s mycke' som s! -- Hon slog fver den ena handens flatsida
med den andra fr att bevisa deras tomhet. -- Men hga herrar lra kunna
lefva p skulder, har jag hrt.

Farmor nickade.

-- Om han gifter sig rikt, sade hon anstrngdt, kan ju allt bli bttre.
-- Hennes blick slppte ej Nilla, under det hon talade; den krfde svar,
lngt mera oryggligt n orden.

-- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjlpa, att hon fnyste till
och att det kom en road glimt i hennes sm, klippska gon -- Lika vl
kunde solen gifta sig med alla stjrnor eller tuppen p en gng ta alla
hnorna till sig! Nej, d blefve det allt ett kackel utan all nda, om
han frskte nge tocket. Man kan, frsts, ha en kresta i hvar vr,
och det gr nok, s lnge den ena inte vet om den andra, men si gifter
man sig, r det vl tvunget att sopa rent i huset, och finge n'n se di
soporna, som d kom ut, r jag rdd hon vnde om. Grefven r visst en
bde fin och schangtil herre, och Gud bevare mig fr att frtala
husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, d skulle det sannerligen
spka i huset.

-- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbrt farmor s tvrt,
att Nilla hoppade till.

-- Ja, herre je d, hvad jag det kan.

Hon rusade ut och kom strax ter med det begrda.

Farmor drack och stllde sedan bort glaset.

-- Tack, Nilla! Jag vill grna hvila nu en liten stund, medan jag vntar
p grefve Gyldenlo.

Nilla frstod, att hon mste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan
rd. Ingen kunde befalla s, endast med sin hllning, som gamla frun p
Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan ftt denna afvisande hghet i
arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket
hade hittat p sitt eget namn fr henne. De kallade henne Fru Gunvor.
Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde frvxla dem, men alla
voro fverens om, att det endast fanns _en_ fru Gunvor, och i
mannaminne hade det ej spridts s mycken gldje p Bragehall, som hon
stadkommit blott p ngra r. Grefve Haqvin var hgmodig och en smula
gnidig, nr det gllde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett
vnligt ord och en hjlpsam hand.

Det vardt ej mycken hvila af fr farmor, trots att hon blef lmnad
alldeles ensam i det stora, tysta rummet, dr vggarna voro kldda med
klumpiga bokskp och reoler, och dr endast ett egendomligt, gammaldags
vggurs knppande afbrt stillheten. Den djupa, bekvma stolen gaf ingen
ro t den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket
var fverslladt med en massa ondiga ting. Oafslutade bref lgo kastade
t sidan, ppet biktande fr all vrldens nyfikenhet grefve Gyldenlos
vigilanser. Midt upp i alltsammans lg en dikt, nedrafsad p ett stycke
oskuret papper: Till dig! lste farmor. En klok rubrik, den hade intet
srskildt namn att ska till, kunde g ur hand i hand som grefvens
krlek. Hon lt blicken glida vidare nedt raderna -- -- -- och nr hon
hunnit sista strofen, lade hon hnfullt ned papperet; det fanns ord i
det sista poemet, som mste brnna sig in i ett lskande kvinnohjrta.
Troligen skulle han ej frgfves behfva vdja till henne och frga:

   Vill du stiga med mig i min brckliga bt?
   Vill du med, vill du med mig p villande strt?
   Sg, lskade, fljas vi t?
   Dr r ingen flagga hissad i topp,
   och intet roder skall styra vrt lopp,
   men seglet skall svlla af hopp.
   Vill du med, s lgga vi strax frn land.
   Du kraste, vill du taga min hand
   och stfva mot oknd kust
   med fventyrslust?

Farmor knde en stark tr att rifva papperet i fina flagor fr att
tminstone f dda ngot af denna lskogslek, som hon fraktade. Skulle
Gunvor verkligen f dessa dumma verser och tro, att de voro tankar?
Kanske skulle han snda dem i en bukett rosor! Blommorna voro rliga; de
vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden p det hvita
papperet, de stodo dr och vaktade p veka stmningar fr att d bringa
oro i blodet.

Fagra ord! Krleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej
med sin vackra mask. Hon lste dem frn afvigsidan och dr hade de
skogsrets hlighet. Mnga af lifvets grymmaste ddsdomar hade afkunnats
med ljugande, varma fraser. Och skert hade Eric Gyldenlo bjudit mer n
en med sig i sin brckliga bt och sedan kastat den lttrogna fver
bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat n fr
stunden, att erknna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en
godtkpsheder var det. Den man, som ej ville ett ml, kunde aldrig vara
vrd en kvinnas krlek. Man kunde i ungdomsren drmma aldrig s mycket
om hafvets ondliga vidder, s skte man dock frr eller senare hamn.

Hundarna skllde gladt vlkomnande ute p grdsplanen.

-- S, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med bda hnderna hrdt om
bordsskifvan; hela gestalten fick en prgel af att hon nu spnde bgen
till det yttersta, och hon darrade af ngest fr att strngen skulle
brista.

Det drjde litet, innan Eric kom in, men d var han den oklanderligt
elegante vrldsmannen, och med spnstiga steg gick han emot sin gst.
Djupt bugande kysste han hennes hand.

-- Hvad frskaffar mig ran af sjlfva farmor Eidens besk? frgade han
artigt. Det r vl ingen sjuk p Bragehall, tillade han hastigt, i det
han kastade en snabb, orolig blick p den gamla fruns bleka, strama
ansikte.

Hon skakade p hufvudet och strk med en rrelse, hon ofta begagnade,
fver sina hvita lockar.

-- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Hr finnes inte en
enda vr i mitt fattiga torp, som passar fr er, det vet jag nog, men
Nilla har haft frstnd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och
drmed ha bde hon och jag fredat vra samveten.

Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast nyo tillrtta i
karmstolen.

Eric stllde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick fll ofrivilligt
frst p brefven och sedan p poemet. De frra lt han ligga, trots han
frstod, att farmor Eiden ocks ltit dem underg granskning, men dikten
skrynklade han till en hrd boll och kastade den sedan i papperskorgen.
Ngon hade sett p den med onda gon, d hade det smugit sorg in i den.
Bort drfr! Sdana smittmnen fick ej hans visa fra vidare.

-- Vill ni inte komma och stta er, grefve Gyldenlo?

-- Jo, fru Eiden, nu r jag till er tjnst. -- Han vred om skrifstolen
och satte sig s, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon
lt ocks dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras
rttvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer,
men nd motsade de hvarandra. gonen drmde svrmodigt under en
allvarlig tnkarpanna, hakans form var vek och munnen n vankelmodig, n
spotsk och n ter god och varmt leende. Hret hade denna mrka, mjuka
glans, hvilken lockar hvita kvinnohnder att glida fver det frn pannan
mot nacken. Farmor sg fven p hans gestalt, smidigt mager med breda,
viljestarka skuldror, och hon frgade sig, hvad det menade, nr det
exponerade en dylik mnniska och kallade den till att endast bli en hand
full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo.

-- Grefve Gyldenlo, sade hon dmpadt, jag gr rakt p saken. Ni har fr
frigt nog redan frsttt, att mitt besk hr franledes af ert
frhllande till min sondotter, _er vns_ hustru.

-- Haqvin torde knappt kunna kallas min vn i djupare mening, och den
man, som ej sjlf tar vara p sina intressen, fr finna sig i att --
inkrktare -- om ni s vill -- gra det.

-- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas krlek och
stjla fred och lycka frn hennes hem?

-- Har lyckan ngonsin gstat Bragehall annat n p en kort visit?

-- Ja, den lycka de flesta f njas med. Och tror ni, att Gunvor blir
lyckligare, om hon sviker sina sjlftagna plikter? Hvad kan ni bjuda
henne?

-- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest ngot
skygga gonen. Hvarfr skall den ena mnniskan bjuda den andra ngot,
nr de knna, att de mste g samma vg? Jag har ingenting att vinna
henne med, fru Eiden. Jag kunde sga er, att jag har min krlek, men det
skulle ni skratta t och jag sjlf -- skulle kanske grta fver att
rcka fram en s fattig gfva.

-- Ja, frn er r den fattig, afbrt farmor, ni har slitit ut den.

Han log fverlgset.

-- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det r den helgdrkt mnniskan
ftt att klda p sig, nr sckendagarna bli fr mnga. Men jag kallar
den en fattig gfva, drfr att den begr att bli tergldad. Han lade
armen p bordet och stdde hufvudet emot den. Utan htskhet eller
hftighet tertog han: Ni talade ngra stora ord om krnkt heder och
stulen fred, fru Eiden. Jag knde s vl igen den frasen. Den r ju ofta
den lsen, hvarmed striden om knslans rtt ppnas. Men jag kan tyvrr
inte stadkomma ngon frolmpad stolthet eller del harm; jag r till
och med ofrmgen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att upptrda
som min motstndare. Kan ni visa mig dem?

-- Han r hennes man, hennes barns far.

-- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prsten frklarat dem vara
_ett_, men, fru Eiden, se nu p dem, som de tv individer de ro. Ha de
ngonsin hrt samman? Har Hillevi ngonsin knt, att hennes far var
annat n en snll, litet trg lekkamrat, och slutligen Haqvin sjlf! r
det krlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett
vldigt maskstunget och ihligt trd, redan innan jag kom. Att jag
hittade fgel Fenix drinne i mrkret och skyndade mig att fra den ut i
ljuset, r det detta ni frebrr mig?

-- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag frebrr er _allt_, ty ni
vet, att ni inte hr till de mn, som kunna ge en kvinna hem och hrd.
Invnd inte, att Gunvor r rik och kan betala alla edra skulder, det r
inte _det_, jag menar. Ni str ju sjlf utan hllpunkt, och frst och
frmst mste en kvinna kunna trygga sig till den hon lskar, om krleken
skall ha bestnd. Kan ni ge trygghet?

-- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men
tillade strax drp i en nstan sorgls ton: Trygghet finnes inte i
vrlden; sjlfva klippan rmnar. Det r inte heller trygghet Gunvor
sker hos mig, det r frstelse fr det sjudande unga och varma, som
fyller hennes hg. Det r lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det
r sin stormande lngtan hon vill knna stillad i min famn. Ser ni, fru
Eiden, sdana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro,
att detta var allt, hvad de frmdde, men mta de s den ende, som kan
lra dem, att en kyss gmmer hela lifvets fullhet, d g de till dden,
om det gller, fr den, som gaf dem krlekens djupaste hemlighet.

-- Ni r sker, alldeles fr sker p Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo.

-- Nej, p hennes trohet.

-- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och
jag har kommit hit fr att be er se det -- ej med mina gon -- men s
som det r. Aldrig kan ngon lycka byggas p en s skef grundval, som
den ni uppstller. Ni strtar Bragehalls bestnd, utarmar en s godt som
vrnls man, stter ut ett litet barn i vrlden och ger Gunvor till godt
pris fr onda tungor. Betnk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er
tillbaka, gr oss inte alla olyckliga fr en -- en nycks skull. Dm inte
Bragehall och Haqvin Brage till sker undergng!

Hon bad med darrande rst, och gonen stodo fulla af trar. Eric sg,
hur kallsvetten i stora droppar rann nedfr den frade pannan, och hur
hnderna sklfvande kntos, fr att ej deras nervsa rrelser skulle
mrkas alltfr tydligt. Hon satt dr s hopkrumpen, s nedbruten och
frtviflad, att han endast knde ett: hon var en kvinna, som bad, och
han mste trsta.

Sekunden drefter lg han p kn framfr farmor Eiden och gmde sitt
upprrda ansikte i hennes kn. Pltsligt sg han upp, hvarje muskel var
i strid inom honom, och hjrtat slog vildt.

-- Jag lskar Gunvor, sade han sakta, tonlst, s vackert och rent har
jag inte lskat, sedan jag var barn och kysste blommorna.

Farmor ppnade sina hnder. Hon lade den ena p hans hufvud och bjde
det ned igen.

-- Brt ni ocks blommorna.

-- Nej, inte d.

Farmors hand smekte hans hr. Hon visste det knappt sjlf; handen gled
och gled fver de mjuka vgorna, det var, som hon stillat en storm.

-- Har ni aldrig drmt om att utfra en stor och god handling? frgade
hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde fr er en
gng, nr ni var trtt och behfde hvila.

-- Jo, jag har drmt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drmmen
verklighet.

-- fvervinn er sjlf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle g i
dden fr sin krleks skull tror ni. Mnne den ej ocks kunde lra henne
att lefva? Det r ofta svrare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och
bitterhet, men ni har afvpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara
att jag nu kan be er som en dmjuk, gammal kvinna ber det unga och
starka, hon ej rr med att lyfta, g ur vgen. Ni r i denna stund
triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu,
att ni r sdan, att ni skall hra som ett verop frn hvarje spillra.
Drfr kan jag be: stanna! hejda den krossande frden, innan det r fr
sent.

-- Och Gunvor?

Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde
dfva. Var det verkligen s, att hon nyo mste offra den unga fr det,
som gtt, fr den krlek, hvilken aldrig slt, som var starkare n graf
och dd och frgngelse.

-- Gunvor, sade hon oskert, hon har sitt barn.

-- r det nog?

-- Det r mycket.

-- Men om krleken r hennes _allt_?

-- En otillten knsla mste kufvas. , ni inser det ju sjlf! -- Hennes
tonfall blef nyo skrande af kvalfull smrta. -- Gunvor har mark under
ftterna, hvarfr skulle hon g ut p gungfly? Om marken n r hrd, s
r den dock fast. Sg mig, tror ni p er egen styrka? r ni inte rdd
fr att vackla? Och hvad skall d bli Gunvors de? Kom ihg, Haqvin
Brage sviker henne aldrig.

Eric sg nstan frvnad p farmor, nr hon s stolt uttalade dessa ord,
och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en
halfidiot! Hvem frgade efter hans gunst? Minst af alla hans hrliga
Gunvor. Men nd, farmor hade rtt, Eric ngslades fr de lifslngt
bindande banden, fr den solidt tilltrampade grund, samhllet fordrade.
Han hade aldrig pinat in sig i ngra former, tlde ej tvngstrja och
hade inte tnkt p, att med Gunvors gande kom ansvar och skyldigheter
fver honom som en all gldje och frihet begrafvande glacir. Han fick
ett slags fruktan fr denna hotande jordbfning, som mnniskofrdomar
behagade stlla till fr att underminera kta, ursprunglig lycka, och
han frgade pltsligt: -- Hvad begr ni af mig, fru Eiden?

-- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser hrifrn.

-- I landsflykt? Ja, men hvart?

-- Vlj sjlf.

Reslusten grep honom och tnde eld i hans blod. Han sg fr sig alla de
lnder, hans fantasi s ofta genomfarit, sderns varma, rika lnder med
strlande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju fdd med
konstnrskynnets nomadlngtan, och dess gld kunde intet dmpa och nd
-- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt vlj sjlf! Visste
hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog
och mark milsvidt bort, men inte fver hafvet.

Han skrattade kort.

-- Ja, valet, fru Eiden, srjer min tomma plnbok fr. Den sger: G
du! Man kan vara biltog ocks i eget land!

Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen p skrifbordet
med febril ondig brdska.

Farmor reste sig ocks. Hon kom fram till honom:

-- Om ni ville tillta mig, sade hon lgt, ngra tusen kronor; det r ju
en smsak ...

Han strckte afvrjande ut handen, och hon sg, hur han blef flammande
rd; det lg blygsel fver att hon kunnat gra ett sdant erbjudande i
hans tonfall, nr han svarade:

-- Jag tar inte mutor fr min krlek. Ni borde inte trott mig vara s
lgsinnad, fru Eiden!

-- Frlt mig! Jag r af kpmansslkt, och ser detta frn en annan
synpunkt n ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det
skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete sga er, att det
sker fr Gunvors bsta.

-- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag sljer Lgens t
den frstbjudande. Trollet komma de nd inte t, tillade han med ett
svagt leende, det sitter vid Lgens strand och undrar fver de sm
mnniskorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet r stort och
mktigt, drfr att det r ensamt, kanske ocks jag kan g och bli
stortroll nu.

Farmor hrde det halft vemodiga, halft hnfulla i hans klangfulla
stmma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrn
honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats frn en tung
brda.

-- Jag litar p ert lfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka
till och tack fr hvad ni gjort i dag! Farvl, kanske ses vi inte mera.
Nu har jag rtt att f ro. Mitt dagsarbete r afslutadt. Gunvor stannar
p Bragehall.

-- r fru Eiden viss om det?

-- Ja, ni var den ende, som kunde frm henne att glmma sina plikter --
och nu gr ni.

-- Ja, fru Eiden.

Hon lmnade rummet med lngsamma steg, men hllningen var rakare n
nyss. Hon var vl lika trtt, men det hvilade ett tryggt lugn fver hela
hennes vsen.

Eric hjlpte henne upp i vagnen. Hon nickade vnligt t honom till
afsked.

Nr de kommit ut p landsvgen, ropade farmor Eiden uppt kuskbocken:

-- Kr vgen frbi kyrkvaktarn, Bengtsson. G in dr och f nyckeln till
grafkoret; jag vill g dit ned.

Det hnde ej s sllan, att gamla fru Eiden beskte det Brageska
grafkoret, och hon ville d alltid vara ensam. Bengtsson satt drfr
lugnt p en bnk utanfr kyrkogrdsmuren och pratade med kyrkvaktarn,
medan han vntade p att f bestiga kuskbocken igen.

Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande lset och gtt de f ntta,
slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig kllarluft slog
emot henne, men hon mrkte det ej. Hela hennes uppmrksamhet var riktad
p den silfverbeslagna ekkista, hvilken gmde den sist aflidne grefve
Haqvin Brages stoft. Hr stodo dubbla rader af sm och stora kistor och
p alla pltar lstes lnga titlar och detsamma stolta namnet Brage.

Farmor sg sig ej omkring, rakt fram till den lskade gick hon, och
hennes gamla, darrande knn sjnko mdosamt ned mot det hrda, gropiga
golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det
varit en mjuk kudde, och hennes sklfvande lppar rrde sig sakta till
afbrutna meningar.

-- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- lt mig hvila ut hos dig, hela
mitt lnga, tunga lif har -- jag lefvat fr dig. -- Jag har aldrig --
brutit det lfte -- jag gaf mig sjlf -- _allt_ fr den jag lskar --
intet offer fick vara fr stort -- ingen vg fr olndig. -- Mina ftter
ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du kre -- om jag gjort
ortt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- delt vildt -- ibland
tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor,
var bytet.

Hon vndades som i fysiska plgor och lade handen mot hjrtat. , Haqvin
-- om jag misstager mig! -- D fr jag aldrig -- aldrig frid --
vedergllningens lag r fver oss alla -- men du lskade, lskade --
rsten svek henne pltsligt, det blef mrkt fr hennes gon och hnderna
famlade efter std; efter en stund mumlade hon ohrbart: det mste s
vara, du krfde det -- du -- och -- krleken.

Hon slog i detsamma hufvudet hrdt mot kistan och fll framt. S lg
hon orrlig.

Nr Bengtsson vntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han
kommo fverens om, att farmor Eiden kunde frkyla sig drnere i fukten.
De mste frska f henne upp. Bengtsson gick till drren och gnisslade
frsiktigt med den fr att varsko den gamla. Men det hjlpte inte. Han
gick d ned. Kunde hon ha somnat? Ttt invid trappan stannade han och
ropade strax drp:

-- Hansson, Hansson, kom!

-- Hvad r det? -- Kyrkvaktaren kom stflande.

-- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ngsligt. Hjlp mig att
bra upp henne, s f vi frska gnida hennes tinningar.

De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras
anstrngningar att terkalla farmor Eiden till lif voro frgfves. Hon
sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrmmar. Det var den stora, stilla
smnen, som ndtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista
frd, och det var blott det dda stoftet, som terfrdes till Bragehall,
fljdt af mngas blickar.

I byn sg man p hvarandra och sade halfhgt: Hur skall det nu bli p
slottet? Hvem skall hlla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid
p sin post.




                            ELFTE KAPITLET.
                          Alla trdar brista.


Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vgat sig in i
grefvinnans rum utan att knacka, ty hon frstod, att hennes matmor nd
inte skulle hrt henne i den sinnesstmning, hvari hon nu befann sig.
Hon hade ett besynnerligt, frstenadt lugn fver sig. Man kunde inte ens
veta, om farmoderns dd gripit henne, ty fast hon i timtal sttt lutad
fver liket, hade ingen sett henne grta. Det var Haqvin, som nu
ndtligen frmtt henne att frska hvila. Det var rtt sent p kvllen,
och han sjlf sg s smnig ut, som om han inte kunde hlla upp gonen.

Gunvor stod vid fnstret, p samma plats, dr hon sttt en gng frr i
dag, nr farmor kte bort. Hon vnde sig ej om, nr den unga
tjnstflickan kom in, strckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet.
Hvem skref till henne hr p trakten? Posten kom aldrig denna tid.

-- Det var ett bud frn Lgens hr med det, sade kammarjungfrun. Ehuru
hon ej blef tillfrgad, tyckte hon sig bra sga det.

-- Frn Lgens! -- Gunvors stela uttryck frsvann och hvarje linje i
det fina, bleka ansiktet tycktes sklfva af fruktan. -- Skulle det vara
svar? frgade hon.

-- Nej, grefvinnan, det hrde jag srskildt efter.

-- Jas -- intet svar! -- Hon suckade s tungt och frtvifladt, att
lilla Mari blef helt ngslig till mods. Men hon visste ju nog, att
olyckan nu skulle komma fver Bragehall, det var flere, som sett de fyra
hufvudlsa barnen dansa p Korskullen, just som mnen gtt upp vid
senaste nytndningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars
unga grefvinnan! Hon hade inte fr roliga dagar. Mari hade hrt, hur
grefven lefde ibland, nr han ftt ett glas fr mycket, och hon tnkte
med en rysning, att det vl inte kunde vara stort vrre att rka ut fr
en arg, het tjur.

-- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa
genvgen genom skogen till Lgens med det, sade hon, och hennes runda,
ljusa ansikte sken af tjnstaktighet.

-- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vnligt. -- Jag skall ringa p
dig d.

Mari neg och gick. Det var vl, tnkte hon, att inte Korskullen lg t
det hllet, fr hur mycket hon hll af sin matmor, aldrig i lifvet
skulle hon vgat g frbi den, sedan mnen gtt upp.

Gunvor behfde inte tnda ljus fr att lsa sitt bref. Sommaraftonens
klara dager var tillrcklig. Hon knde ocks vl dessa underligt
kantiga, oskra bokstfver, hvilka hllningslst fyllde papperet. De
kunde ej hnfras till ngon stil, utan talade sitt eget individuella,
starkt expressiva sprk. n slngde de sig trtt ned i ngra bisarra
krokar, n reste de sig stolt, och n bjde de sig mjukt. Hvarje ord
hade lif och frg. Hon hade lrt sig hlla af dem i all sin
oregelbundenhet, nr de kommit till henne i sm, smeksamma biljetter,
bringande bud eller hlsning frn Eric. Denna gng bildade de ett helt
bref. Hon sjnk ner p en stol, utmattad, rdd att mta det. Det
hjlpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast
velat snda henne ngra trstande ord fver den frlust, som han
mjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, d hade han kommit sjlf
-- _det var en annans rst_, som skulle tala till henne frn denna
skrifvelse. , den rsten, den var s stark och viljemodig, att ej ens
dden frstummade den! Farmor hade varit vid Lgens i dag. Farmor hade
velat skilja Eric och henne, och aldrig n hade farmors vilja lidit
nederlag. Den ropade till hennes sondotter nnu i denna stund: Bj dig
under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera. Hon brt frseglingen,
men hennes blick skymdes pltsligt af trar. I denna stund tnkte hon ej
p Eric. Hon srjde fver att ej _kunna_ srja, fver att farmor ej
gifvit henne den lyckan ens att ga ett mildt och ljust minne. Hur
innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ndlst lnga eftermiddag,
bedt, att hon skulle f begrta farmor i mhet och saknad, att ngot
skulle intrffa, som frmdde smlta ned den bitterhet, hon hyste mot
den dda. Att vilja lska och tvingas att hysa agg, gafs det vl ngot
grymmare? Trarna stelnade i hennes gonvrr; hennes hvita ansikte
frvreds i konvulsivisk smrta. Hon vecklade upp brefvet och lste:

Gunvor!

Det myllrar i vrlden af ord, som borde varit outsagda; sdana ord ha
vl ocks fallit emellan dig och mig, och nd -- ngra dem kan jag ej.
De ha gjort mig s lycklig. Att de hdanefter skola f tiga inom mig i
lngtan och saknad, r det strsta offer jag kan ge, ty tusen gnger
hellre lte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de ro;
drmmens vilda fglar.

Mitt lfte r emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer n det;
jag har ocks lofvat att sga dig farvl fr lng tid -- troligen var
det menadt _fr alltid_.

En, som r klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag
sagt mig, att det vore bst fr dig, om jag afstod frn ditt gande.
Bst fr dig! Det ljd s underligt i mina ron, som nnu gmde ekot af
dina krleksord, de varma, lngtande, de, som om och omigen smekte hela
mitt vsen, nr du lt mig sluta dig i min famn. Du lskade! Den rsten,
som talade om klokskap och glmska, var s olik din, som natten r olik
dagen, men r det inte s, att natten fder skepticismen inom oss,
misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjrna gaf den
hrda stmman rtt: Det r bst fr dig att icke draga ut p de mrka
desdjupen med en sdan som mig. Mitt hjrta tnkte annorlunda, men
hjrtats tankar ro rosendoft och morgondagg, intet att rkna med ute i
lifvet.

Och drfr farvl! Jag reser bort; hvart kosan br, vet jag ej, blott
att Lgens blir de, och att det mste drja lnge, innan jag terser
Bragehall -- och dig.

Det finnes ju mnga vgar fr ensamma stigmn; jag hittar vl ocks en,
det bekymrar mig fga. Tnk ej heller du p den, som gick med ngest och
bfvan! Lt hgkomsten lysa som dalande sol fver sommardagens lek, och
dm ej, hvarken mig, som icke har bttre afskedsord, eller den, som var
kraftigare n vi bda. Tack fr hvarje lyckostund du sknkte! En gng
skall kanske ocks du kalla dessa timmar stulna och mka dig fver din
svaghet. Fr mig frbli de n som minne gldjens purprade rosor, och
sargade ocks taggarna n vrre, aldrig skall jag ngra hvart lysande
rosenfng jag tagit i famn. Lef vl! Fred nskar dig den fredlse

                                                     _Eric Gyldenlo_.

Gunvor hade, allt ifrn det stlle i brefvet, dr han talat om sin
frestende resa, endast behrskats af en tanke: det fick ej ske. Han
skulle ej f tro, att hon var vek och svag och lt sig brytas af en
annans vilja. Hon lade brdskande ihop det hvita arket; det hade ej
gjort henne s ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast
frt pennan.

Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans
flykt; de skulle som gldande kyssar utplna sorgen i hans sinne, binda
honom som mjuka armar.

Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen
och sprang upp. Sjlf ville hon g till honom, luta sitt heta, trtta
hufvud mot hans brst, hra honom hviska: barnet mitt! med denna
stmma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i
hans gon och frga: Kan du fverge mig? Kan du g, nr jag ber dig
stanna!

Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smg snabbt sina
skuggarmar kring fremlen i rummet. fvergngen frn dag till dunkel
var alltid hastig hr p sltten. Gunvor lyssnade dock endast frstrdd
till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och hg var hon redan hos
honom, som mste vnta henne. Hon ordnade nervst sin toalett, tnde
ljusen framfr spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log
ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog fr att sga honom, att han mste
stanna. Han skulle sluta henne hrdt intill sig och frst, att endast
dr, i hans famn, var hennes lycka.

Det knackade sakta p drren.

-- Hvem r det?

-- Jag, mamma! snyftade en liten frgrten rst.

-- Men, Hillevi d! -- Gunvor ppnade frskrckt. Barnet stod dr och
skakade i sin lnga nattdrkt, under hvilken de bara ftterna stucko
fram. -- Hvad vill det hr sga; hvarfr ligger du inte stilla?

-- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men s vaknade jag
och drmde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef
s rdd, fr hon pekade p mig och sa': Lyd! Och jag var ensam.

Den lilla grt hejdlst. Gunvor mste taga henne i sitt kn och trsta
henne. De sm hnderna voro feberheta och hufvudet brnde, under det att
den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen.

-- Min lilla flicka, farmor ligger s stilla dr nere i paviljongen; hon
kan inte komma till dig.

Hillevis snyftningar aftogo och blefvo lnga, trtta suckar.

-- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog gr igen, och jag trs inte
vara ensam.

-- Det behfver du inte heller. Karna tnkte komma strax, det frstr du
vl.

-- Jag vill inte alls ligga dr. Jag vill bara vara hos mamma, annars
trs jag inte somna.

Gunvor tryckte det uppskrmda barnet intill sig och kysste det. Hon
gjorde det hftigt, som fr att vrja sig mot en mktig frestelse, ty
aldrig hade hon varit nrmare n nu att kasta modersplikten fverbord,
lmna den lilla t lejda hnder och g till honom, som hon lskade.
Hennes armar slto sig nstan krampaktigt om den lilla dottern, och hon
bar henne tyst in i sin sngkammare, dr hon lade henne i sin egen sng,
hvarefter hon ringde p Karna.

Denna kom rusande. Hon hade tusen urskter fr sin frsumlighet.
Grefvinnan mste vl knna henne och veta, att hon var att lita p, men
det var s, att hon ...

Gunvor afbrt ovanligt kort och skarpt alla frklaringar. Hon hade
endast velat sga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt.

Flickan, som suttit upprtt och med stora, ngsliga gon fljt samtalet,
lade sig strax beltet ned p kudden, och tio minuter senare sof hon med
sin lilla hand inkrupen i moderns.

Gunvor lsgjorde sig varsamt och gick fram till fnstret. Nu var det
alldeles mrkt, buskar och trd skymtade endast som dunkla konturer.
Himlen var ttt fverdragen af hotande ovdersmoln, och de frsta
regndropparna brjade smattra mot rutorna. Det var fr sent att snda
bud till Lgens, fr sent! Och sjlf kunde hon ej g; barnet hade
omedvetet sprrat hennes vg. Utan att ana det, hade Hillevi gtt
farmors renden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drmmen.
Var det mjligt, att farmor ej ens nu hrde till de trygga slumrarna,
att hennes okufliga energi ndde fver grnsen? , nej, nej! Gunvor
lutade hufvudet mot fnsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men
det slog stndigt sina ojmna trningskast fr mnniskors barn.

Hon satt lnge orrlig, frnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan
att lyssna till dem, oafltligt grubblande fver ett, _ett enda_. Hur
skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen
tvehgsenhet, inga tvifvel inom henne om rtten till denna krlek. Hon
gick emot den som mot vgens ml, och mste dr ocks bli uppskof, fram
skulle hon, frr eller senare. Hans afskedsbref hade icke sttt henne
tillbaka, mellan raderna lste hon gldande frskringar om hans
hngifvenhet, och hon trodde med ljus tillfrsikt, att hon ftt korsa
hans led endast drfr att hennes krlek skulle vrna och strka det
veka hos honom, hennes tro bli hans std, hennes hopp ocks hans. Med
orubblig, jublande visshet sg hon mot deras gemensamma framtid, och hon
ryggade endast sekundlngt som fr ett ltt afvrjdt hinder tillbaka fr
Haqvins plumpa utfall, nr hon talade om skilsmssa.

Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, dr
ngesten kunde n henne, och hon smg sig p t bort till sngen fr att
fvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty d -- d ... Hon hade
visserligen nyss sagt sig, att vgen nu var stngd fr henne, att hon ej
kunde vandra till Lgens midt i natten, men hvad hindrade henne
egentligen?

Inte den cyklonartade stormen, som pltsligt brjat rasa och bjde
grdsplanens hga trd till sviktande bgar; inte det strmmande regnet,
hvilket slog rosenbladen till marken och fste dem som ett
applikationsmnster p den vta sanden; inte mrkrets vida kappa, gr
och ogenomtrnglig som frintelsen, nej, nej, intet af detta kunde
betvinga hennes brusande lngtan. Hon lutade sig fver Hillevi; den
lilla kastade sig i smnen och mumlade otydligt. Pltsligt skrek hon
gllt: Farmor! och strax drp kved den spda rsten: Trs inte --
mamma, mamma, jag trs inte vara ensam!

Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla
blef trygg igen, men inom henne sjlf tumlade oron som vilda hstar och
febern brann i hennes blod. Hvad fngslade henne hr denna underliga
natt, d dden gstade Bragehall, var det blott ett litet grtande,
skrmdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gta
lifvet aldrig lser?

Hon reste sig nyo och brjade rastlst g af och an i rummet; s gick
hon nda till daggryningen, d satte hon sig vid skrifbordet, doppade
pennan och skref med sklfvande hand, iskall af trtthet och matt af att
ha vridits och strckts i lngtans marter:

Min lskade!

Har du vakat denna natt, mste du knt, hur nra jag varit dig; hur
hvarje min tanke fltats in i din och hvarje hjrtats dfvande slag
flugit mot dig i lngtan.

Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din
hals och hviskade till dig, hvad jag under de gngna timmarna tusen
gnger upprepat fr mig sjlf: Du r mitt lif, min enda lycka! Att jag
inte kom fr att sga dig det, r hemliga makters verk.

Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss t, kanske har
hon vakat i natt i tro att fngelseluft och fngdrkt var bst fr
mig, men du kraste, om du ocks flydde till vrldens nda, skulle mina
tankar och min hg flja dig.

Men jag skall ej behfva ska dig. Nr du lst detta, skall du stanna
och hjlpa mig fver det bittra och svra. Vr krlek har varit en glad
lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett hgre
vrde och ett strre ansvar. Du vet, Eric, att jag skall krfva min
frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som r bst fr
mig, ty r inte krleken en kvinnas verkligaste lif?

Hvad jag lngtar efter dig, dina gon, din stmma, efter det varma och
veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, nr mrkret lg tungt fver
mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, nr vi
stodo i det frseglade rummet: Hr skulle jag vilja ge mina bsta
drmmar en trygg vr! De orden har jag aldrig glmt. Innan jag sg dig,
var mitt hjrta ocks ett frsegladt rum, du ppnade den stngda drren
och trdde dit in med drmmar och lyckoaningar. Skall du lta dem
frmultna, drfr att man velat sluta om dem med reglar och ls?

Nr du lser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden r borta,
att hon frdes hem dd -- sedan hon vunnit seger fver dig. Det knnes
s kallt och hrdt inom mig, nr jag tnker p, hur hon hnsynslst
trampade allt under ftterna, blott fr att n sitt fresatta ml. Jag
kan ej hlla af den, som frdmjukat och plgat mig, men jag lider af
att ej ha ngra trar t henne; goda milda trar ville jag s grna,
grna grta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det r fruktansvrdt
grymt, Eric, nr den ena mnniskan ddar den andras knslor. Ett
uppenbart mord vore bttre.

, att jag skall skrifva detta om min egen, en gng i blind dyrkan
lskade gamla farmor! Det r, som vredes en knif obarmhrtigt rundt i
mitt hjrta -- sargadt r det, bldande och olyckligt, men inte
frltande. Eric, vnnen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res
ej frn

                                                        _Din Gunvor_.

Hon lste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref
utanskriften. S sg hon p klockan. Endast sex, d mste hon vnta en
stund. Mari kunde ej sndas n, det skulle vcka fr mycken undran.

Hon gick till fnstret och ppnade det. Luften kndes behagligt
uppfriskad efter nattens rasande ovder. Himlen var nu bl med ett och
annat litet glidande, hvitt strmoln. P alla trd och buskar hngde
stora vattendroppar, de glittrade och blnkte i det klara solskenet som
myriader dla stenar.

Vid sjutiden ringde Gunvor p Mari, som genast infann sig. Morgonen
efter ett ddsfall r det ju alltid oro och rrelse i sorgehuset, och
flickan undrade drfr ej fver den tidiga kallelsen.

-- Det skulle vara svar p brefvet frn Lgens, sade Gunvor lugnt, kan
du genast g fver med detta, Mari? Du skall helst lmna det till
grefven egenhndigt.

-- Ja, grefvinnan!

Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. Nr hon efter ett
par timmar kom tillbaka, lade hon det nyo framfr sin matmor.

-- Grefven hade rest redan i natt, sade hon.

-- Hvart?

Nilla visste inte hans adress.

-- Du frgade inte, nr han skulle komma hem?

-- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han
sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ...
att ...

-- N, Mari?

-- Att det skulle bli auktion vid Lgens en af de nrmaste dagarna.

-- D kommer han aldrig igen!

Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hrt dessa ord, hvilka
som en snderslitande jmmer banade sig vg fver hennes lppar, men hon
kunde ej tillbakatvinga dem. Hftigt slog hon hnderna fr ansiktet och
brast i en skrmmande grt.

Mari frstod alltsammans. Hon var varmhjrtad och finknslig, och det
gjorde henne s innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade
gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen.
Det hade legat dr tillskrynkladt som en tuss bland annat skrp, och
Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att lsa
de tv orden: Till dig! Det vckte hennes intresse, och hon hade
stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna dig
kunde vara. Inte Bolla p gstgifvargrden, fr det hade visserligen
varit vl mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser
till henne, trodde inte Nilla.

Och inte kunde det heller vara till den fina frken Mrta Edelcrona. Hon
var nog tokig i grefven, men Nilla ville svra p, att husbond bara
nojsat litet med henne, ungefr som med en st knhund.

Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade p annat hll. Fru Eidens
besk hade varit s mystiskt, och nr s Mari kom farande i hng och
flng p morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig
med Mari.

-- Hvad sger hon till det hr, Mari?

-- Ingenting, men eftersom Nilla nd inte bryr sig om verserna, kunde
jag vl f dem.

Nilla klippte med gonen.

-- Hvad ska' hon me' dom till?

Mari blef frvirrad.

-- Jag ska' -- jag ska' visa dom fr Bengt-Peter. Han tycker s mycke'
om tocket.

-- Hm, hm! Det kan hon vl f. Fr det r vl ingen ann', som skulle ha
ett godt ga te dom?

Mari rodnade och teg.

Men Nilla lade belten in just hvad hon ville i tystnaden och tnkte,
att s'nt dr fint folk inte va' stort fr mer n andra. Hon skulle
visst inte blamera dom, hon skulle bara tala om det fr Anna Per Ers,
nr hon drack kaffe hos henne p eftermiddagen. Si, det var allt s godt
som en sjlfskrifven tretr det, annars vankades dr bara tv koppar.

Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemt med det illa
tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla
drog hon upp det och lt det falla i Gunvors kn, hvarp hon ljudlst
smg sig ut.

                   *       *       *       *       *

Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vn och denna tv
eller tre, och sedan man upphrt att tala om gamla fru Eidens underliga
slut och sttliga begrafning, terstod dock som ett lefvande intresse i
den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne
grefven skrefvo krleksbref till hvarandra.

Ryktet vxte; frn de gr, murkna kojorna gick det vidare, hjde sig med
ogrsets frodighet till herrgrdarnas stolta corps de logis, och dr
blef det uttydt p ett nnu mera raffineradt och skymfande stt. Det
belades med kvarstad fr att i hemlighet spridas allt flitigare, och
snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages
lskare, att hon bedragit sin man, frsummat plikterna mot sitt barn.
Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vnner, och man
sade med frck indignation, att detta var tacken fr att man ltit en
uppkomling trnga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog
att komma till Gunvor sjlf med detta frtal. Det smg omkring henne som
en fuktig dimma, men ingen gestalt trdde fram ur tcknet.

Mrta Edelcrona var utom sig af frbittring. Hon ansg, att Gunvor
krnkt hennes rtt, och det fanns ej ord nog skarpa fr henne, nr hon
talade om denna uselhet.

Det var ocks hon, som frde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit
skickligare att uppreta och sra honom. Hon stack med ord till ord i
hans mtligaste knsla: hans hgmod, och hon gjorde det s elegant, att
hon sjlf stod oantastlig.

Som ett rasande djur, med ridpiskan nnu i handen efter ridten, kom han
in till Gunvor. Han hade trffat Mrta, som ridit med honom nda till
Bragehalls parkgrindar och dr lmnat honom med en nstan hjrtlig
hlsning till stackars lilla Gunvor!

Han hade icke knackat. Nu slngde han igen drren efter sig, s att det
rungade.

-- Hvar r du? rt han.

Gunvor kom frn sin sngkammare. Hon hade gjort toalett till middagen
och hade en svart spetsklnning. Armar och hals skimrade blndande hvita
mot det genombrutna tyget. Den blick, som mtte Haqvin, uttryckte mest
frvning. Sdan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparbl i
ansiktet, de runda gonen tycktes sitta p skaft, halsmusklerna voro
onaturligt svllda, och ur munnen kom ett flsande ljud.

-- Hvad r det? Hvad vill du? frgade hon.

-- Stlla dig till ansvar fr din pliktfrgtenhet, ditt skamliga
besudlande af mitt namn.

Hon mrkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra
sig, och hon insg, att han mtte blifvit djupt krnkt, efter han talade
i s hg ton.

-- Vill du ej frska lugna dig, Haqvin. Det r dina beskyllningar, som
ro skamliga, och jag mnar inte tla dem.

Rak och ordd stod hon framfr honom? Hennes gon undveko ej hans
ursinniga blick. Ett fint, mkande leende flg fver de mjuka lpparna.

-- Slinka!

Ordet fll ej hastigare n snrten af ridpiskan, hvilken med ett
hvinande slag skar luften och trffade hennes hgra arm.

Hon blef grblek och slt hrdt munnen om det skrik, hvilket smrtan
ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klockstrngen; med
handen om den, stannade hon.

-- G, g genast, sade hon, eller jag tillkallar tjnstfolket!

Haqvin hade ej mrkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen.
List frstod han sig ej p, brutalt vld var hans enda vapen. Vreden
liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera
uttryck; han knde endast en vild lust att sl och sl, sak samma hvem
eller hvad det trffade. Han ville krossa, frstra, bryta snder, p
annat stt kunde han ej tervinna sitt lugn. I skummande frbittring
grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet.

Gunvor slppte klockstrngen; hon blygdes fr att visa tjnstfolket
detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke sjlf ngon
fruktan. I detta gonblick splittrade han en statyett och strax drp
hrdes det skrllande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon frska
tala vid honom?

-- Haqvin!

-- Tig! Han gick med knutna hnder emot henne, i denna dag skall jag
kra ut dig ur mitt hus.

Hon rtade upp sig.

-- Jag gr frivilligt. Nu har du brukat vld, och ingenting i vrlden
skall frm mig att stanna efter detta. Du har begagnat de raste ord;
du har frspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller
bner frm ngot fver mig.

Hans drag slappades pltsligt. Det lg ngot krypande och fegt i hans
blick, nr den nu hjdes mot henne. Skulle hon g? Nej, det fick ej ske,
d miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer n allt
annat af hans blod. Och fr resten -- han unnade henne inte t ngon;
hon var hans och skulle frbli det. Hvad hade han sagt, som hon behfde
taga s hrdt? Han hade mjligen frgtt sig, men fruntimmer och barn
straffades bst med kroppsaga, och hon kunde vl tla, hvad mnga inom
hans slkt endast funnit sig vl af. En hustru skulle vara dmjuk och
underdnig, och gjorde hon snedsprng, finge hon ocks sota fr dem. Det
kunde inte hjlpas.

-- r det sant, att Eric Gyldenlo r din lskare? frgade han morskt.

Nu skulle hon vl bja sig.

Gunvor sg honom fast och djupt in i gonen.

-- Nej, det r inte sant, sade hon, men jag lskar honom, och jag hoppas
bli hans hustru en dag. Detta hade jag tnkt sga dig snart, ville
blott, att ngon tid efter farmors dd skulle frflyta i lugn, d jag
visste, att du aldrig godvilligt skulle g in p en skilsmssa.

-- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbrt han.

-- Nu mste du. Du har sjlf genom dina frolmpningar drifvit det
drhn.

-- Hvem kan tvinga mig?

-- Lagen.

-- H, h, d skulle du skaffat vittnen till det hr.

Gunvor skiftade frg, men sade stolt:

-- Du mnar vl inte frneka dina handlingar?

-- Jo, visst fan tnker jag det.

Hon lade hnderna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns
det d hvarken lag eller rtt fr henne; var hon i denne mans vld lika
obnhrligt som en fnge i sin vaktares? Men hon ville ej lta sig
underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han gde makten.

-- Haqvin, sade hon, hvarfr vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi
ej bda lidit nog i detta olycksaliga ktenskap? Gif vika utan strid, ty
jag mste ha min frihet. Om intet annat hjlper, s lmnar jag som en
rymling ditt hus.

-- Och hvar skall du taga medel ifrn?

Hon studsade fver detta grofva hn. Detta vgade han slunga ut mot
henne, som frt millioner till honom.

-- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort.

-- Och jag skall veta att hindra dig.

-- Det kan du inte.

-- Vi f vl se!

-- Haqvin, var barmhrtig! Frstr du, jag begr ingenting annat af dig
n min frihet! Min frmgenhet m du behlla. Jag skall nja mig med en
brkdel, allt det andra r ditt, allt, hr du!

Hon strckte upp armarna emot honom, frtviflad, anropande honom som om
sitt lif, och visst gllde det hennes lif -- mera n det: hennes
mnniskortt.

Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lsning! S brkig som
hon blifvit p sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne
kvitt. Han sade lngsamt, med sin vanliga flegma:

-- Och om jag skulle g in p detta, s lofvar du att inte krngla mer,
inte stlla till ngot spektakel fr flickans skull ...

-- Fr Hillevis skull?

-- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig.

-- Mitt barn! Tror du, att ngon makt p jorden kan frm mig att afst
frn mitt barn?

-- Det rr mig inte. Hon stannar hr.

-- Haqvin, du kan inte vara s grym!

-- Jo, det kan jag. Hon hr Bragehall till. Henne slpper jag inte. Och
skall lagen afgra emellan oss, s fr _jag_ henne och inte _du_! En
hustru, som frlper man och hus!

Gunvor stnade sakta; hon knde det, som hjrtat rycktes ur hennes brst
vid tanken p att hon skulle afst ifrn Hillevi. Det kunde hon icke.
All styrka fvergaf henne; vapnen fllo ur hennes hnder, hon hade intet
mer att vga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet,
oskyldigt barn afgjorde tre mnniskors de.

Hon sg ej p Haqvin, och hennes stmma hade mist all klang, nr hon
sade:

-- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre d en lifslng olycka, och
det r det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett ml: att skydda min
dotter, s att ej ocks hon en gng drabbas af mitt sorgliga de.




                            TOLFTE KAPITLET.
                               Befrielse.


Det var underligt, hvilket intresse allt frn Bragehall med ens ftt,
sedan ordet skandal blifvit frknippadt med det gamla slottets historia.
Srskildt mnstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras
grefvinnor lefvat, men nr man nu drog fram deras minne i ljuset, sken
det hvitt som en helgonlegend. Det _mste_ vara s, fr att dagens
hndelser skulle frefalla nnu mer syndigt svarta.

Auktionen p Lgens och grdens frsljning till underpris, men mot
kontant betalning, satte ocks myror i hufvudet p folk. Tnkte
verkligen Eric Gyldenlo p fullt allvar draga sina frde? D gick det
vl bref eller bud mellan de lskande? Det fanns alltid mjligheter fr
att f veta sdant, och Bragehalls postvska var -- figurligt taladt --
alltid fylld af onda gon p sin frd fram och ter. Men de onda gonen
spanade frgfves. Icke ens Mrta Edelcronas genomtrngande blick,
hvilken gnistrade af hmndlysten svartsjuka, kunde upptcka en hemlig
korrespondens, och det korsfrhr hon anstllde med Nilla betrffande
grefvens vistelseort och planer, tjnade heller ingenting till. Nilla
var alltfr ledsen att ej ha ngra upplysningar t ndig frken, men
grefven hade tegat och packat och rest och inte ltit hra af sig sedan.

S smningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen
vind rr till vgsvall. Och en del brjade till och med taga parti fr
Gunvor, som gick dr s blek och allvarlig lik en liten tynande
klostersyster i sin svarta drkt. Sedan sin allra frsta ungdomstid hade
hon egentligen aldrig varit frtrolig med ngon, aldrig knt sig
hemmastadd i denna atmosfr af uppblst hgmod och ytlig, pretentis
bildning, och nu drog hon sig mer n ngonsin tillbaka, inte skyggt och
dmjukt, utan med en suverns frnma otillgnglighet.

Haqvin, som efter farmor Eidens dd tillt alla sina smre egenskaper
att f fritt spelrum, frde ett s utsvfvande lif, att han nstan ingen
enda afton gick redig till sngs. Kusken och betjnten brukade merendels
f slpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, nr han p natten kom
hem frn ngon orgie. Och nr den lallande rstens eko ljd genom
korridorerna, vaknade flera af trotjnarna och lyssnade frfrade. Detta
rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras
husbonde hade detta olycksaliga rusbegr i arf efter sin egen farmor,
som pantsatte och frslde allting fr att kunna uppkpa spritvaror. De
mindes, att hon ej hllit sig fr god att g ned i drngstugan och tigga
sig till brnnvin, nr hon ej kom t det p annat stt. Och nu skulle
det vl g lika illa med grefve Haqvin, nr inte fru Eiden lngre satt
vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt fver honom, ledt honom,
som om han varit ett barn.

Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer n man
ringaktade honom fr hans simpla njen. Naturligtvis var det hans
hustrus fel! Hon var icke sdan hon borde, gick dr stel och kall, ingen
man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han skte sllskap utom
hemmet i kretsar, dr en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man,
men det hade varit Gunvors skyldighet att med mhet och bner hlla
honom tillbaka.

Gunvor log trotsigt och stolt t dessa anspelningar. De visste ej, hvad
hon hade att kmpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara
hemligheten, skulle de aldrig f veta hennes lidanden. Det frdmjukade
henne att ndgas anfrtro sig ens t tjnarna, men nr Haqvin, som nu
ofta hnde, druckit fr mycket, blef han alldeles vild och stllde till
scener, som skrmde hela huset.

Gunvor hade aldrig frestllt sig, att denna trga, godmodiga mnniska
kunde bli sdan; hon frstod ej, att det grsliga arf, han som ett
slumrande fr hittills burit inom sig, nu, nr han var fullt obevakad
och lmnad t sig sjlf, utvecklats till en hrjande passion.

Rysande skt hon regeln fr sin drr, nr hon midt i nattens tystnad
vcktes af skrnande sng eller ojmna, slpande steg. Det hade hndt,
att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta
anstrngning kunnat vrja sig fr hans fverfall. Hon tyckte, att hsten
och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ndlst lng, och om
ntterna lg hon smnls, rufvande fver sin trstlsa tillvaro. Frn
Eric hade hon ej haft ngon underrttelse, det var som han velat utplna
sig ur hennes minne, tnkte hon sorgset, och kanske var detta bst;
hennes bojor kunde ingen lossa. Nr vren ndtligen kom, blef den henne
endast en ny plga. Den medfrde tusen minnen frn hennes korta
lyckotid. Hon kunde ej se p de knoppande trden, de uppspirande
blommorna, utan att hennes gon fylldes med bittra trar. Den glada,
unga naturen blef fr henne en graf. Hon betraktade den endast med
ondlig saknad och vemod.

I maj gaf ljtnant Forner med fru middag fr sina grannar och vnner.
Haqvin och Gunvor voro ocks bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest
helst undandrog sig allt umgnge, d hon ej kunde vara sker att icke
behfva blygas fr sin man, hade ej kunnat motst denna invitation.
Clas Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vnner, kanske kunde
hon hr f veta ngot om den lskade.

Vrden sjlf frde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep
Gunvor, nr hon lt sin blick glida fver de mnga vinglasen vid hvarje
kuvert. De stodo dr som en vntande fiendestyrka, tyckte hon, och den
gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gckande
irrsken. Frn glasen sg hon fver mot Haqvin, som p de sista mnaderna
pst ut till en nstan oformlig massa; hans kinder hngde slappa, och
under de matta gonen lgo stora, gulaktiga fettpsar. Han hade ldrats;
af det ljusa hret funnos endast ngra tunna strn kvar, pannan var
rynkig och vid tinningarna framtrdde dernten mrka och svllda. Det
var lngesedan hon s detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon
ofrivilligt till infr detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg
upp i hennes ansikte, en skammens rodnad fver att ens infr vrlden
vara Haqvin Brages hustru.

Hon tnkte sig, hur hans nu graktiga ansiktshud allt som middagen
framskred skulle bli hetsigt rd och flckig; hur hans stora, darrande
hand oupphrligt skulle hja ett eller annat af de mnga vinglasen fr
att f det fylldt, och han skulle bli hgljudd och simpel. All den tunna
polityren skulle sprlst strykas bort. Det hjlpte ej, att traktens
bsta familjer voro samlade hr. Haqvin tog icke hnsyn till ngot, nr
han en gng brjade dricka. Hon vnde sig hastigt mot sin kavaljer och
frgade ngestfullt:

-- Hvad skall det tjna till att ha s mycket vin, ljtnant Forner?

-- Min bsta grefvinna, det brukas s. Man vill se sina gster muntra.

-- Frlt mig, men det r ett frrdiskt medel. Hon lutade sig nrmare
honom och hviskade rligt, frtroendefullt: Frstr ni inte, att jag r
orolig fr Haqvins skull? Hur skall det g?

-- Det behfver grefvinnan inte tnka p, svarade han hjrtligt. Det r
inte vid sdana hr festliga lag de onda andarna drifva sitt spel.
Haqvin har naturligtvis respekt fr damerna.

Gunvor tnkte gra en invndning, men hejdade den. Det var ju en
mjlighet, att ljtnant Forner hade rtt. Kanske visade han alla dessa
frmlingar mera hnsyn n sin hustru. Sdant kallades visst takt och
lefnadsvett. Hennes uppmrksamhet p Haqvins beteende afleddes ocks
snart af de stormande lngtansfulla tankar, som genomstrmmade henne,
och ju hgre sorlet och gldjen steg omkring dem, ju oafvisligare
trngde sig den skygga frgan upp mot hennes lppar. Hon tyckte, att ej
blott denna dag utan mnga, mnga fljande skulle varit frspillda, om
hon nu frsummade tillfllet att frska f veta ngot om Eric.

Hon anade ej sjlf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes
stmma fick, nr hon slutligen brdskande -- ehuru hon trodde slpande
lngsamt -- lt de instngda orden f luft och sade:

-- Har ljtnanten hrt ngot frn grefve Gyldenlo?

Ljtnant Forner var alltfr mycket vrldsman att ltsas om hennes
sinnesrrelse, men han var ocks en god och frstende mnniska, och det
hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru
hade deltagit i skvallret. Nr det frst brt ut, voro de visserligen ej
hemma, men p hsten, nr de tervnde frn badorten, gjorde de
ofrdrjligen visit, p Bragehall, och icke ett enda frklenande ord
hade frn dem kommit ut om Gunvor. Likvl visste Clas Forner mera om
Gunvors och Erics frhllande n ngon annan, ty strax fre sin afresa
hade Eric trffat honom i Malm och dr i ett utbrott af vild sorg
gifvit honom sitt frtroende. Han hade ocks bedt Clas arrangera
frsljningen af Lgens och ftt hans borgen p ett strre bankln.
Clas frstod, att Gunvors ej var dd, och han erfor en varm och djup
naturs smrta fver att mnniskor p detta stt mste afst frn lycka
och lugn endast fr en halsstarrig viljas skull. Mnniskor, hade han
sagt, men det var vl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte
offret, Eric fann alltid ngot, som kunde kallas njutning.

Han hade ej genast besvarat hennes frga, ty ngon bad i detsamma att f
dricka med honom; nu vnde han sig dock artigt emot henne.

-- Grefvinnan frgade, om jag hrt ngot frn vr vidtsvfvande vn. Jo,
jag har bref ibland. Han r i Brgge fr tillfllet och studerar
Memlings konst. Han lr tnka stanna dr fver sommaren, skref han sist.
Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.

-- Han mnar sig inte till Sverige p hsten heller?

-- Jag vet inte. rligt taladt och med all diskretion fr min gode vn,
s vet jag sannerligen inte, hur han i lngden skall kunna fortstta sin
sorglsa existens. Det kostar att fra ett dylikt fribytarlif.

Gunvor teg. Forner antog, att hon ville lta mnet falla, och riktade
ett ord till den dam, som satt vid hans vnstra sida. I den korta paus,
som drvid infll, ljd pltsligt Gunvors stmma, besljad och innerlig,
ttt intill hans ra:

-- Ljtnant Forner, har ni aldrig mrkt, att det finnes naturer, hvilkas
blotta nrvaro r helg? Man begr inte af dem, att de skola arbeta och
slita ut sig som andra. Det r en sdan lycka att ga dem i lifvet, att
man ofrivilligt alltid gr emot dem med tack och hngifvenhet.

Hennes mrka, underbara gon strlade emot honom, och han frapperades af
den utveckling och fullndning hennes fgring ftt. Frsvunne blott det
trda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en hrlig
uppenbarelse.

-- Man skall kanske vara kvinna fr att se s p mnniskor, som ni dr
antyder, svarade han och log fint. Vi mn vilja i allmnhet se en
strfsam, en mlmedveten kamp.

-- Det har jag ocks drmt om en gng, medgaf hon sakta, men jag tnker
olika nu. Sjlfva tillvaron r ofta strfsam nog, och det r s fattigt
att inte kunna afvinna den ngra njutningar, att inte ga
fribytarkynnet.

-- Det kan ibland vinnas till fr hgt pris, sade han allvarligt. Tro
inte, att jag dmer ngon, men visst r, att bde mina vnner och jag
mnga gnger gtt fr lngt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k.
njutningar, hvilka sedan kasta mrka slagskuggor fver ett helt lif --
en annans, menar jag.

Han siktade mot ngot srskildt, en sorglig historia, som han just i
dagarna ftt hra om vackra Bolla p gstgifvargrden, men detta kunde
han ej bertta fr Gunvor. Hon finge vl tids nog veta det. Han ngrade
fr frigt sina sista ord; de hade gjort henne s plgsamt blek, och han
skte fverskyla deras intryck genom att sga:

-- Gyldenlo r ju ett konstnrsbarn, s mot honom fr man inte vara fr
strng. Han r lskvrd och vek, full af impulser. Det r s naturligt,
att han blifvit alla damers sjlfskrifne riddare.

-- Tycker ni! Mig frefaller det, som han mste frbli ensam -- liksom
p afstnd frn -- frn andra.

Han log igen.

-- Grefvinnan har en mycket hg tanke om honom!

-- Ja, det har jag.

-- Fr jag det njet att framfra en hlsning frn er, nr jag nu
besvarar hans bref?

-- Ja, hlsa honom!

Forner sg deltagande p henne. Hur kunde tre ord rymma s mycken
hoppls sorg? Det var, som om hon i denna enkla hlsning gifvit en hel
snderslitande bikt om sin frsakelse. Han visste ej, hur han skulle
omtala detta fr Eric Gyldenlo, men ett var skert: Eric mste skrifva
till henne, ge henne ngot att lefva p. Att han, som ftt hennes
krlek, ej sjlf insett detta! Att han kunde lta henne kmpa ensam,
veta, att tystnaden bildade sig till skrckinjagande vlnader omkring
henne och nd ej snda henne ett ord till trst! Nej, sannerligen
vrlden hade rd att fostra mnga sdana lekarenaturer. Deras instrument
blefve fr dyrbara, ty de spelade ofrsynt p hjrtats finaste strngar.

Middagen var slut, och stolarna sktos bullrande frn bordet. Herrarna
frde damerna in i salongen, dr de lmnade dem t sitt de och gingo in
i biljardsalen fr att dricka kaffe och rka.

Gunvor hade ej gifvit akt p Haqvin, efter det man rest sig frn bordet,
men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Mrta Edelcrona kunde
hon frst, att ej allt stod rtt till. Det skulle bli dans, s snart
man hvilat sig efter dinern, och Gunvor nskade, att hon skulle kunna
frm Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han
skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redls. Hon
fasade fr att ndgas fara hem med honom i ett dylikt tillstnd. D var
han alldeles otillrknelig, och det fanns ingen grns fr hans ra
utbrott.

Det vore bst att uppska honom, ty ljtnant Forner kunde ju ej ens p
hennes begran fvertala sin gst att aflgsna sig. Det tjnade heller
ingenting till, att hon fregaf ett illamende. Det brydde Haqvin sig ej
om. Det gaf henne dock en utvg; hon kunde f resa ensam i frvg och
skicka ett nytt kdon att hmta Haqvin.

Gunvor satt litet afskild frn de andra, upptagen af sina tankar. Hon
knde sig trtt, och hufvudet sjnk tungt tillbaka mot stolens mjuka
siden. Det var ej vrdt, att hon frskte inverka p Haqvin, sade hon
sig matt. Bttre att spara sig den frdmjukelsen. Nr de andra brjade
dansa, skulle hon helt tyst frsvinna. Den omgifvande glada stmningen
frmdde nd ej rycka henne med sig ens fr en minut. Hon kunde inte
skratta som de t ett lustigt infall, inte prata nonsens endast fr att
blanda sin rst med de andras. Det lg en hmmande sordin fver hela
hennes vsen, och hon lngtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder
sorgen till gst, drfr blef hon ocks glmd, hon, som ej kunde vara
glad som de andra, drfr att lidandet riste hvarje fiber inom henne.

, om bara en hand mildt och frstende velat stryka fver hennes; men
alla dessa hvita hnder, glimmande af juvelringar, voro hrda och
oknsliga infr sjlskvalens bn om en lindrande smekning.

Det hade aldrig s tydligt som nu kommit fr henne, hur brdtom
mnniskorna hade att komma bort frn det sorgliga och tunga, s brdtom,
att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller
var det s, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de
samhllets mer eller mindre tama husdjur nda tills en stor prfning gaf
dem mnnisko- och individualitetsprgel.

Sorlet var s lifligt omkring henne, rsterna s intresseradt upptagna
af att passa sin replik, att de knappt mrkte henne, som stod utanfr.
En och annan blick halkade nstan otligt fver till henne. Hvarfr
kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de ocks hade sitt
att dragas med, men sdant ltsade man naturligtvis ej om ute i
sllskapslifvet.

En fru, som var nykommen p trakten, vnde sig till friherrinnan
Edelcrona med en frga om Gunvor.

-- Hon ser ut som en lng lngtan och en bitter sorg, unga grefvinnan
Brage, sade hon. r det ett barn, hon mist?

-- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag nrmast hon r glad fver.

-- , det ser inte s ut.

-- Ja, hennes historia hr till dem, man helst tiger med, men s hr i
frtroende kan jag ju nmna, att hon varit mycket intimt lierad med en
person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_
generade sig inte att lmna bde man och barn vind fr vg. Ja, det
rysligaste var, att hon tog barnet med sig, nr hon for till sin
inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan.

-- Ja, det r sjlfklart. Tnk, att hon r en _sdan_! Och mannen r
hygglig, sger friherrinnan?

-- Han hr, som bekant, till en af vra frsta familjer.

-- Ja, det r sant, men ...

-- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man fr verkligen ha aktning fr ett s
gammalt namn, som hljts med ra genom sekler.

Den nyinflyttade sg nrmast ut, som om hon uppfattat den Brageska ran
som ramlande takstolar, ty hon sg andktigt uppt, slutligen vgade hon
dock sga:

-- Men han sjlf?

-- Tja, han r oklanderlig. Ingen har haft ngot att sga om honom
frrn p allra sista tiden, d det psts, att han roar sig litet fr
mycket, men jag frgar: Hvems r felet?

Det kunde inte den andra njaktigt utreda, men hon nickade vist och
frstod, att grefvinnan Brage ej hrde till dem man borde nrma sig. Det
var synd, ty hon hade knt sig s tilltalad af det lskliga, unga
ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom.

En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten
improviserad bal utan alla ansprk, och man kunde drfr slippa att
alltfr noggrant bjuda upp af skyldighet.

Ljtnant Forner, som nnu ej kommit fver smekmnadsvrmen, ville grna
dansa frsta dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen,
frgade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.

-- Jo, med nje, frskrade unge baronen.

Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej s, att han
var oredig, hrde de bda herrarnas samtal och infll:

-- Jag dansar sjlf med min hustru.

-- Du, Haqvin, utbrast Forner frundrad. Jag trodde du upphrt att
dansa.

-- Man kan brja igen. Jag knner mig upplagd i afton. Hon r frbaskadt
stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka lpparna och de
taljiga gonen fingo ett vllustigt uttryck.

-- Ja, du har d inte ftt ett troll fr guld, sade Edelcrona
skrattande, men kom nu, go' herrar.

-- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig,
min gubbe?

-- Fr att Edelcrona ska' f henne; nej tack, han fr allt slicka sig om
mun. Han kan fr resten akta sig, fr kommer han fr nra, s npser jag
honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den frr. Och nu r stolts
Gunvor spak som ett lamm.

Clas Forner frstod, att Haqvin var i den sinnesstmning, d det
olmpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle d komma i sitt
brsrkalynne och stlla till hgst obehagliga scener. Det vore klokast
att lta honom hllas.

Han kom sledes med de andra herrarna in i salongen och gick med
tmligen sker hllning direkt fram till Gunvor, fr hvilken han bugade
sig.

Hon mtte med rysande frakt det cyniska leendet kring hans mun och den
begrliga blicken. Hon blef alldeles kall, och hnderna grepo
krampaktigt hrdt om stolens armstd.

-- Hvad vill du? frgade hon, och hrde knappt sjlf sina ord, s sjng
blodet fr hennes ron och pulsarna bultade.

-- Hvad jag vill! Dansa med min ndiga grefvinna, frsts. Kom,
Fagerlin!

-- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.

-- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.

-- Jag dansar inte, upprepade hon lgt.

D slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som
ett skrufstd omkring henne. Hans ansikte var blrdt, alla dror tjocka
af mrkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.

-- Du skall lra dig lyda! hvste han och drog henne med sig ut i salen
dr de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var s
grblek, att det sg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon
bad med ett kvfdt frtvifladt tonfall:

-- Slpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har ngon tanke i behll, s
tvinga mig inte att dansa nu.

Men hennes motstnd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle
dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att
hlla sitt ord.

Han kastade henne hrdt intill sig och brjade valsen. De hade ej dansat
mer n ett halft hvarf, d ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken
att tvrt tystna.

Haqvin hade strtat baklnges till golfvet och dragit Gunvor med sig i
fallet. Endast med mda kunde hon lsgra sig frn hans frlamade armar
och resa sig. Han dremot lg orrlig, och alla frsk att hjlpa honom
upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom d till
en soffa, och Forner lt genast hmta lkare.

Det skulle dock drja minst en timme, innan denne kom.

Ur den allmnna frstmningen trngde sig lttande en strm af praktiska
rd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida ftterna med ttika,
lgga en senapsduk under nacken, lta honom lukta p starka kryddor,
etc. etc. i det ondliga.

Gunvor ensam frblef stum. Det var, som om hon pltsligt mist
talfrmgan. Hon sg oafvndt p den liflsa massa, hvilken som en
dundyna svllde ut fver soffan, p de stela hndernas blsvarta naglar
och p ansiktet, hvilket nu mist all frg och var ohyggligt att skda
med sina stirrande, vidppna gon.

Hon stod dr frmst bland alla och vnde ej ens en sekund bort blicken
frn Haqvin. Hennes hnder knpptes i sklfvande ngest fr det
gonblick, d han skulle vakna. Ty han skulle vl vakna? Inte kunde
detta vara slutet p ett mnniskolif? D vore det n frfrligare n ett
uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes ftter, och
nd stod hon orrlig kvar den ena minuten efter den andra, vntande p
att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hrda
draget kring munnen skulle slappas. Hon vntade p lifvet med en
underlig blandning af fruktan och nskan. Det skulle varit godt, tnkte
hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att f rcka henne
handen med en hlsning till lilla Hillevi. Barnet skulle gra
inslumrandet tryggare. Det gjorde henne pltsligt s ondt om honom, som
kanske gtt bort -- hunnit utom rckhll fr all mjlighet till
frsoning och frltelse. Om han ville aldrig s grna sga ett godt
ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tnkt sin sista
tanke, intet ljust att minnas frn den stund, hvilken kanhnda varit
hans sista.

Nr doktorn ndtligen kom -- densamma som sktt Haqvins farfar -- gjorde
han en ytterst noggrann underskning och frklarade sedan, att grefven
dtt gonblickligen. Det var hjrtfrlamning. Till ljtnant Forner sade
han i frtroende, att det var bst, som skedde. Grefven skulle eljest
gjort bde sig och de sina olyckliga. Han hade farit fr illa med sin
hlsa p sista tiden.

-- Dligt pbr, ser ljtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn,
jag anade nog, att pplet inte skulle falla lngt ifrn trdet.
Ljtnanten har vl hrt talas om farmodern. Sorgligt, sdant dr, men
det blir vl bttre, nr de gamla rttbona, fideikommissen, utrotas.

Forner inlt sig ej p ngra diskussioner, det var ej ett lmpligt
tillflle, och hans tankar voro fr frigt p annat hll. Sedan han
skakat doktorns hand till afsked och tackat honom fr hans tjnstenit,
uppskte han Gunvor, som vid underskningen lmnat rummet. Hon satt
ensam i ett litet kabinett och vnde liksom frnvarande hufvudet mot
honom.

-- N, sade hon lngsamt.

-- Det r slut, sade han. Hjrtfrlamning.

-- gonblicklig dd?

-- Ja -- inga plgor.

-- Hvem vet det ...

Han trodde, det var fruntimmers vanliga rddhga fr skendd och tertog
lugnande:

-- Doktorn gjorde en ytterst noggrann underskning, och han anses
ovanligt skicklig, s jag r sker, att grefvinnan ej behfver frukta
...

-- Jag tnkte inte p kroppen, afbrt hon, men jag hade velat -- , s
grna hade jag velat, att han ftt tid att tnka en god, ljus tanke. Om
han bara ftt hlsa till sitt barn.

-- Ni tnker inte p er sjlf!

-- Nej, Haqvin och jag hade lnge gtt skilda vgar. Hon sg rligt p
honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det r som jag
inte skulle ha lof att srja som andra. Det vore lindring att kunna
sakna dem som gtt, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka
dden.

Han bjde sig ned fver hennes hand och kysste den utan att sga ngot.
Det han tnkte, kunde ej f bli ord. Han visste blott, att redan med
frsta post skulle Eric Gyldenlo f hra, att nu var hon fri. Om det
blefve till lycka fr Gunvor att ter mta honom, underlt Forner att
grubbla fver. Han sade sig utan alltfr mnga skrupler, att sdant
kunde ingen frutse. Det var det enda han kunde gra fr de tv unga
mnniskorna, och eftersom Haqvin ej frstrt hennes frmgenhet, kunde
Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och strng
frvaltare p grden, annars ginge det t skogen.




                          TRETTONDE KAPITLET.
                              I hans famn.


Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla
flicka, och man hrde ingenting vidare af henne p ett helt r. D gick
det som en elektrisk stt genom hela societeten, nr det tre sndagar 
rad lystes i Bragehalls kyrka fr de tv, som skvallret haft s mycket
att bestyra med, och tidningarna strax drp bland giftermlsannonser
ocks meddelade denna:

                             ERIC GYLDENLO.
                             GUNVOR BRAGE.

                                                Rom.

                     Meddelas endast p detta stt.

Och det fljde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men p
Bragehall skedde stora frndringar. Bland annat fingo de sm,
blyinfattade rutorna skatta t frgngelsen, och fnstren hggos upp, s
att sol och ljus fritt skulle kunna strmma in och fylla de hga rummen.
Det Brageska valsprket fver porten skrapades bort, och i den
frdjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor,
frestllande Fortunas segertg genom vrlden. Hennes char drogs af tv
krleksgudar, och p sidan syntes unga, glada mnniskor hylla gudinnan
med blommor.

Det frseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets
pompsa, fverdrifna stil, och grefve Haqvins vning mblerades
fullstndigt om. Massor af bcker, konstverk, taflor och dyrbara
vfnader anlnde nstan dagligen under juni mnad, och det frfallna,
vanvrdade biblioteket restaurerades, bokskp, liknande ppna tempel
uppburna af smrta pelare, prydde vggarna, och bekvma, lga stolar
inbjdo till hvila. Ngot alldeles nytt fr Bragehall var den magnifika
musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och mblerad endast med lnga
lga bnkar, dynor och kuddar. Golfvet tcktes af en matta i ljust
hafsbltt, utan mnster eller oroande frgfvergngar. En prktig flygel
stod midt i rummet; p ena kortvggen var en slags estrad ordnad och hr
funnos tskilliga instrument.

Nr vntades herrskapet hem, det var den stende frgan, och slutligen
lyckades man d f fatt p en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon
hade varit i Stockholm och hlsat p slktingar, men grefvinnan hade
varit s frinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, s nog
visste hon besked. Och nu hade hon ftt order att resa hem till
Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.

Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Mrta ej
mindre. Hon, Mrta, hade nu senast bevisat det genom att ngot tvrt
frlofva sig med en sextiorig fverste. Brllopet var redan utsatt till
den elfte oktober. Emellertid voro bde mor och dotter ytterst
intresserade af hndelserna p Bragehall, och friherrinnan reste sjlf
dit en frmiddag fr att be den lilla, rara mamsell Beat-Sofi vara
vlkommen igen.

Beat-Sofi, som alltid strfvat uppt, var synnerligen smickrad fver
artigheten och frgade i all dmjukhet, om hon finge lof att bjuda p
litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte sga nej; hon
gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga
rum, dr man satt s bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot
rutorna.

-- N, kra mamsell Beat-Sofi, det kom vl bra ovntadt med det hr nya
giftermlet? brjade friherrinnan. Inom sig tnkte hon, att Gunvor
troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att sga.

-- Ja, det mste jag tillst, men blir bara vr lilla gullngel lycklig,
s gr det an. Hon har skickat mig deras portrtt, och han ser fasligt
rar ut, men det gjorde d den frre med, tillade Beat-Sofi med en suck
fver alltings frgnglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och
det r vl dr de funnit hvarandra, fortfor den hederliga sjlen att
prata. Konstigt fr resten, fr jag trodde den sta'n var s stor, att
man inte kunde hitta ngonting dr.

-- De hade kanske stmt mte, frmodade friherrinnan oskyldigt.

-- Vran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glmde i detta
gonblick all skyldig vrdnad. Nej, tack vackert! Hon va' dr mol ensam
i flera mnader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgret
gngen, innan han vga' sig fram. Di frlofva' sig nyrsdagen, skref
hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst f lsa det, fr
jag tror inte att gullngeln, som jag alltid kallar henne, har ngot
emot den saken.

-- , nej, lilla Gunvor och min Mrta ha varit mycket intima, infll
friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och
knappt kunde styra sin nyfikenhet.

S frevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor
p att hon varit den frsta som ftt veta hemligheten och kunnat bevara
den s vl. Nu behfdes det ju inte lngre.

-- Friherrinnan kanske undrar p det dr, som str fver, sade hon smtt
frlgen, men jag brukade sp vr Gunvor ibland, nr hon var ung flicka,
se'n har det aldrig hndt.

Friherrinnan log huldt, tog brefvet och lste:

                                                        Rom d. 13 jan.

Min kra, gamla Sibylla!

Minns du din spdom om den rtte. Nu har han kommit. P rets sista
kvll stod han helt pltsligt framfr mig, och efter en lng, mrk tid
blef det pltsligt strlande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste
genast, att han var den rtte.

Vi hade trffats frr en gng, men d mste vra vgar skiljas. Nu r
jag fri, och p nyrsdagen, till tecken att jag vill brja ett nytt
lyckligt r, lt jag honom stta frlofningsringen p mitt finger. S
blef jag Eric Gyldenlos fstm. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi,
skall f veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men nda till frsta
lysningsdagen skall vr lycka frbli en hemlighet. Jag kan knappt styra
pennan, s glad r jag; det r som all sorg och strid frsvunnit ur
vrlden; den rymmer endast jublande frjd. Jag gr omkring hr i min
lilla vning och sjunger min lskades namn in i hvarje freml, och
sedan dofta blommorna det, bckerna hviska det. Du tycker nog, att jag
r mycket draktig, men nska mig ej annorlunda. Fr frsta gngen i
mitt lif lngtar jag inte efter ngot, drmmer inte om annat n nuets
hrliga rikedom.

Hr vidtogo ngra underrttelser om Hillevi och frgor om hur Beat-Sofi
hade det, hvarfr friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det
hade icke tillfredsstllt henne. Det var ingenting i det, som kunde
lggas ut och frvrngas. Alldeles vanligt tokprat om krlek, sdant
svammel hade hon ej vntat sig.

                   *       *       *       *       *

Herr En, frvaltaren, sg numera aldrig glad ut, nr posten kom, och han
slngde det ena tunna brefvet efter det andra ifrn sig p pulpeten. Tog
det inte snart slut med rkningar, mnne? Det var inte nog, att
grdskontoret skulle betala alla mjliga reparationer och s. k.
frbttringar. Det kom ocks krafbref frn alla hll frn grefvens
kreditorer. Och herr En visste nd, att grefvinnan tagit direkt af
kapitalet fr att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder.
Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt
hagelskurar strtade ned fver Bragehall.

En hade haft tlamod i det lngsta, men han beslt att tala med
grefvinnan, s snart hon kom hem, ty p det hr sttet kunde det
sannerligen inte fortfara.

Grefvens hade ej heller varit p sitt Bragehall mnga dagar, frrn herr
En lt anmla sitt besk hos grefvinnan.

Gunvor tog mycket vnligt emot honom och bad honom taga plats.

-- r det ngot srskildt frvaltaren vill? frgade hon. Gller det
affrer, behfver jag vl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu r
husbonde hr, och att alla p godset ha att vnda sig till honom. Men r
det dremot ngon privat begran, vill jag naturligtvis grna ...

-- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har
ingenting att be om fr egen del, och det gller inte precis godset
heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med ngon annan
n grefvinnan om saken.

-- r det ngot obehagligt frvaltaren har att meddela?

-- Ja, det r hvarken ltt eller roligt att komma fram med det.

-- Hvad r det d? Herr En ser riktigt bister ut.

-- Fr jag lof att tala rent ut?

-- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting stra hennes sinnesro.
Hon knde sig s trygg i sin stora lycka.

Herr En drog upp ur brstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade
dem med en stubbig bugning framfr sin matmor. Sedan stllde han sig p
ngot afstnd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, understsiga
gestalt aftecknade en grotesk skugga p mattans ljusa mnster. Det
kraftiga, runda hufvudet p den korta, fasta nacken sg ut som en
ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka hnderna i kavajfickorna
och hvissla skarpt, som det var hans vana, nr han upptckt ngot fel p
kontoret, men han betvang sig af vrdnad fr grefvinnan.

Gunvor betraktade frvnad de mnga lsa bladen. Rkningar! Hvarfr kom
han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till
granskning, lade s utan ett ord ned det igen och tog nsta, drp nnu
ett och ett till.

Det rdde en nstan ljudls tystnad i rummet; om ngon lyssnat vid
drren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en mnniska
drinne. ndtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och
hon vek ytterligt lngsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon lste
in hela bunten i sin skrifbordslda.

-- Tack, herr En, fr att ni kom till mig med detta, sade hon hjrtligt.
Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mtte ej den redlige
frvaltarens genomtrngande blick, nr hon oskert yttrade detta. Vi
kommo fverens om, att under vr frnvaro skulle fven de privata
rkningarna skickas till grdskontoret; det r mitt slarf, att jag glmt
sga till om det, frlt mig!

-- Och om det kommer flera sdana hr sm rkningar, skall jag d
hdanefter skicka upp dem med herrskapets post?

-- Flera -- det -- det gr det vl knappt?

Frvaltaren sg p den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de
skarpa, gra gonen och sade lugnt:

-- Jo, det skulle jag tro.

Gunvor rodnade starkt. Under de mnader hon varit gift med Eric hade hon
lrt sig undra och hpna fver hans stt att skta pengar. Det var ett
barns sjlfsvldigt ofrstndiga lek med elden. En tanke p morgondagen
besvrade honom aldrig; han tycktes anse, att hans brs skulle vara tmd
p aftonen, och nu, nr de blifvit gifta, besvrade det honom ej alls
att begagna sig af hennes frmgenhet, som hade det varit hans egen.

Det hade visserligen ocks Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att
lta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och drfr stod hela hennes
kapital orrdt. Det hade ocks funnits ett betydligt kreditiv p
fverblifna rntor, men detta och en del af de fr godsets rkning
insatta pengarna hade, som lttast tillgngliga, redan anvndts.
Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af
hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast fvertygande och frebrdde
sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt
smsint grubbel. Att nmna ngot till Eric om dessa smskulder, hvilka
han under rens lopp strtt omkring sig som ett trd sina vissnade blad,
tjnade nog ej mycket till. Troligen hade han fr lngesedan glmt dem.

Hon sg skyggt, en smula generadt p frvaltaren. ttling af ett solidt
och aktadt handelshus, hade hon s lngt hon kunde minnas tillbaka varit
van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affrer hette, och hur
grna hon n ville, kunde hon ej taga Erics slseri som en ren bagatell.

-- Om det kommer flera rkningar, sade hon, skall jag be, att herr En
lmnar dem till mig personligen och helst s, att -- att det ej blir fr
mycket bekant p kontoret. Det r ju bara smsummor, och min man kunde
mjligen glmma likvidera dem, nu, nr han fr s mycket annat att tnka
p -- fverinseendet p godset.

-- S -- grefven nskar stta sig in i de lpande gromlen?

Frvaltaren for med handen fver det rakt uppstrukna, strfva hret.

-- Ja -- det vill sga -- vi ha inte talat nrmare om det, men det
faller ju af sig sjlft, att han nu blir husbonde p Bragehall. Han har
redan planerat fr nya arbetarbostder och anskaffandet af en
samlingslokal fr folket, dr han tnkt ordna samkvm om
lrdagskvllarna.

Herr Ens ansikte ljusnade.

-- Det lter godt, sade han enkelt.

-- Ja, inte sant? , han r s god! Gunvors ansikte strlade. Ni skall
f se, herr En, att vi skola gra mycket fr vra underhafvande. Grefven
tnkte ocks inrtta ett bibliotek och en eller annan sprkkurs fr de
vetgiriga och intelligenta. Han sger, att folket lnge nog slafvat, nu
skola de ha sina rttigheter.

-- Det r alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera fr
folket n fr ngon annan att f en massa rttigheter, innan det
begriper sina skyldigheter. Och arbeta f vi allt gra lite hvar. Det
tjnar ingenting till att alla bli lrda och fina, fr d gr det som i
den gamla fabeln jag lste som skolpojke. Grefvinnan knner den
troligen: mnniskokroppens lemmar. Hela organismen sade upp sin
tjnst. Det duger inte, hur hrdt det n kan lta.

-- Men det r inte heller meningen, kre herr En.

-- Urskta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel frn Lgens p
grefve Gyldenlos tid. Och det kan vl tyckas, att jag r fr frisprkig,
men bttre ett ord fr tidigt n fr sent.

Gunvor nickade.

-- Se, Bragehall har blifvit mig s krt, tertog han, och jag vet inte,
hvad jag inte skulle vilja gra fr grefvinnan och vr lilla frken,
drfr r jag kanske misstrogen, men ...

-- Vi ska' hoppas, att frvaltarn inte har ngot skl till misstro, sade
Gunvor vrdigt, och det r min nskan, att det hos folket inplantas
frtroende och tillgifvenhet fr deras nye husbonde. Och -- som jag i
brjan nmnde -- fr jag be herr En hdanefter vnda sig till grefven i
allt, som gller godsets angelgenheter.

-- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.

-- Frvaltaren fr inte tro, att jag drfr blifvit likgiltig fr
Bragehall, sade Gunvor med ett afvpnande leende och rckte honom handen
till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och
jag vill s grna se alla njda och tillfredsstllda omkring mig.

-- Grefvinnan har redan gjort mycket fr godset, sade frvaltaren
erknnsamt.

-- Tack fr det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet,
att ni ej slsar med berm.

-- Jag frsker vara rttvis, grefvinnan.

-- Ja, det r jag sker p. Tack fr all hjlp -- och -- hon kmpade med
sin stolthet, men nr hon sg fr sig Erics oroliga gon och bleka,
nervsa drag, segrade den hgnande mheten, och hon tillade, ehuru med
snkt hufvud -- var fortfarande vrt std. Vi behfver s vl er styrka
och erfarenhet.

-- Jag skall gra min plikt, s godt jag kan.

-- Tack fr det lftet!

Han gick, och Gunvor satt en stund orrlig kvar vid bordet. Hon var ej
ledsen, ej ens nedstmd; mest var det hennes egen smsinta futtighet,
som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju fver nog att
lefva af, hvarfr satt hon hr och grmde sig fver ngra tusen kronors
frlust, hon, som var s ondligt rik i alla afseenden? Och skulle hon
ej hellre taga vara p sin lycka, hvem visste, om den kunde f bli
lngvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig
stark och sund. n led han af ett, n af ett annat; det var oftast
endast skuggan af ett verkligt lidande, men fr henne antog hvarje hans
illamende strax skrckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon
ej mera gde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ngest, som hade
han svfvat mellan lif och dd, hade hon vakat fver honom under en
lindrig frkylning.

Det fanns hvarken grns eller mtt fr hennes tillbedjande krlek; utom
sitt barn hade hon ju aldrig frut haft ngon att lska s helt och
fullt som nu Eric; han frstod alla hennes veka stmningar och
tergldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det,
trodde hon, att s kunde han skert ej ha lskat ngon kvinna frr, ej
ens Amelie. Han var fr finknslig att ngonsin vidrra sitt
fventyrliga frflutna, men det hade hndt mer n en gng, att han sakta
ltit henne glida ur sin famn, just efter en stund d han lidelsefullast
betygat henne sin krlek, och sagt: Du, min Tankefrid, vi skulle
trffats frr, s kanske mycket varit annorlunda.

Hon var rdd fr att frga nrmare, trodde, att han syftade p hennes
fregende gifterml och svarade endast med ngra varmt trstande ord,
men vid dylika tillfllen drog han henne ej nyo till sig, utan gick
antingen rastlst fram och ter eller lmnade henne hastigt.

Nu hrde hon hans steg i angrnsande rum, strax derefter knackade han p
drren.

-- Tar ndig grefvinnan emot?

Hon svarade genom att stlla sig p trskeln med utbredda armar.

-- Du djligaste af alla Sknes borgfruar! Han drog hennes hnder upp
mot sin nacke och knppte dem samman till ett mjukt spnne. Vet du hvad
jag tnkt p, Gunvor?

-- En ny, lysande id igen, log hon, lt hra!

Han kysste henne.

-- Str jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din
frvaltare.

-- Han har gtt nu.

-- Men lmnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den
mktige mannen att frkunna?

Gunvor tvekade. Skulle hon sga honom allt, varna honom och bertta, att
hans slseri plgade henne? Hon tnkte ut de varligaste ord, men de
frefllo dock sekunden drp alldeles fr hrda och strfva.

Eric mrkte, att hon afsiktligt drjde med svaret och sade gladt:

-- Tro inte, att jag misstnker den hederlige En fr olofliga afsikter;
han som jag kan ju ha ngot att tala vid sin hrskarinna om, som inte r
fr en tredje.

-- Din hrskarinna? Hennes strlande blick mtte hans. Du kraste, nog
vet du, hvem som hdanefter har hrskarnamnet hr.

-- , Gunvor, han ryckte nstan otligt p axlarna. Det var s lnge
sedan jag hade Alexanderdrmmar. Nu skulle ansvar och envldsmakt endast
tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.

Han lade sina hnder om hennes kinder och sg henne djupt in i gonen.

-- Men, Eric, nog vill du vl nd taga dig att vara husbonde hr p
Bragehall; det har du lofvat.

-- Och en man str vid sitt ord, heter det visst ngonstdes i de visa
skrifterna! Visst, lskling, skall och vill jag dela ditt arbete fr
folkets bsta. Det var egentligen fr att tala om den saken, jag kom
hit. Stt dig hr; han frde henne fram till skrifbordet och satte henne
i den skinnkldda stolen, p hvars ryggstd han sedan hvilade armarna.

-- Vi ska' ha en musikfest fr de underlydande, du. De skola se, att den
stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stmda emot, rymmer
dem lika vl som traktens honoratiores. Hvad sger du om den planen?

-- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den lter nog inte realisera sig
nu under pgende skrd. Folket har s brdt p flten, att vi inte
kunna prkna ngon hjlp vid arrangemangerna.

-- , de kunna f ledigt en dag, hvad gr det?

-- Det duger inte. Man kan inte ta dem frn arbetet.

-- Hvarfr det? Litet h mer eller mindre hr p godset!

Hon hrde hans varma, sonora stmma, knde hans hnder glida fver sitt
hr och hans andedrkt smeka sin kind. Hur kunde hon d predika
kpmansmoral? Det var henne omjligt! Han ville draga henne ut i det
brusande lifvets stora festsal, dr man aldrig under gldjens jubel
mrkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarfr kunde hon ej lmna
hvardagsbekymren t de sm gra jordmnniskorna? Hon hade ju ingen
skyldighet att brga frnuft t kommande tider.

-- Du! Han lutade sig fver henne. Vi skulle ocks ha tabler. Jag har
tnkt ut flera stycken. Ser du, det r ett s oafvisligt behof hos mig
att ge mnniskor det sknas helgknsla. Du mste frst detta; du kan
inte tycka, att det r ndvndigare med en lada full af hafre eller rg
n med ett rum, fylldt af feststmda sinnen. Tnk dig, krfva
arbetshnder, som f hvila i knt, rdkantade gon, som skola tras af
njutning en enda gng, hrda ansikten, som skola vekna och bli mjuka,
allt efter som musik och konst sprida sin vrmande eld genom salen.
Detta r lifvet, Gunvor.

Hon strckte upp armarna mot honom.

-- Ja, lskade, detta r lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du
har mycket att lra mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom
en mur af karga plikter. Du r som en sollyst vg frn vrldshafvet.
Tack, att du vill taga mig med p frden, tack, du vackra skiftande vg.

-- r jag vgen, s r du den grna stranden, dr vgen fr hvila, ty
efter storm och brnning r den ofta s trtt, sade han vemodigt. Du
vna, grna strand med dina fagra, hvita blommor, tack fr hvarje stund
du ger svallvgen frid. Han kysste henne p hret. Efter en kort paus
tillade han gldtigt: Allts fest, s Bragehalls murar eka af jublet.
Har du papper och penna hr, s skrifva vi strax upp vra rade gsters
namn. Hela orten skall med, du.

Hon log t hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervs
brdska ut en lda.

-- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var fr sent, och
hon blef blek af ngest, d hon sg hela bunten af de nyss inlagda
rkningarna framfr honom. Hur skulle han taga detta? Hon vndades vid
tanken p hans frdmjukade stolthet och tnkte sig, hur smrtsamt det
skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga
honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder,
nr hon begrt det fr att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara
den lskade detta. Liksom rdd att se hans ansikte i denna stund, slt
hon gonen, men ppnade dem strax ter frvnad. Hon hade hrt hans
lga, melodiska skratt.

-- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera
flikar af kungamanteln! Han viftade med rkningarna. Min stackars lilla
drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen sm.

Han lt dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent
pappersark. Nr han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen
mot det.

-- Forners och Edelcronas ro ju sjlfskrifna, Gunvor?

-- Ja.

-- Och gamle doktorn, du?

-- Ja.

-- Vrdig prosten och prostinnan, sg? -- Men du hr ju inte p mig! Du
ser ut, som om en samumvind blst genom rummet, hvad r det?

-- , ingenting -- ingenting alls, Eric.

Han slppte pennan, och sekunden drefter hade han tagit henne p sitt
kn, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.

-- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli s mrkt i mina
lskade, strlande stjrnor? Han kysste hennes gon. Din misstmning r
min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan brnna bort din
gldje utan att ocks hrja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som
plgade dig?

-- Nej, Eric, nej!

-- Du vet, jag vill inte trnga mig in, dr det r regel fr, men lt
mig tminstone sga, att min krlek vill vrna dig fr hvarje skugga.

-- O, Eric, Eric, du r s stor och god! Jag -- jag r s smsint, ser
s nrsynt och frkrympt p mycket. Vidga min blick, du! Hon bjde sig
hastigt ned och kysste hans hand.

-- Jag frstr dig inte, min egen, i hvad fall r du smsint?

-- Frga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte fr allt i vrlden
tillst, att det var hans lttvindiga, nonchalanta stt att behandla de
mnga rkningarna, som ett gonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon
sjlf, att hon borde blygas fver sin mkligt pedantiska uppfattning,
och hon tryckte sig ngestfullt intill honom.

                   *       *       *       *       *

Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de mste
passa p nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tlde ej vid den fuktiga
luften, den irriterade honom och inverkade p hans synorgan. Redan i
Brgge hade han dragit sig en gonsjukdom genom att svl natt som dag
vandra i den lilla stadens tckenhljda, urldriga grnder, och han
besvrades nu ofta af recidiv.

Men under torra, klara aftnar var det hans frjd att taga lutan med sig
till stranden och sitta dr p en af de vldiga stenarna, som nnu
funnos kvar efter den forna hamnen.

Gunvor lg grna i det mjuka grset nedanfr, och medan hon lt blicken
drmmande hvila p ett eller annat hvitt segel eller bara p hafvet
sjlft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han
lockade frn lutans strngar och till hans sng, den hrligaste, mest
inspirerade hon ngonsin hrt.

Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjng dessa tusen och
ett krleksord p alla vrldens sprk; tonerna drogo ibland liksom ut p
vikingafrd i stormande lngtan eller smgo veka och bedjande mot en
fjrran kust, dr hon ej kunde n dem.

Det var icke alltid njutning fr henne att lyssna till sngarens
ofrivilliga bikt om alla krlekens segrar i slott som koja. Det var, som
om han blddrat i ett minnesalbum, nr han sjng och frammanade den ena
bilden efter den andra af lskande ansikten, mjukt famnande armar; det
var trnad och lek i hans toner, gldande kyssar och slitande farvl.
Hela sin sjl gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor,
och hon kunde gripas af en vild, trande svartsjuka mot det frflutna,
men nd vgade hon ej bedja honom sluta. Han visste vl ej, att han
berttade om sitt lif, d skulle han kastat lutan lngt bort, ty aldrig
hade han med ett ord antydt fr henne om den eller den unga kvinnan,
hvilken sttt honom nra. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer
eller sina hrnadstg mot kvinnohjrtan, andra hade sagt henne det; han
teg.

Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla,
men hon lngtade nd hela tiden efter den, som efter ngot att trygga
sig till, och hennes hjrta slog hrdt af fruktan, att han skulle glmma
den, men n hade det ej hndt; den gled in mellan de andra, som en lnk
i en lng kedja:

   Holder du af mig,
   holder jeg af dig
   alle mine levedage.
   Sommeren var kort,
   grsset blegner bort,
   kommer med vor leg tilbage.

En gng, nr han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trtta,
ppna gon mot hafvet, vnde Gunvor sig emot honom; hon lg, stdd p
armbgen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.

-- Hvad ser du, Eric?

Han ryckte till. Det var tydligt, att han glmt, att han ej var ensam.
Han suckade.

-- , sade han tungt, jag ser mot det, som varit.

-- I saknad?

-- Nej -- och ja.

-- Hur skall jag tyda det?

Han kom ned till henne och strckte ut sig i grset; det frefll, som
om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en fr
tung brda.

Hon ryckte tyst upp strn och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna f
makt med grten? Den kom alltid, nr han p detta stt gick ifrn henne.
Hon kunde ej kvfva en snyftning. Han blef genast uppmrksam.

-- r du ledsen? frgade han och lyfte upp hennes snkta hufvud.

-- , Eric, bry dig inte om det, det r s draktigt.

--  nej, du! Han lade hennes hnder mot sin heta panna. Det r inte s
ofarligt som drskap; det r det unga, krfvande lifvets allvar i din
stmning. Tror du inte, att jag ofta frstr det? Och d ngrar jag, att
jag inte hade mod att frbli ensam. Ser du, det hnder, att nr man
alltfr hrdhndt leker med lyckan under r och dagar, skrmmer man
slutligen bort den.

-- Eric, kan du inte knna dig lycklig nu?

--  jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast ger lumpor
att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig fr att gra leken
lifslng?

Hon gnolade sakta:

   Holder du af mig,
   holder jeg af dig
   alle mine levedage.

Jag kan inte lska p annat stt, Eric. Du r mitt allt, hvad som n m
hnda -- till och med om -- du inte lngre skulle hlla af mig.

Han kysste hennes sklfvande lppar med en s innerlig mhet, att hon
med ens knde sig trygg och stark. Det frflutna, detta hemlighetsfulla
skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en
dag fr hennes ljusa, lifsvarma krlek. Hon behfde inte frukta bleka
vlnader, s lnge hans arm slt sig omkring henne i krlek, d var hela
vrlden hennes vasall, sade hon sig stolt.




                          FJORTONDE KAPITLET.
                                Barnet.


-- Bolla p gstgifvargrden r hr och vill ndvndigt tala vid
grefven, sade Mari frlgen.

Det var en frmiddag i brjan af september, frsta dagen rapphnsjakt
var tillten, och Eric var ute tillsammans med ngra andra herrar.

Gunvor lekte med Hillevi, hjlpte den lilla att stda i dockskpet och
sg frstrdd upp p kammarjungfrun.

-- Sade du inte, att grefven var ute p jakt?

-- Jo, det gjorde jag, men -- d ville hon trffa grefvinnan. Fr jag
inte lof att sga, att hon inte kan f det?

-- Nej, Mari, hvad skulle det tjna till? Hvem r den dr Bolla? Jag har
aldrig hrt talas om henne.

-- Hon tjnade p gstgifvargrden fr ett par r sedan.

-- r hon dr inte lngre?

-- Nej, hon har varit borta frn socken se'n samma vr grefve Brage dog.

-- Hvad vill hon grefve Gyldenlo?

Mari sg ytterst generad ut, np i frkldet och teg. Gunvor betraktade
henne, och pltsligt steg en flammande mrk rodnad upp i hennes ansikte.
Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyr frn golfvet fr att
genom denna paus tervinna sjlfbehrskning.

-- Du fr be henne -- Bolla -- vnta mig i mitt arbetsrum, sade hon med
anstrngning.

-- Skall grefvinnan nd taga emot henne? frgade Mari. , gr inte det,
tillade hon bedjande.

Hillevi blef uppmrksam och slngde ifrn sig den docka, hon hll p att
klda, drp stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt:

-- Om det r ngot farligt, blir det bst, att jag gr med mamma.

Gunvor smekte sitt barns lena kind.

-- Nej, min lilla flicka, du fr stanna hr. Karna fr leka med dig nu.
Mamma kommer igen sedan.

Nr Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade
frtrytsamt:

-- Den dr Bolla r ett riktigt ofrskmdt stycke. Snlla grefvinnan,
lt mig skicka bort henne.

-- Nej, Mari, du har hrt hvad jag har sagt. G nu!

Mari tog ett par steg, s stannade hon p nytt.

-- Grefvinnan fr frlta, men ... men ...

-- Hvad r det?

-- , det r s, att -- att den dr otckan drnere inte r ensam.

-- Hvem har hon med sig d?

Mari stirrade i vggen; hennes vnliga ansikte var alldeles blodrdt af
harm och blygsel, och hon stammade oklart:

-- Hon har pgen med.

Gunvor stod som frlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och
det var, som om hon ftt ett vldsamt, ovntadt slag. Hennes ansikte
blef alldeles frglst och gonen stela.

-- Herre Gud, grefvinnan, hur r det?

Mari skyndade fram, och Gunvor stdde sig tungt mot hennes arm. Hon
hmtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne
oemotstndligt mot den varelse, som en gng sttt Eric s nra. Hon
ville se henne, henne och -- barnet.

-- Det var en fvergende svindel, sade hon och tog sig fr pannan. Det
ndrar ingenting i mitt beslut, men lt dem, den dr kvinnan och -- och
gossen frst f ngot att ta i kket. Om en kvart kunna de komma upp
till mig. Barnet med, kom ihg det, Mari.

Hon gick direkt till sitt arbetsrum, dr hon brukade taga emot de
underlydande. Medan hon satt dr med hufvudet stdt mot handen,
grubblade hon fver hvar och nr hon frsta gngen hrt talas om Bolla,
den vackra flickan frn gstgifvaregrden. Jo, nu mindes hon, och det
gick vid denna hgkomst som en skarpt ristande smrta genom hvarje
fiber. Det var med den rdkindade, guldhriga Bolla Eric dansat s
mycket den dr midsommaraftonen fr tre r sedan. Det var kanske henne
han nyss skilts ifrn, nr han kom upp till Bragehall den kvllen och
fann det gamla slottet sofvande. Endast en glmde hvila, eder, plikter
och frsiktighet fr att kasta sig i hans famn, fr att lyssna till de
krleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten
frut hviskat i Bollas ron. Hon kunde skrikit till af frtviflan,
trodde nstan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kvfd
klagan, som trngde sig fver hennes lppar. Det var, som om ngot
kraftigt vxande pltsligt brutits inom henne. Det frtrstansfulla,
kcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och lngsamt sjnk hufvudet
ned mot bordet; det var, som om det lindrade ngot att dlja sig s, att
sjlf slippa se sig omkring.

Det knackade p drren, men Gunvor lg orrlig; det knackade igen.

Nu rtade Gunvor mdosamt upp sig, men hon frmdde ej genast gra
rsten lydig sin vilja. Den lt s isande kall och fraktlig, nr hon
ropade det enda ordet: Kom! Det frefll henne ocks, som om hon
bjudit olyckan till gst; hon gaf den tilltelse att skfla hennes
drmda sllhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde ngon stnga sin
drr fr den? Hon skuggade med handen fr gonen, ville ej se p den,
som nu fumlade med lset och steg innanfr trskeln.

Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds
skllande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Ttt
invid drren stod Bolla, elndigt kldd, afmagrad och frfallen;
ansiktet var en enda hrd af mrka, sjukliga skuggor och kring de tunna
lpparna lg ett fult, ondskefullt drag.

Gunvor sg ifrn henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt
hufvud vaggade oafbrutet fram och ter p en liten, utmrglad kropp. De
glanslsa gonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade
gonbryn och lnga gonhr. Munnens mjuka linjer, det glnsande, vgiga
hret, den raka nsan, allt detta var s ptagligt likt Eric, att Gunvor
vnde sig bort, s uppskakad, att hon ej frmdde yttra ett ord. Det
enda, som afbrt tystnaden, var gossens underliga mummel.

Gunvor knde det alldeles outhrdligt. Hon skulle velat springa lngt
bort. Det ville fvermnskliga krafter till fr att stanna, sade hon
sig; hon kunde det inte. Men nr hon frskte resa sig, darrade hon s i
hela kroppen, att hon genast sjnk ned igen.

-- Ndig grefvinnan har varit s god och lofvat mig, att jag fr tala
vid henne, brjade Bolla och neg djupt. S d vet hon vl alltihop.

Nr intet svar fljde, fortsatte Bolla modigare:

-- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjlpa mig lngt fre
detta, fr han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for
utomlands, och han lofte ocks rundt. Men se lften ha tockna dr fina
herrar godt om, det r bara s tunt me' hllen. Nu tyckte jag grefven
kunde hatt nytta af att se p de' elndiga, tossiga barnkrket -- Hon
log elakt. -- D kanske han begripit sin plikt.

-- Hur gammal r gossen? afbrt Gunvor i en hrd, otillgnglig ton.

-- Han blir tre r te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag
har hatten hos doktorn en gng, och han sa', att krket inte va riktigt.

-- Hvad heter han?

-- Erik, frsts.

-- Och nu vill ni ha hjlp t honom och er?

Bolla tittade frundrad p den strnga, bleka grefvinnan. Hon var som en
talande stenbild.

-- Ja, jag ville fver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag
inte ta med mig.

Hon skakade barnets magra arm. Gossen brjade kvida, monotont och
ngsligt.

-- Stt gossen i lnstolen dr; han kanske r trtt.

Gunvors rst var befallande, och Bolla lydde.

-- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag vl arbeta mig upp igen, tertog
hon sin svada, hr blir man utsparkad, hvart en tar vgen, och det r
bara fr den dr vettvillingens skull! S nog har grefven skyldighet att
hjlpa mig sta', allti', de ska' Gud veta.

-- Hur mycket begr ni?

Bolla sneglade p grefvinnan.

-- Ja, s rik, som han nu blitt, behfver han vl inte knussla, sade hon
frckt, och tusen riksdaler r d inte ett re fr mycke.

-- Jag skall ordna saken. G nu!

-- Och pojken d? frgade Bolla motstrfvigt.

-- Vill ni lta mig taga hand om honom?

Bolla sg ofantligt lttad ut.

-- Ja, herre jemine, s grna!

-- D stannar han hr s lnge.

Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att,
eftersom det hela gtt fr sig utan allt krngel just efter hennes
nskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt rd p kpet.

-- Folk, som ska' lgga sin nsa i allting, kommer allt att undra, sade
hon nstan frtroligt, s det r nog bst grefvinnan lter mig ha'n,
tills jag far, se'n fr vl de' arma krket ackerderas bort.

Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram
till lnstolen, dr barnet satt och lallade med sin entoniga, lga rst
och med sitt skrmda, frnvarande uttryck i gonen.

-- G, sade hon till Bolla, g genast! Vill ni, innan ni far, ta farvl
af er lille gosse, skall jag underrtta er om, hvar han r. Adj!

Bolla tog i lset, men vnde sig om igen. Det hade kommit ett mildare
drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:

-- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hllit 'n; men
nu har jag allti' ftt skms fr'n, s grefveson han '. De' rr vl
inte pgen fr, men de' kan inte hjlpas, att han fr lida fr'et.
Grefvinnan blir nog snll emot stackar'n.

Det kom ngot vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var s mycket,
som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej lngre kunde behrska
sig; med ett utbrott af vild, omttlig sorg lade hon sig p kn framfr
barnet och grt hgt.

Bolla gick tyst ur rummet. Nr hon kom ned i kket, sade hon endast
kort:

-- Nu har jag sett en Guds ngel.

                   *       *       *       *       *

Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med
sinnet mttadt af de rikaste naturstmningar. Han tyckte, att vrld och
mnniskor och skogen frst och frmst voro en underbart hrlig saga, och
han lngtade efter att taga Gunvor i sin famn och sga henne alla de
ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af sm glada klockor.
Han hade tnkt p henne med all denna beskyddande, smekande mhet, som
var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka fver att knna
sig s sund och kraftig. Kanske var hans hlsa ej s angripen, som han
ibland frestllde sig. Det vore ju mjligt, att hans nerver endast
behfde stlsttas, och att han kunde strka dem med ett ordnadt, lugnt
lif. Han hade aldrig frut knt ett hems behag, aldrig haft ngon trygg
och vnlig stamort, nu skulle han skert lefva upp igen, f friskt blod
och friska tankar.

Hvad han nskade det, hur den lyckan hgrade fr honom att knna
musklerna hrda, senorna spnstiga, och det var ej blott fr sin egen
skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var ocks fr henne, hans
varma lilla Gunvor. Henne, som han lskade med det bsta inom sig, och
fver hvars vg hans krlek ville s gyllene solsken.

-- Hvar r grefvinnan? frgade han Mari, som han mtte i vestibulen.

-- Hon r i sina rum.

-- Redan! Klockan r ju bara tio.

-- Ja, grefvinnan var visst trtt.

-- Har det hndt ngot ledsamt, Mari?

-- Ne-ej.

-- Du drar p det, hvad r det?

-- Snlla grefven, det -- det kan jag inte tala om.

Eric gjorde en knapphndig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska
stmning var som bortblst; en nervs oro jagade hvarje hans rrelse och
sklfde i hans rst nr han ifrigt bad:

-- ppna, min lskade!

Det hrdes ej ett ljud dr inifrn.

-- Gunvor, du kraste, gr mig inte frtviflad, lt mig komma in!

Drren ppnades. Gunvor stod framfr honom; den slpande
morgonklnningen fll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon
hade tagit ned hret; i en tjock flta lg det nedt ryggen. Det syntes
p det upprrda ansiktet, att hon grtit mycket. Han ville draga henne
intill sig, men hon skt honom sakta tillbaka.

-- God afton, Eric -- och god natt. Vi f talas vid i morgon.

Han studsade. Och det var, som om all gld pltsligt slocknat inom
honom.

-- Hvad menar du? frgade han tonlst. Jag har lngtat efter dig hela
dagen, saknat dig, drmt om den hrliga stund, d du skulle hvila i mina
armar, du, min egen lskade hustru!

Hans blick skte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motst, men nu
erinrade hans gon henne endast om en annans, en stackars liten idiot.
Hon ryste.

-- Det r bst du gr nu, sade hon; i morgon ...

-- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte sger mig, hvad det r
som plgar dig. Hvarfr vill du uppskjuta det?

-- Fr din skull.

All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa fr honom, beginge
han ocks de grfsta brott, brt fram i dessa ord. Hon visste, att hon
hade ondligt mycket att anklaga honom fr, att han svikit deras krlek,
just nr han sjlf rligt och fritt sagt henne, hvad hon var fr honom,
och hon hade hela dagen kmpat mot sin stolthet, men hur hon n velat
dma och afvisa, alltid hade frltelsen och hngifvenheten ropat hgre
inom henne. Nr han nu stod framfr henne, undrande, sorgsen, men med
hela sitt vsen trende hennes krlek, betygande sin, blef striden n
hrdare inom henne. Hur skulle hon kunna lta honom g? Hon lskade
honom s att allt annat blef ddt omkring henne. Han var lifvet sjlft,
det hon drmt om och lngtat efter i lnga r: det felande, ngrande,
fattiga, rika -- hrliga lifvet.

-- Fr min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, lskade, vill
du gra ngot fr mig, skall du lta mig taga dig s varligt och stilla
i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall lta mig kyssa
dina stackars frgrtna gon och smeka dina kinder rda. Hr r jag,
Gunvor, kan du neka?

Han stod pltsligt lngt inne i rummet, och i nsta minut hade hon
lindat sina armar hrdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans.

-- Eric, Eric, hvad jag lskar dig!

Hennes lidelsefulla, feberaktiga mhet oroade honom. Han ville stta
henne p sitt kn, men hon afvrjde det. En sekund stod hon stilla, med
sitt hufvud mot hans skuldra. S tog hon sakta hans hand och frde honom
in i sin sngkammare, fram till en liten, improviserad bdd, dr lille
Erik lg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka,
spetsprydda kudden.

Han stirrade lnge oafvndt p gossen; en askfrgad skiftning drog
snabbt fver hans bleka hy, och med ett trstlst stnande satte han
hnderna fr ansiktet.

-- Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse!

Gunvors bitterhet, hennes egna sjlskval frsvunno, frintades vid
synen af Erics gripande smrta. Hon kunde ej frklara, hvarfr han nu,
efter att frut fullstndigt ha glmt barnets existens, tycktes
frkrossad af samvetsfrebrelser; hon gjorde inga vidare frgor; att om
mjligt gra slaget lttare fr honom blef hennes enda strfvan. Men han
hrde henne inte. Oafvndt sg han p detta lilla vsen, som nu i smnen
tydligare n ngonsin liknade honom drag fr drag, men det var ett
sjllst uttryck, ett fnigt leende fver gossens ansikte, som
bekrftade, hvad Bolla fr lnge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var
idiot. Han hade hittills tnkt s fga p detta barn, det hade aldrig
kommit en enda strng i hans sjl att vibrera. Frhllandet med Bolla
var ju endast en lttsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hrt till
dem, som berkna fljderna af sina handlingar. En vacker flicka och en
vacker blomma vid vgen var fr honom detsamma. Men nu, nr det lilla
vildskottet funnit vg till Gunvor, led han s som aldrig frr; det gafs
icke en knsla inom honom, som ej rkade i uppror, och som herre fver
dem alla satt hnet och pekade p hans ljusa drmmar, dem, som dagen
gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han
tyckte han kunnat trampa p sig sjlf som p vgens grus.

Gunvor lade sin arm p hans skuldra, och med en rst, som genomtrngdes
i hvarje tonfall af hennes krlek, sade hon:

-- Jag tog honom till mig, drfr att han var _din_ son.

Han sg p henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande
tillbedjan i denna blick.

-- Gunvor -- han fll p kn och lade hennes hnder fver sina gon --
om du anade, hur ngerns trar brnna. Jag ber dig inte frlta. Sg
blott, om du vill, att jag skall g fr alltid.

-- Du kre, skulle du g? D frst blefve det sorg utan trst i mitt
lif.

-- Men om du en dag inser, att jag hade rtt nr jag sade: Jag r dig
inte vrdig!?

-- Aldrig skall jag inse det. Och fr hvarje gng ngot af det frflutna
vill skilja oss t, lofvar jag att rligt sga dig det. Eric, du r mig
s kr, det lter s fattigt i ord, men det r min strsta rikedom.

Han reste sig och drog henne intill sig.

-- Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, nr det ej kan bli fulldig
lycka? Du r det skraste och vackraste lifvet frt till mig, och aldrig
har jag bttre n i afton frsttt, att mitt strsta nidingsdd kanske
var det att uppska dig igen.

-- Om du inte skt mig, hade jag kommit till dig. lskade, det var
kanske min lngtan, som dref dig till Rom. Ibland drmmer jag det, och
det gr mig s lycklig.

Han kysste hennes panna.

-- Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han mt.

De sutto till lngt in p natten hand i hand och talade samman. S
skonsamt, som hade hon varit rdd fr hvarje strande ord, berttade
Gunvor om Bollas besk, och de kommo fverens att skicka lille Erik till
en bermd utlndsk vrdanstalt, dr det kunde finnas mjlighet fr hans
tillfrisknande.

-- Men vi skola inte skicka honom ifrn oss, som den, man aldrig vill se
mera, sade Gunvor, det menar du vl inte, Eric?

-- Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid?

-- Ja, visst vill jag det!

Hennes rst darrade lindrigt, men hon ville vara modig fr hans skull.
Aldrig skulle hon glmma den ddssjuka blicken hon nyss mtt ur hans
gon, och hon tillade, upprrdt, men innerligt:

-- Tnk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hlsa p
honom en gng om ret. Stackars liten, hvem vet, hur han knner det!

Eric tryckte hrdt hennes hand.

-- Om det funnes mnga sdana kvinnor som du, skulle elndet i vrlden
minskas, sade han tacksamt.

-- Gif hvarje kvinna rtt till en stor krlek, och hon skall bli god,
sade Gunvor allvarligt. Den mnniska, som fr och kan lska helt, gr
mot sin bsta utveckling.

Det blef s stilla i det mnljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljdo
som en adventets heliga klockklang i bdas sinnen, och aldrig hade de
varit hvarandra nrmare n nu i frstende och tillgifvenhet.




                           FEMTONDE KAPITLET.
                          I njenas hvirfvel.


Strax p nyret foro Gyldenlos till Stockholm fr att deltaga i
ssongens festligheter. Hillevi lmnades kvar p Bragehall i mamsell
Beat-Sofis och en lrarinnas vrd.

Mrta Edelcrona, numera fverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm
hos Gunvor en af de frsta dagarna. Hon var mera pikant vacker n
ngonsin och tycktes glmt bort all htskhet. Tvrtom var hon mycket
hjrtlig och gjorde Gunvor tusen frslag om hur de tillsammans skulle
roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjd sig att
presentera Gunvor i flera familjer.

-- Det tycker jag r min rttighet, sade hon. Jag r ju en af dina
ldsta vnner.

-- Men vi kommo mycket lngt ifrn hvarandra en tid, anmrkte Gunvor
reserveradt.

Hon hade nu s lnge varit ifrn societetens parfymdoftande, ytliga
elegans, att hon knde sig frmmande fr alla de hala fraserna. Mrtas
fversvallande vnlighet hyste hon ej heller mycket frtroende till, och
hon sg helst, att hon ej kom fr flitigt i berring med sin forna
vninna.

Mrtas klingande skratt besvarade kckt hennes stela yttrande.

-- Ma trs chre, du gr mig vl aldrig den ran att fortfarande vara
litet svartsjuk p mig? sade hon, och hennes bruna gon glittrade
sklmaktigt. Det skall du inte gra dig besvr med. Jag var visserligen
mycket svag fr Eric en tid, men nu tycker jag -- pardon! -- att han
ldrats betnkligt, och s r han inte s glad som frr. Han passar inte
alls lngre fr en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom fr vr
Herres allra klaraste dagsljus, sta Gunvor.

-- Tycker du, att Eric ser klen ut? frgade Gunvor oroligt.

--  nej, inte fr att ha studerat lifvet s grundligt som han gjort.
Det afstter ju alltid sin stmpel. Han ser ut, som om han hade mesta
lust p ett vl dukadt bord och sedan en bekvm stol. Fruntimren tyckes
han inte sentera lngre. Jag skall visst ha honom till kavaljer p
middagen hos Mrds i morgon. Du fr bestmdt hjlpa mig fundera ut ngot
samtalsmne.

-- Nej, s omjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget
skratt.

Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Mrtas vnliga ord, och det
plgade henne mera n rlig fiendskap skulle gjort.

Vid middagen berttade hon fr Eric om Mrtas visit.

-- Jas, hon har varit hr? sade han. Jag trffade henne ute som
hastigast. Hon ser charmant bra ut.

-- Ja -- , Eric -- hon rckte honom handen fver bordet -- _nu_ r jag
rdd fr det frflutna.

-- Personifieradt af den vackra fverstinnan? -- Han log muntert och
skakade pojkaktigt hennes hand. -- Ja, hon r farlig, du!

-- Du fr inte skmta bort detta, Eric! Jag _r_ rdd. Ser du, jag kan
aldrig ens p lek g ifrn dig till en annan. Min natur r inte sdan.
Men du, du har ju lekt hela ditt lif.

-- Ja, ofrsynt! Det var vl, att det i de flesta fall alltid fanns
ngon hygglig karl, som tog sig att lappa ihop det lilla flickhjrta,
jag i lekens yra rispat.

-- Eric!

Han hjde fvermodigt sitt fyllda vinglas.

-- Din skl, min skl, alla vackra flickors skl!

Gunvor lt sitt glas st orrdt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens
ryggstd. Han fljde intresserad hennes lifliga minspel, s kastade han
serveten och kom fram till henne.

-- Hvarfr ser du spken?

Han lade sina hnder mt om hennes hufvud och bjde det bakt, s att
han kunde blicka henne djupt in i gonen.

-- Drfr att jag tror p dem -- ibland, sade hon.

-- Utan skl.

-- Hvem vet?

-- N ja, jag lofvar ingen storartad botgring i sck och aska, dygd och
Herrans frmaning. Tar njet mig till sin bror och vn en stund, vill
jag ha lof att glmma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Lter
det som en hdelse i min allra kraste lilla vns ron?

-- Fr du d aldrig nog af njutningar, Eric?

Han skrattade och satte sig p sin plats igen.

-- Minns du, hur det str i visan, Gunvor? Han gnolade:

   Sg, blir ni d ej fullrd en gng?
   Sg, vill ni tyda ut fglars sng? --
   Bah, detta fr mig en smsak r;
   jag konsten att lefva lr.

Nr Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen mste ge
sig, sl in i hans stmning och taga allt lika lekande och ltt. De
rasade drfr snart som tv barn och brydde sig ej ens om att taga
hnsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tnkte om s
tokigt herrskap.

Eric hade en egendomlig uthllighet, s lnge ett nje varade, men han
brukade skmtande frklara, att det var godt ingen sg p trasan, nr
den nsta morgon lades i byken. Och p frmiddagarna var han i allmnhet
s trtt och nedstmd, att han helst hll sig p sina rum.

Det var en oafbrutet glidande strm af fester de kommit in i. Eric
tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej hra talas om
att de ngonsin skulle skicka terbud fr att i stllet hvila. Voro de
ej bortbjudna, kpte han biljetter till ngon teater eller konsert och
arrangerade sedan en liten lukullisk konstnrssup fr ngra f utvalda.

Vid dylika fester kunde han slsa bort stora summor p en
dekorationssak, en blomsteruppsats eller ngon fin fverraskning, som
kunde hja stmningen. Bland unga konstnrer trifdes han bst; dr kunde
hans sprudlande fverdd eller veka drmmeri f just den rtta
omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthter n vid dessa animerade
tillstllningar.

Gunvor dremot knde sig knappt mera hemmastadd i denna societet n i
den hgfrnma, dit hon eljest hrde. Konstnrsjargongen plgade henne,
och de kvinnliga artisternas fria manr frefllo henne affekteradt
sjlfstndiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och
henne hade Eric presenterat fr flera inflytelserika personer.

Hon hade en liten, mycket ansprksls atelj uppe i Sdra bergen.
Kamraterna kallade den Fgelboet och styrde grna kosan dit upp fr
att prata bort ngra timmar. Skrymmande mbler besvrades man ej af;
ngra braskuddar, en bnk i fornnordisk stil och ett bord voro det
hufvudsakligaste. Eric trifdes hr frtrffligt, och en dag berttade
han Gunvor, att han var trtt p alla njen. De voro idiotiska. Nu hade
han lust att arbeta.

-- Hvad skall du d taga dig till? frgade hon leende.

-- Jag skall lra mig mla.

-- Nu, nr vi redan ro i mars, och i brjan af maj skola vi vl resa
hem till Bragehall.

-- Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motst
Saima Iilainens konst. Den r msterlig.

-- Och hon sjlf r s tilldragande, anmrkte Gunvor torrt.

-- Ja, vore hon ful och disgracis, kunde hon inte mla, som hon gr,
frskrade han trovrdigt, och att jag skulle se t henne d kan du vl
inte begra.

-- Nej, du r sknhetssjuk, men, Eric, har du tnkt p hur det skall
bli, nr vi bli gamla, nr du inte har ngonting att se p hos mig?

-- D fr jag vl blunda och kyssa minnet.

-- Du har blifvit s glad och sorgls hr i hufvudstaden. Jag knner
knappt igen dig. r det konstnrsluften, som har en sdan makt?

-- Jag vet inte -- och sorgls r jag vl knappt, sade han med pltsligt
vemod; skall jag vara fullt rlig, s r det, som gldjen stndigt
flydde mig, och jag vill hlla den fast. Hur skulle jag, de tusende
fventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrn?

Gunvor smekte hans starkt grsprngda hr.

-- Du hade en tid s brinnande lust att gra dig nyttig, sade hon
stilla. Minns du alla dina planer?

-- Ja d, jag minns dem frn alla de framfarna ren. Det kunde bli ett
prktigt bl af allt detta drmmens virke. Tankefrid, du kraste, slunga
mig ej just nu rakt i flammorna af mitt frspillda lif! Lt mig tro, att
jag nnu har en fotsbredd verklighet att trampa!

Han lade hufvudet i hennes kn och lt henne sfva hans tankar med
smekningar.

                   *       *       *       *       *

I april skulle det bli stor konstnrsfest p Grand Htel, och Eric hade
varit mycket ifrig att f veta, hvilken drkt Gunvor skulle ha, men hon
frskrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom.

-- Men om jag gr dig min kur d? sade han, ty, ser du, p dylika fester
r ordet fritt.

-- Om du vljer mig bland hundra, s beseglar du sjlfmant ditt de,
sade hon skrattande.

-- Men skall inte hela aftonen bli en missrkning fr dig, om jag inte
finner dig?

-- Jo, troligen, men jag fr lpa risken.

Hon hade bestmt sig fr en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och nr
maskeradaftonen kom och hon stod ifrd sin hvita guldbroderade drkt med
den skira sljan fver det utslagna, mrka hret, log hon af gldje
fver den fagra bild spegeln tergaf. Hon kunde visserligen ej kokettera
och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle
aldrig lra sig, att skmtet var som fradgan p en dryck -- ett intet,
som dock fyllde i njets bgare, men glad kunde hon vara, och hon skulle
helt skert ej bli glmd af honom, frjdens furste. Hon visste, att
Mrta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma p festen, och utan att
hon strngt taget var svartsjuk p ngondera, tyckte hon dock, att det
var ett slags oroande obehag, att de denna kvll skulle ha
karnevalsupptgens rtt att draga Eric till sig.

Mrtas kostym hade hon under tysthetslfte ftt se. Det var en praktfull
drottningen af Sabadrkt, som passade ypperligt till Mrtas sydlndska,
yppiga sknhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade
sammetsroben med frg som af eldigt vin. P de nakna armarna slingrade
sig guldormar med gnistrande rubingon, och upp mot halsen krp en liten
djrf smaragddla.

Hon och Gunvor skulle ka tillsammans, och Mrta pratade lifligt under
frden. Nr de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och ptogo
masken, sade hon skrattande:

-- Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hmtad frn
barnkammarsagorna. Det r nstan frmtet af ett vrldens barn att vga
nalkas din svanehamm.

Gunvor svarade ingenting; hon skte bland de mnga damerna efter Saima,
men troligen var den unga konstnrinnan ej kommen n. Att hennes egen
apparition vckt allmn beundran, mrkte hon, liksom att Mrtas sttliga
gestalt drog sig mnga afundsamma blickar. Skulle det bli de tv, som
tflade om priset som festens drottning? Hon lngtade att f se Eric,
mta hans blick strlande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid
fick, nr han sg och hrde ngot vackert.

Hon upptckte honom ej genast, nr de kommo in i den lnga filen af
sllskapsrum, dr damernas utskta, frgstarka drkter liksom fyllde
hvarje vr med orientaliska visioner. Herrarna dremot voro endast
undantagsvis kostymerade. Dominos och rda frackar aflste hvarandra och
gfvo en dunkel bakgrund t det lysande, kaleidoskopiskt rrliga vimlet.

-- Dr har du din man, hviskade Mrta pltsligt, dr, vid pelaren; han
str alldeles ensam, det ser ut, som om han skte ngon; frmodligen
dig, ma chre!

Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller ngon annan srskildt,
snarare d den gldje han talat om, att han i det lngsta ville
fasthlla, men som flydde honom. Hon hade s grna velat g fram och
hviska ett smekande ord i hans ra, men d skulle han troligen, trots
den frstllda rsten, mask och frkldnad, knna igen henne; det var
fr tidigt.

Hon lt sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skmtade
med sina tillflliga kavaljerer och hade redan till frsta dansen en hel
svrm af beundrare omkring sig. Eric hade ocks flyktigt nrmat sig
henne, men dragit sig tillbaka igen.

Hon sg honom frst senare p kvllen, d han uppsluppet kurtiserade
Mrta, som tycktes ha mycket roligt t denna frivola hyllning. Nr
Gunvor passerade, hrde hon honom frga:

-- Hvem r den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har vl ej frirrat sig
frn ers majestts hof? Dr frekommer nog knappt s hghalsad dygd.

Mrtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors ron, men hon
uppfngade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhll om
en dans.

Gunvor lt ej bjuda upp sig till supen; hon var redan trtt p detta
sorl, detta ofrsynta tummande p knslor, snuddande vid den yttersta
grnsen af det passande. Hon undvek att mta sina kavaljerers glnsande,
lystna blickar och tnkte just draga sig undan till toalettrummet fr
att hvila och andas ut i tystnaden, d hon frn en af salens konstgjorda
grottor hrde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en
melodi hon aldrig hrt frr; den klagade och susade som hstvinden genom
furuskog, den drog som suckar fver djupa vatten och dog slutligen hn i
ett dmpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa
sllsamma toner; det mste vara en kantele, det finska folkinstrumentet.
Gunvor hade blott hrt det en gng fr lnge sedan, men aldrig kunnat
glmma intrycket draf. Ocks nu stannade hon utanfr grottan, betagen
af dessa mjuka, vaggande ackord, lngtande, att musiken skulle brja
igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel
grandunge. Hr kunde hon f vara ostrd. Ingen skulle tnka p att ngon
krupit in i denna vr, hvilken egentligen bildade ett slags
fonddekoration af dunkelgrnt, som skulle framhfva de lysande
kostymerna nnu bttre. Gunvor tog af den hettande masken. , det var
sknt! Hon ordnade en sittplats t sig p en stubbe, och drifrn kunde
hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i
matsalen. Hr var tomt och ganska svalt.

De tv drinne hade ocks demaskerat sig. Saima Iilainens finska
bondflicksdrkt hade ingenting dekorativt. Frgerna rdt, svart och
hvitt frefllo dunkla dr inne i grnskan, och hon var inte alls
vacker, dr hon satt, med sitt oregelbundna, mrkhyade ansikte belyst af
de kulrta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var -- inte alls --
vacker! Gunvor lt denna fvertygelse n en gng glida som en trd genom
tankarna, men den ville ej lpa s ltt lngre, ty det fanns dock ngot
obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fngslande
intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrn sig
p bnken och lutade sig litet framt, under det hon talade med Eric
Gyldenlo.

Han hll bda de sm bruna, magra hnderna i sina, och hans ansikte
uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sllskap.
Gunvor kunde ej hra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar.
Omedvetet satt hon vl p vakt, fast hon visste, att det skulle verka
ljligt, om hon hr ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge rkna
ngot i afton annat n som ett karnevalsupptg. Bst vore det, om hon
satte masken p och trngde sig in i deras ensamhet med en munter fras
p lpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i
fventyret, det vore en god id ... Men den lilla hvita sidenmasken gled
ur hennes kn, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en
spksyn. Eric hade dragit den lilla finskan ttt intill sig, just med
den smekande rrelse, Gunvor s vl knde; han kysste Saimas fuktiga
rda mun lnge, s, som han ocks kysst henne, sin hustru, nr hans blod
var varmt af lngtan och hans sjl sjuk efter deltagande mhet.

, detta ... detta, var det ett karnevalsupptg? Ett af lifvets mnga
frfrliga karnevalsupptg, d man mste le ett frtvifladt
harlekinsleende t sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej lngre se
dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de
tv, som i denna stund voro freml fr hennes starkaste knslor, ty
aldrig hade hon s hatat ngon, som hon nu hatade Saima. Och fr Eric
erfor hon nu och alltid samma oslckliga mhet, samma oroliga fruktan
att, trots allt, ej kunna rdda honom undan njutningarnas och
lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och nd slet hon
sig ur de snrjande granarna, ref snder sig p en hvass stltrd, fick
sljan lsryckt af en gren och stod s pltsligt med blossande ansikte
och lgande gon framfr Saima Iilainen, som nnu hll sin ena hand i
Erics.

-- Grefvinnan Gyldenlo!

Den lilla finskan hlsade obesvradt och gracist.

-- Gunvor! -- Eric reste sig. -- Utan mask?

-- Som du sjlf.

-- Ja, det blir outhrdligt varmt med masken p, infll Saima med sin
lga, mrka altstmma, en kanteleton ocks den.

-- Jag kan inte konversera, sade Gunvor nstan brutalt. Jag har sett
allt, som nyss tilldragit sig hr inne, och jag betraktar hvart ord frn
er, frken Iilainen, som en ofrtjnt skymf.

-- Gunvor! sade Eric varnande.

Saima tog lugnt kantelespelet fr att lmna plats p bnken t
grefvinnan, s stod hon afvaktande.

-- Hvem r ni, frken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en
gift mans mhetsbetygelser?

-- Hvem jag r? -- Saima knppte sakta p instrumentet. -- En finsk
bondflicka, ers hghet. Jag kommer frn Finlands skogar, dr friheten
susar frn granegllen, och dr ocks vildfglarna ha rtt att flyga.

-- Det r slut p maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett
allvarligt svar.

-- Nr blef prinsessan Svanhvit frvandlad till furie? frgade Eric.
Kra Gunvor, du gr dig ljlig med din vrede.

-- Jag begr aktning fr mig och det namn jag br, Eric. Och du har nu
sjlf valet. En af oss tv skall gonblickligen g. Jag delar inte min
krlek med ngon, inte ens fr en stund, och, som du vl kallar det, p
lek. Vlj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig g nu -- s vnder
jag aldrig ter.

-- Du tar detta fr tragiskt, vnnen min!

-- Vlj!

-- Det behfs inte, infll Saima snabbt. Jag gr sjlfmant.

Hon var fr klok att ej inse, att hon hr skulle bli den frlorande.

Eric rckte henne handen.

-- Frlt, om jag ltit en ljus stmning och er kantele fra mig fr
lngt, sade han hjrtligt. Vi konstnrsnaturer ro och frbli
vildfglar.

Hon nickade frstende. P Gunvors frolmpande ord svarade hon ej,
gjorde endast en ltt bjning p hufvudet fr henne och gick, smidig och
rank.

-- Gunvor, hur kunde du ...?

Erics rst var upprrd; han satte sig p bnken, lade armarna i kors
fver brstet och lt henne st framfr sig, som vore han anklagare, hon
skyldig.

-- Den frgan terfaller p dig sjlf, Eric.

-- Nej. Det var -- simpelt af dig att rusa in hr och stlla till en
scen.

-- Du anser det finare att bedraga sin hustru?

Nu log han fverlgset, men vnligt.

-- Du, lilla Snhvit, med dina prktiga urskogsprinciper! Vet du hvad?
Jag hade bedragit stmningen p dess finaste doft, om jag nekat mig att
kyssa Saimas rda mun. Det frstr du inte?

-- Nej.

-- Sg mig d, har du aldrig haft en frestande tanke?

-- Jo -- kanhnda.

-- Knappt, tyckes det. Det tror jag fr resten ocks. Du r en liten
genomhederlig, kemiskt ren sjl, sund och god, men, ser du, jag -- han
rckte henne pltsligt bda hnderna och drog henne trots hennes
motstnd ned p sitt kn -- jag hr till dem, som frestas af ett eller
annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan bde dma och frdma
mig, barn, men du kan aldrig vnta dig den stora segerns dag, d
satyrspelet upphr inom mig. Jo, den kommer vl, segern, det r sant,
nr lifvet ndtligen slpper sitt offer.

-- Eric, hvarfr kan jag aldrig vara ond p dig? Det r som om allt fult
och styggt veke lngt bort, nr du tar mig i din famn.

-- Och r du nu njd? frgade han med ngon bitterhet. Mrker du, hur
ltt afslitna stmningens trdar voro? De skulle brustit af sig sjlfva.
Frsk minnas det till en annan gng.

-- En annan gng? utbrast hon hftigt.

-- Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvndelse.

-- Var det d bara en kort drm, att jag skulle f ga dig?

-- Nej, visst r jag din, med mina bsta tankar, och krleken till dig
ligger djupast i mitt hjrta som den kta prlan lngst in i musslan.
Men kan musslan hindra, att det stora mktiga hafvet ocks tillfr den
tusentals sm sandkorn och annat slagg, hvilket afstter sig i dess
vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer?

-- Lt oss fara hem nu, Eric. Du r trtt, det ser jag.

-- Och du?

Han strk henne fver de heta kinderna.

-- Jag r ocks trtt -- det r fverallt s mycket att lra.

                   *       *       *       *       *

Och Gunvor lrde sig verkligen otroligt mycket bde under denna vinter
och de tv fljande, hvilka liknade hvarandra nstan stereotypiskt. P
somrarna beskte de alltid ngon utlndsk badort och lagade d, att de
fven kunde hlsa p lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli
friskare.

Gunvor hoppades att en dag f honom tillbaka till Bragehall och sade
detta t Erik, men han skakade endast afvisande p hufvudet.

-- Det r bttre, att han r kvar dr ute.

-- Hvarfr det?

-- Han blir aldrig fullt frisk.

-- Men om ...

-- Bygg inte luftslott af s dligt virke, Gunvor, invnde han sorgset,
och nr hon mrkte, hur mnet plgade honom, lt hon det falla.

Hennes tro p framtiden var ej heller lngre s bergfast. Den ena gngen
efter den andra fick hennes krlek svra sttar. Och hon kunde ej lngre
se upp till Eric med samma oinskrnkta beundran som frr. Han var fr
vek, fr ltt att locka, fr vild i leken och fr sl i allvaret, och
det hade funnits stunder, d hon sagt sig, att det dock vore bst de
skildes. Hans stndiga extravaganser unnade henne ingen ro.

Bde godsets och sina egna affrer lmnade han vind fr vg, och det
grmde henne att ndgas se, hur han slsade bort hundra- och tusental
p ett eller annat nje, en blomstergrd t en skdespelerska, en aftons
fventyr med en varietstjrna eller liknande.

De hade varit gifta fyra r och tillbragte nyo vintern i hufvudstaden.
Erics hlsa var mycket vacklande, men det frefll som fruktan fr att
snart st utom trollringen sporrade honom till att hnsynslsare n
ngonsin kasta sig in i frstrelser af alla slag.

Gunvor hade denna gng tagit Hillevi med och gnade mycken tid t sin
lilla dotter. Hon ville p det sttet dfva sin sorg fver att Eric s
sllan sysselsatte sig med henne. Han var visserligen alltid vnlig och
ridderlig mot henne bde i hemmet och nr de voro tillsammans ute, men
det var, som om han frtrdes af en inre oro, en rastls, allt
uppslukande tr att hinna tmma hvarje droppe af gldjens vin, innan
det var fr sent.

Gunvor hade upphrt att visa svartsjuka mot alla de skiftande fremlen
fr Erics hyllning; hon kunde nu fullstndigt behrska sig, och hennes
leende min frrdde ingenting annat n lskvrd likgiltighet. Saima
Iilainen hade hon visst icke glmt, men hennes bild hade utplnats af
nya, likas Mrta Elgclous. Under dessa f r hade Gunvor liksom samlat
ett helt portrttgalleri af unga, vackra kvinnor.

-- Det har kommit en ny stjrna till teatern, en tragedienne af frsta
rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag sg henne i gr afton och
skall frska f biljett i kvll med. Hon r danska, af god familj och
med enastende scenisk begfning. Har du inte lust att se henne?

-- Jo, hvarfr inte?

Gunvor blef nstan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens
briljanta tergifvande af rollen, och nr Eric freslog, att de skulle
invitera henne till den dramatiska soar de skulle ha fljande vecka,
gick hon villigt in p saken.

S brjade den leken.

Fru Joppe hade snart Eric fullstndigt i sitt vld. Gunvor tyckte sjlf,
att hon stod som p en strand och sg ett skepp brinna lngt ute p
sjn. Det var ingenting att gra, endast att frtviflad stirra p
lgorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka.

Det var frsta gngen hon sett Eric gripen af en dylik flammande
lidelse, fr hvilken allt mste vika, och hon kunde ej frebr Joppe
Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare frefll den unga
skdespelerskan kall och otillgnglig, men Gunvor visste, att Eric kom
och gick som daglig gst hos henne. Hon visste allt. Hennes strsta
skatt var p det brinnande skeppet, och hon kunde ej rdda den.

Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och
Gunvor hoppades, att afstndet skulle terfra Eric till besinning.
Annars, sade hon sig, mste hon lta honom g, men vid den tanken
sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke s mycket en
lskande kvinnas lidande som en mors ngest fver att ndgas stta bort
sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlmna sin son? Hon
frgade utan att svara, och fr att slippa grubbla tog hon sin tillflykt
till Hillevi.

ndtligen reste Joppe. Eric stngde sig hela dagen inne p sitt rum, och
Gunvor hrde honom snyfta som ett barn dr inne. Frst mot kvllen kom
han ut. Han frefll ddssjuk, gonen voro omgifna af blygra, djupa
ringar. Med lngsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt
ensam framfr brasan.

-- Nu fr jag tacka dig fr allt, sade han vekt.

-- Hvad menar du, Eric?

-- Att det mste vara slut mellan oss.

-- Du vill det?

-- Jag uthrdar inte bojorna lngre. Jag vill vara fri.

-- Och det blir du, om du lmnar mig?

-- Ja -- nej -- jag vet inte. Jag r s sjuk, Gunvor, och s olycklig.

Han gjorde som s ofta frr, lade sig ned, med hufvudet i hennes kn.

-- Stackars min vn!

Hennes hand gled genom hans hr.

-- Gunvor, jag lnar dig s illa, men du r fr god fr mig. Det r
tryckande. Gif mig fri.

-- Ja, Eric. -- Hon suckade djupt. -- Du r -- fri!

-- Och du frlter mig?

-- Ja.

-- , att jag vore som andra, d kunde jag f stanna i din famn, men
frihetslngtan brinner inom mig. Jag mste bort.

-- Nu r du febersjuk; s snart du blir bttre skall jag ...

Hon kunde ej fortstta; sorgen fver att mista honom sammansnrde hennes
strupe.

-- Gunvor! Du dmer mig inte? Jag rr inte fr det. -- Jag rr inte fr,
att -- _hon_ kom.

-- Joppe Hartwigsen?

-- Ja, hon. Om du visste, hur hon fngat mig; en Lorelei r hon; jag kan
endast lyda hennes vink.

-- Och det kallar du frihet?

Han reste sig och pressade hnderna mot tinningarna.

-- Var det om frihet jag drmde? -- jag vet inte lngre! Allt gr
omkring fr mig. Gunvor, Gunvor, jag lskar dig, och Lorelei lockar och
drager.

-- S, Eric! -- Hennes hjrta sklfde af mhet och smrta. -- Lt mig nu
fvertala dig att g till hvila. I morgon r du kanske lugnare.

Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att
grefven lg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast
efter lkare.

Det blef en lng, flmtande kamp mellan lif och dd. Gunvor vakade
outtrttligt, och fven nr hon af doktorn och skterskan sndes bort
fr att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de frsta
veckorna hade han oupphrligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt
ropat henne till sig, men s smningom tycktes detta intryck frsvagas,
och, nr han ndtligen, efter tre ndlsa veckor, terfick sansen, skte
hans frsta rediga blick Gunvor.

-- Du har varit hos mig hela tiden? frgade han matt.

-- Ja, Eric.

-- D mste ju det onda vika. Kyss mig, lskade!

Hon bjde sig ned fver honom och kysste hans skumma gon.

-- Tack -- tack fr god vakt, Gunvor!

S snart han tlde vid det, reste de tillsammans sderut; om skilsmssa
talades det inte vidare; det var, som om han fullstndigt glmt hela
denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nmndes aldrig.

Under den sommar, som nu fljde, var det som hade lyckan nyo ftt lust
att bli stamgst p Bragehall. Eric var i det nrmaste terstlld;
endast synfrmgan var mycket klen, men hans humr var ovanligt gladt
och jmnt, och hans lifliga sinne tycktes spnstigare n ngonsin.




                           SEXTONDE KAPITLET.
                             Slut p leken.


Hela vintern stannade grefve Gyldenlos p Bragehall, och Eric hade
ingenting emot det, d han nu allvarligare n frr angripits af sitt
gamla onda i gonen. Han hade rest till Kpenhamn fr att konsultera
lkare och ftt sin dom: I grund frstrda nerver, uselt blod;
ingenting att gra, och tyvrr kan grefven vnta sig fullstndig
blindhet.

Nr vren kom, blef hans fysik ytterligare frsvagad, och nr Gunvor
talade om, att de snarast borde resa till ngon badort, log han endast
matt och skakade p hufvudet. Det tjnade ju till intet, sade han sig;
snart mste han terbrda till jorden de fattiga resterna af en
frbrukad existens. Troligen hade han inte lngt igen. Det hade blifvit
en fix id hos honom, att dden skulle vara nog barmhrtig att taga det,
som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han fretog grna lnga
ensliga promenader och styrde d ofta kosan ned till Lgen.

-- Jag har varit och hlsat p mitt troll, sade han vid hemkomsten till
Gunvor. Hon erbjd sig att flja honom, men han frskrade, att _den_
vgen hittade han, om han ocks blefve alldeles blind, och dit gick han
helst ensam. Det var s tyst nere vid stranden. Dr satt han timme efter
timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han
alltjmt vntade.

Nr han en gng i brjan af juni mste rdfrga provinsiallkaren fr en
halskatarr och denne rdde honom till att vara mycket frsiktig, sade
Eric bittert:

-- Frsiktig -- och frsiktig, jag hr aldrig annat. Gudskelof, att ett
s skrt skal snart fr rmna.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag vl inte kan ha lngt igen.

-- Jo, mnga r, skola vi hoppas.

-- rligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Sg mig uppriktigt, det
gr ni mig en tjnst med: kan jag lefva lnge?

-- Ja, det r min fulla fvertygelse.

-- Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten fr alla
krmpor, eller hur?

-- Grefven r ju klen, men ...

-- Se s, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu frst gonen?

-- Ja, det ser ju vanskligt ut.

-- Och nerverna, de ro som darrande, sprda strngar, hvad?

-- Grefven mste strka dem.

-- Och blodet?

-- Det r sjukt, men ...

Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn p axeln med sin
smala, kraftlsa hand.

-- Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle flja efter ert grannlaga
men, sga mig tydligast er mening. Jag har krt med fr lsa tmmar,
och nu, nr frden r slut, vore det godt att f sofva. Men alla era
smnmedel hjlpa mig inte. Dygnet har fr mnga timmar fr den, som
vakar och tnker.

Gunvor frskte p allt stt frstr Eric, men hon var sjlf frstmd,
hade bekymmer, som hon mste bra ensam. Eric, som egentligen aldrig
satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade dremot alltfr
grundligt begagnat sina rttigheter att njuta af dess afkastning och
till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande ln, som han
mnade betala med fljande rs export af virke.

Frvaltarens varningar och rd hade han ej lagt p sinnet. Det var
naturligtvis endast smaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En
frskte flera gnger vnda sig till Gunvor, men hon fordrade som en
aktningsgrd t Eric, att allt anfrtroddes honom. Hon hoppades ocks,
att godsets sktande smningom skulle bli ett intresse fr honom, och
att han d skulle afst frn sitt ytliga lif.

Nu hade emellertid frvaltaren fordrat att f tala vid grefvinnan.
Tvrare n ngonsin hade han sttt framfr henne och sagt:

-- Jag skall be grefvinnan att f flytta till hsten.

-- Skall herr En lmna Bragehall? -- Hon stirrade hpen p den
understsige, krfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon
beslutit att nyo taga fverinseendet p godset. Hon visste ocks, att
mycket behfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjlp snart
skulle lta sig gra, och nu sade han upp sin befattning. -- Hvad r det
ni blifvit missnjd med? frgade hon oskert.

-- _Allt_, grefvinnan. Ett par r till p det hr viset, och Bragehall
r komplett under isen; det vill jag inte se p.

-- Men det har ju varit goda r, herr En?

-- Jaa d, men hvad hjlper det, nr spannmlen skrapas ur magasinen
bara fr att kunna f ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan
inte finnes utsde, utan stora krar f ligga i trde, och mossarna, som
vi hade brjat upparbeta f frvildas! De f ligga dr nu till ingen
nytta, fr att grefven afskedar folk hellre n att betala deras
dagsverken. Det r synd och skam att fara fram s med en egendom, det
sger jag rent ut, och nu skall jag be att f g.

Gunvor var mycket blek.

-- Stanna litet, bad hon. Jag har frsummat den skyldighet jag hade mot
Bragehall. Jag trodde inte, att det gtt s lngt. Finnes det ingen
mjlighet att reda saken?

-- Den r mycket trasslig, grefvinnan.

-- Men jag stter grna till mitt kapital.

-- Det gr inte t smsummor, anmrkte frvaltaren torrt.

-- Herr En, jag stter till _allt_, hr ni.

Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa
fem, sex r smlt ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var
fullstndigt ograveradt, och han frstod, att hon ej heller nu mnade
lyfta ett re af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en
sdan kvinna hade sannerligen varit vrd ett bttre de, tnkte han, n
att kasta bort sig t en samvetsls slsare, en stackare utan ryggrad.

-- Godset kan ej vara kommet s i lgervall, att skadan p ngot hll r
obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be frvaltaren att grundligt
stta mig in i alla frhllanden, innan ni lmnar er befattning. Ni ger
mig vl tre mnaders anstnd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan
i ert stlle. Ingen kan bli, hvad ni varit fr Bragehall. Tack fr ert
trofasta nit, herr En.

-- Skall grefvinnan sjlf bli vr husbonde nu?

-- Ja, min man r fr klen att orka med ngot arbete.

-- Nu blir det ocks styft.

-- Det kan inte hjlpas; jag fr taga det nd.

Frvaltaren log ljust. Just det dr draget af orubblig kraft och
praktisk energi, nr det gllde att taga i med bda hnderna, hade hon
efter gamla fru Eiden; det var ngot af karlakarl hos sondottern ocks,
hur kvinnlig och blid hon vanligen frefll. Hon kunde bra en brda!

-- Har grefvinnan ngonting emot, att jag tar tillbaka det dr jag sade
om att jag ville flytta? frgade han, p en gng frlget och
trohjrtadt. Det hade varit mig omjligt att stanna, om -- om detta
trassel fortsatt, men nu -- hans rliga, fasta blick mtte hennes med
beundran och tillgifvenhet -- nu skall jag grna g i elden, nr vi ftt
igen fru Gunvor.

Hon rckte honom handen.

-- Jag frstr, att jag varit fr lnge borta, sade hon, men med er
hjlp skall hr nog rjas och ss till nya skrdar.

Detta samtal medfrde en brd frndring i Gunvors lif; med det
plikttrogna allvar hon nda frn sin tidigaste barndom lrt att inlgga
i hvarje arbete brjade hon granska rkenskaper, se igenom
kostnadsfrslag och sysselstta sig med folket. Hennes praktiska, klara
blick var ppen fr allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trtt, hur
mnga groml dagen n gaf henne.

-- Det mrks, att du kommit hem till din egen vrld, Gunvor, sade Eric
en dag, d hon varm och glad hoppade af hsten, efter att hafva varit p
en ridtur utt gorna. Hr r du dig sjlf igen, sdan du var, innan jag
drog dig ut i societeten.

Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen.

-- Ja, Eric, du har nog rtt; i stora vrlden passade jag aldrig. Det
ligger vl i blodet hos oss af kpmansslkt att vara driftiga och
verksamma. Min frsta ungdom drmde och lngtade jag bort, men sedan du
kom, har jag ingenting mer att lngta efter. Nu nskar jag bara, att vi
bda skola f ldras i ro.

-- I ro -- du arbetar ju frn morgon till kvll.

-- Ja, men det r lngt till lderdomen. Jag knner mig starkare n
ngonsin.

-- Och jag -- trttare n ngonsin.

-- Men du blir nog bttre, Eric.

--  ja, en gng.

-- Kra min vn! -- Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla
hrnsoffan i salongen. Dr hade de suttit s ofta under det frsta ret
af sitt ktenskap. -- Du borde nd resa litet, det skulle frstr dig.

-- Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten r borta. Jag dr bit
fr bit invrtes. Knslorna frtorka, hjrtat vissnar som brndt grs.
Solen har gifvit mig fr skarpa strlar.

-- Men, Eric, kvllssolen r mildare, frsk att gldja dig t den.

Han satt lnge tyst. Slutligen sade han:

-- Hur har du tnkt dig framtiden?

-- Vr framtid?

-- Ja.

-- Som en lng, klar dag i krlek och tro.

-- Tro -- p hvad?

-- P att lyckan skall bli bofast hr. Nr du blir frisk, Eric, skola vi
gemensamt arbeta fr vrt folk, och de utopier vi en gng hade skola bli
verklighet.

-- Och om jag i stllet blir blind?

I den paus, som fljde p dessa ord, sklfde tusen rdda tankar, darrade
tusen sorgsna ord. All den fattiga trst, hvilken, om uttalad, endast
gr ondt vrre, kvfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt fr
honom, om det kunnat sknka honom fred och hopp, men det gick Gunvor,
som det s ofta gr den, hvilkens inre r fullt af deltagande: hon
frmdde endast frst, och frstende r balsam fr sr, som kunna
lkas, men eljest r det smrtans fostbrdralag.

-- Ser du, Gunvor, dr svek ditt mod, sade han sorgset.

-- Ja, fr din skull. S grymt kan inte det vara, tillade hon hftigt.

Han sg p henne; hennes ansikte skymtade endast svagt fr hans skumma
blick.

-- Nej, du har rtt, det det vore fr grymt, sade han sakta. Men det
frefaller mig nd ofta, som om jag sge dig fr sista gngen.

-- Eric! -- Hon tryckte sig hrdt intill honom. -- Af hela min sjl
skall jag be: Varde ljus!

-- Tack, vnnen min, tack fr allt!

-- Hvart gr du, Eric?

Han hade rest sig upp.

-- Bara till min gamla vn, trollet vid Lgens strand. Du vet, att vi ha
mycket att sga hvarandra, nu som frr.

-- Drj inte fr lnge borta! Vill du inte ka?

-- Nej, nej.

-- Och jag fr inte flja dig?

-- Nej, med trollet mste jag vara ensam.

-- Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det r mitt
afsked, sade hon innerligt.

-- Om inte trollet hller mig fast, kommer jag snart.

Han nickade och gick.

Det var ljufligt svalt och tyst dr inne p den breda skogsvgen. Eric
vandrade tmligen raskt framt, ehuru han gng efter annan snubblade mot
en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han fr
sig med hnderna vid hvarje trng passage. Men han tyckte dock sjlf,
att han aldrig gtt s stadigt och visst mot mlet som just i dag.

Nr han ndtligen kom ned till den djupa, stilla sjn, satte han sig p
en sten ttt intill vattnet och brjade halfhgt tala med det troll,
hans fantasi diktat p Lgens strand:

-- Du tusenriga stortroll! Vet du mera n vi sm, fattiga mnniskor om
de tv gtorna: Hvadan och hvarthn? Har du ngot att tlja om den
eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett
mnniskolif p din strand, ett stycke vrak; har du ingen vg, som r nog
barmhrtig att taga det och snka det i djupet? Du tycker, att jag inte
stridt nog! Jo, troll, _nu_ har jag det! Det r strid att mista sig
sjlf tum fr tum, att dag fr dag flja sin egen frintelse. Och som
jag har lskat lifvet!

Hans stmma sjnk till en svag hviskning vid de sista orden, s satt han
tyst med hufvudet i hnderna.

Skulle han g? frgade han sig. Det fanns vl knappast val! Han kunde ej
lta kroppen stta honom i fngelse under lnga r, ej lta sjlen tvina
bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hrt till de rotlsa, inte
dugde han att planteras p ett arbetsflt!

Gunvor hade p sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten,
tyckte han. Hade hans drmmar blifvit fr bleka och mrglsa? Han ville
fr frigt inte tnka p henne nu, d kunde han inte taga steget ut.
Hennes krlek skulle hlla honom tillbaka. Sledes -- slita det bandet!
Den, som ville d, mste endast vara sig sjlf; ofta r dden strre
egoist n lifvet. Nog kunde han finna vackra namn fr att han ej
stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han gt mod
...! Han strk med handen fver pannan. Hvad var mod? Visste ngon
hvilka kraf det oknda, detta utom lifvets rckhll, uppstllde? Ingen
visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stllet fr de
mnga kmpande smtrollen inom honom funnits en enda stark och fast
tanke, skulle han vndt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen.

Gunvor! Hon skulle glmma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han
ju, att hon inte skulle. Det tjnade ingenting till, att han intalade
sig det. Men han kunde ej gra ngot fr henne, och -- inte heller fr
sitt stackars frbrkade, frslitna jag.

-- Fred! Fred! ropade han hgt.

-- Fred! svarade ekot frn det gra berget midt fver sjn.

Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han
ville; det var tomt och mrkt inom honom; han var bara s outhrdligt
trtt. Och nd mste han g; det fanns vl ngon hviloplats ocks fr
honom; han skulle ska den. nnu ett steg! Det svartnade fr hans blick,
han fll, vattnet slog hgt upp fver honom, sg sig susande in i hans
ron; han grep med hnderna efter ngot att fatta tag i, men det var
endast lekande bljor, som gledo mellan de matta fingrarna.

Lgens mrka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och
solen vfde guldtrdar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken
spillra, ett vilset mnniskolif.




                          SJUTTONDE KAPITLET.
                       Fru Gunvor till Bragehall.
                               (Slutord.)


Det sitter en gammal, hvithrig kvinna ensam p Bragehall. Allt folket i
trakten kallar henne fru Gunvor, det r dem nog; d vet hvar och en, att
de mena den gamla uppe p slottet, och det r som flte det stndigt ett
gyllene solsken af goda tankar och vlsignelser i spren af detta namn.

Fru Gunvor har hjrtevrme och sjlsstyrka, hvarhelst det behfs. Hon
hr till de f, som i sorger och prfningar lrt att se ut frn sig
sjlf, och det r, som om hennes blick blefve vidare och klarare med
ren. En gng skymdes den fr lng tid; det var nr Eric Gyldenlo
drunknade i Lgen. D troddes det, att man ocks skulle mista fru
Gunvor, men det var vl s, att hon ej kunde g frn ett halffrdigt
arbete, d hade hon ej varit farmor Eidens sondotter.

Gldjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef
s underligt blid och stilla, nr den frsta vilda, ohejdade sorgen lagt
sig. Det var som om fru Gunvor gtt utom sig sjlf och hdanefter endast
lefvat fr andra.

En gng under dessa r hade dock Bragehall strlat i festskrud, och
frjden kom som gst till de stora salarna. Det var nr frken Hillevi
stod brud. Hon fljde sedan sin man till London, dr han var attach,
men en dag skulle de tervnda till Bragehall.

Kanske r det detta fru Gunvor sitter och vntar p? Hon vill lmna
godset, nu blomstrande och mktigt, till de unga. Kanske lngtar hon att
f lgga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de
sm, svarfvade trdosorna i sin dottersons hnder och bedja honom
frvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det.

Fru Gunvor sitter grna vid fnstret i det frseglade rummet och ser
ut fver brdiga flt och grna skogsdungar, fver korsande hvita vgar
och sm gra kojor, hn mot den bla, glittrande Lgen.

Men till ingen anfrtror hon de tankar, som d sysselstta henne, och
ingen str den gamla.

-- Hon lefver i minnet, sger lilla Mari, som alltjmt stannat p
Bragehall. Det r inte mnga, som s tryggt kunna se mot det frflutna,
tillgger hon beundrande.

Fru Gunvor har brjat drmma och lngta som frr, nr hon var ung
flicka, men mycket mera stilla och tligt n d. Hon anar hamnen bortom
alla brnningar, och hon tycker, att det skall bli s godt att ndtligen
f styra ditin.




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehllits. Ett
antal uppenbarliga fel har rttats utan notis. Ytterligare fel har
rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 64]:
   ... nr han frde henne in in galleriet. Fr frigt ...
   ... nr han frde henne in i galleriet. Fr frigt ...

   [s. 92]:
   ... nr kan kommer; jag skall grna stlla till brllop. ...
   ... nr han kommer; jag skall grna stlla till brllop. ...

   [s. 111]:
   ... Du kommor vl snart efter? ...
   ... Du kommer vl snart efter? ...

   [s. 160]:
   ... Hon drog sin arm ur hans hans. ...
   ... Hon drog sin arm ur hans. ...

   [s. 231]:
   ... vger. Hon sg rligt p honom med sin djupa ...
   ... vgar. Hon sg rligt p honom med sin djupa ...

   [s. 285]:
   ... dock vore bst de skildes. Han stndiga extravaganser ...
   ... dock vore bst de skildes. Hans stndiga extravaganser ...






End of Project Gutenberg's delt vildt, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DELT VILDT ***

***** This file should be named 59341-8.txt or 59341-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/9/3/4/59341/

Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

